Text till tidningen Tollaren, januari 2017


Denna texten publicerades i tidningen Tollaren, nr 1 2017


Tolla - hur svårt kan det va?!

När jag började min karriär med min första tollare tyckte jag att tolling måste ju vara jättelätt. Jag menar, hur svårt kan det vara?! de hämtar ju bollar “tusen gånger om” när jag kastar. De verkar ha en outsinlig energi och tennisbollar är ju bland det bästa som finns. Tessie brydde sig inte så mycket om folk, hon luktade på dem och sedan gjorde hon annat. Om de inte hade en boll eller godis i fickan. Då var de värdefulla! Hon hade kunnat lämna mig och följa med vem som helst som lockade med en boll eller godis. Större värde än så hade inte jag, hennes älskade matte. Så hämta boll är ju jättelätt, det behöver man ju inte träna på. Så tänkte jag. Sedan började jag ställa upp på jaktprov och hunden skulle hämta en boll och gjorde det knappt inte eller först efter att gjort en massa andra saker hon inte skulle göra! Det skulle nosas på skytten, vattnet skulle kollas in och låg söket för nära tollingnätet hämtades en and istället. Ibland glömde hon vad hon höll på med och kom tillbaka utan boll så jag fick ha många med mig. Bollen hade tappat sitt värde helt och hållet. Jag var frustrerad och en smula arg där jag satt på knä bakom gömslet och försökte vara snäll och trevlig mot min hund. Det var nog första gången jag insåg att jag måste träna tollingen också, inte bara själva apporteringen. Jag hade en lång väg kvar att gå i min förståelse men det var i alla fall ett första steg. Jag insåg att jag måste göra något åt det här med ointresset för bollen. Jag behöver göra bollen mer intressant, tänkte jag. Jag köpte en boll med kaninskinn på och jag tog andfjädrar och satte fast på en minidummy. Nu skulle väl hunden nöja sig med tollingföremålet och inte försöka hämta änder när vi skulle tolla, tänkte jag, imponerad över min egna handlingskraft. Det blev kanske lite bättre men jag hade fortfarande inte förstått problemet. Jag såg ju att tollingen inte var så bra som den borde vara men jag hade inte fattat orsaken. En dag fick jag nog och tänkte att det var väl själva fanken om de där tollarna jag har inte skulle kunna fatta att de FÅR inte hämta änder om de inte hämtar bollen först! Äntligen kan man säga, när poletten trillade ner. Mina hundar förstod inte att tollingen var en del av situationen, en del av tollingjakt(provet). När jag tränade fick de hämta änder eller dummys utan att hämta bollar först, så varför skulle de behöva göra det på prov?! Tollingen för dem hade inget värde och var ett helt onödigt moment. Hämta fåglar var ju det som räknades! Skytt, vatten och allt det där andra var intressant men bollar hade inte någon funktion, tyckte de.

Jag bestämde mig för att träna tolling som ett moment bland alla de andra. Jag spände upp mitt tollingnät på gräsmattan, la ut en and ca 10 meter bort och min sambo Eddie fick sitta med geväret i knät. Det enda som fattades var vattnet men hundarna verkade inte bry sig om den lilla detaljen. De fick INTE hämta anden, bara bollen, och det var inte någon upp-hottad kaninboll eller befjädrad lyxtennisboll. Det var en helt vanlig gul boll! När de var duktiga och hämtat bollen några gånger fick de hämta fågeln som belöning. För mig var detta en riktig aha-upplevelse. Jag gick från att tänka att bollen är för tråkig och måste göras roligare till att se tollingen som en lydnadsdetalj i arbetet. Att tollingen ska vara lekfull ska inte förväxlas med att det är en lek. De ska inte välja om de ska tolla eller ej, de ska utföra sitt jobb. Tolling handlar inte om att kasta boll som en kul grej, det är inte frivilligt och det kan behöva tränas även med olika störningar. Jag hade kommit en bra bit framåt i min förståelse av vad min svaghet hade varit.


