Inte bara tvåbenta saknar Tessie

Passe föddes i vårt kök för lite mer än åtta år sedan. I hela sitt liv har han bott här hos oss. Han har bott borta ibland när jag har haft valpkullar här och han kommit i skymundan. Han har trivts med att bo tillfälligt i andra flockar där han fått mycket uppmärksamhet när jag inte haft tid och ork att ge det. När han kom hem sista gången från en sådan tillfällig frånvaro bestämde jag mig för att han inte ska göra det mer. Han tyckte om att bo borta men han saknade Tessie. Det gör han nu också. Det har nu gått över två veckor sedan vi tog bort henne och chockfasen har ersatts av bearbetningsfasen. Jag har en gång i min utbildning lärt mig att vi människor fungerar så.

Tessie brukade skälla när det kom någon. Ibland när hon tyckte att det kom någon, för säkerhets skull. Det var vårt eget fel för vi uppmuntrade henne när hon var liten. Tyckte det var bra med en vakthund. Hon tog jobbet på allvar. Vaktade huset. Jontes kompis Linus tyckte hon inte om. Han kom väl farandes med cykel för fort. Han borde skällas ut. Varje gång så han aldrig glömde sitt misstag.

När jag igår höll på i köket funderade jag över att det blivit tystare i huset de senaste veckorna. Passe ger två skall för att varna när någon kommer, sedan är det bra. Inte ens när någon knackar på dörren blir det kaskader av skall, bara några stycken och lite gällare tonläge. 

Passe låg i hallen med huvudet på tassarna och såg bedrövad ut. Mina tankar kom ut högt: "Så tyst det har blivit när inte Tessiebus är här mer" sa jag. Passe reagerade direkt. Huvudet höjdes och blicken skärptes. Det syntes så tydligt vad det är han saknar, eller rättar sagt vem. Hon har alltid funnits vid hans sida och även om han tyckt att han är kung i  Passeland så har hon varit hans kungamoder, hans förebild och den han haft som stöd i ryggen. Han tycker om Aslan, det är inte det, men han saknar Tessie precis lika mycket som vi saknar henne. Jag tog ut Passe i trädgården och lät honom apportera kråkor, då såg han tillfälligt lycklig ut igen. 

I hela hans liv har det varit hon och han. Hemma, promenader, träningar, tävlingar, jakt ibland (fast där var det mer konkurrens om vem som skulle få följa med) och överallt ...

Lille gubben. Jag förstår hur han känner det. Jag saknar henne också. 

Gillar

Kommentarer