Efter det började jag kasta bollen ett par gånger innan första apporten på varje träning. Jag ville få in tänket i hunden att “först hämtar man bollen och sedan får man hämta fåglar”. Plötsligt blev ju en vanlig tennisboll värd något igen för den var ju nyckeln som låste upp det magiska ordet “apport”, det ordet som hundarna längtade efter att höra. Jag säger hundarna för jag hade samma bekymmer med bägge mina första hundar: Tessie och Passe. De ville hellre hämta fåglar än en “löjlig boll”. När jag var iväg på träning med andra retrievrar, som inte tränar tolling, frågade jag alltid om det var okej att jag kastade boll när de apporterade. Alla har tyckt det har varit okej och också spännande. Att tollaren ska öva sig på att hämta boll när apportkastaren skickar iväg en dummy och att tollaren ska ligga ner och vara passiv bakom någon som skickas på linjetag, var inget som andra förare verkade tycka var konstigt bara intressant. Detta var också ett mycket bra sätt, märkte jag, att hålla Tessie i arbete fastän det inte var vår tur. Det gav resultat också. Hon gick tack vare detta från trejde pris i elitklass till att få ettor och så småningom bli tollingjaktprovschampion. Passe har en tvåa i öppenklass, vilket hade varit omöjligt om han inte hämtat bollar, bara sina älskade änder. Att han inte hamnat i elitklass också är inte hans fel, det är jag som inte prioriterat hans träning och känt mig nöjd med en tvåa i öppenklass.


På praktisk jakt så tollade Tessie ofta in fåglar till mig. Hon låtsades att hon inte såg dem, hämtade bollen, ställde sig gärna på en sten så de skulle se henne ännu bättre och satt tyst och lugnt hos mig bakom det som gömde oss. Hon verkade så smart och tittade på mig precis som “det gjorde jag väl bra, se nu till och träffa så det blir något att apportera”. Tessie var lite lik en katt ibland, smög smidigt omkring och kunde ligga och vakta i trädgården under en buske nära fågelbordet för att se om hon kunde få tag på någon liten talgoxe. Vid tollingen verkade det beteendet komma väl till pass för hon var så tyst när hon höll sig gömd. Sedan har jag ju Passe också. Han är av en annan sorts kaliber. Han jagar småfåglar i trädgården genom att försöka förfölja dem och jaga ifatt dem. Detta märks även lite i tollingen. Ju närmare fåglarna kommer insimmandes, desto ivrigare blir han! Det har mer än en gång hänt att han sprungit ut från gömslet och skrämt fåglarna för att han är så energisk, och för att han vill så mycket. Det är inte så mycket smygjakt i honom. En gång när min sambo Eddie satt lite dåligt till i förhållande till hur änderna simmade mot oss och därför skulle krypa på alla fyra bort till en annan sten så tyckte Passe att detta såg så otroligt inbjudande ut så han skuttade dit för att bistå husse och änderna lyfte så klart, strax utanför skotthåll. Tolling är nämligen inte bara att locka till sig änderna, de ska lockas inom skotthåll också! Svårigheter med att locka till sig änder är dels att få dem att börja röra sig mot oss när de är långt ute, då kan man behöva ha långa fartfyllda kast, men också att inte skrämma dem när de börjar komma nära och då kan man behöva ha lugnare och mer smygande kast. Tolling på praktisk jakt handlar om att kunna variera kasten och få hunden att göra på olika sätt och i olika riktningar. Ibland när änderna börjar komma nära och jag märker att Passe är fartfylld så kastar jag hellre bakåt, upp mot land istället för längs med vattnet.


Nu när jag har blivit gammal och vis, eller i alla fall äldre, har jag insett att själva tollingen handlar om att “låta bli”. Så vi tränar på att låta bli de tjocka tama änderna i slottsparken, låta bli att ntressera oss för andra ekipage när vi tränar, låter bli att äta hundgodis som ligger i en skål en bit bort och låter bli att hämta utlagda fåglar tills matte säger det magiska ordet “apport”. Nu har jag min tredje tollare, Aslan att lära upp. Jag märker att jag har lärt mig en hel del med mina tidigare två men att det finns massor kvar att lära. Det är en del av tjusningen. Man blir aldrig fullärd och varje hund är unik! Ingen av mina tre hundar har varit som den andra och det är viktigt att komma ihåg, också för dig. När du läser hur andra gör så kanske det inte passar dig och din hund. Varje ekipage är unikt. Vissa saker är lite lika och vissa är helt olika. Hitta ert sätt och lyssna mest på dig själv och inte bara på alla andra. Tänk positivt, ut och träna och så ses vi på tollingjaktproven framöver. Jag menar, Hur svårt kan det va?!


Jag och Tessie på ett jaktprov för många år sedan.

Gillar

Kommentarer