Följetong i Tollaren, del 4

Här kommer fjärde och sista delen i den följetong jag lovade skriva i vår rastidning "Tollaren". Artikelserien skulle handla om vilka val jag gör med min unghund och vägen mot en färdig apportör, vad jag tränar och hur. Denna text publicerades i Tollaren nr 4, 2016.


Från valp till apportör: The real deal

Detta är fjärde artikeln jag skriver om min unga hund Aslans utveckling mot att bli min jakthund. Han är nu ett och ett halvt år gammal och har under hösten fått följa med oss i familjen ut på praktisk jakt. Jag och Aslan har dessutom debuterat på tollingjaktprov. I detta nummer av “Tollaren” ska jag berätta om hur jag tänker med hans injagning och provstart.


Första jakten för Aslan var en duvjakt vid ett fält med ärtor. Duvor är egentligen inte det allra bästa för en unghund att apportera, de släpper lätt fjädrar som fastnar i hundens mun, men i övrigt så är duvjakt en jaktform där jag har stor kontroll och unghunden utsätts inte för allt för svåra situationer. På duvjakten sitter vi bakom ett kamouflagenät vid kanten av en åker. Framför nätet har vi satt ut bulvaner, dvs plastfåglar, i ett hästskomönster. Våra ansikten och händer är täckta med nät och vantar och jakten sker i augusti/september, så det brukar bli ganska varmt för både jägare och hund. Att inte se sin förares ansikte kan vara lite konstigt för hunden i början. Behövs det så tar jag av mig maskeringen när jag tar emot apporten. Orsaken till att jag väljer duvjakt som första jakt, är att jag kan gå ut ur gömslet och stötta min hund om han inte vet vad han ska göra när han för första gången kommer fram till ett varmt, kanske sprattlande, vilt. Han behöver inte heller fundera på var eller hur han ska gå i vattnet och jag får en något mindre retning när skottet och dunsen kommer på land och inte på vatten som det oftast är vid andjakt. Jag kan också få en bättre avlämning då han inte är blöt. Mitt mål är att Aslan ska få en positiv minnesbild av jakten, förstå att fåglar kan vara varma och inte döda när han kommer fram, att han ska apportera fågeln till mig oavsett hur den är när han kommer fram. Jag vill också att han ska lära sig att jakt innebär mycket väntan, passivitet och att skott inte alltid innebär att det finns något att apportera. Jag tror också att träningen med kallt vilt går ännu bättre efter att hunden ha fått vara med på praktisk jakt och fått förståelse vad det innebär att vara en apportör, på riktigt.


Jag sitter på en ryggsäcksstol bakom ett eget kamouflagegömsle och har Aslan kopplad med ett retrieverkoppel. Min sambo Eddie är skytt och jag väljer att sitta några meter ifrån honom de första gångerna vi jagar. Jag vill inte att hunden ska bli rädd om det skjuts över huvudet på honom när han inte är beredd. Jag har med åren blivit van att säga “stanna” innan skott, som en uppmaning till min hund att vara beredd på att det smäller och som ett kommando att vara kvar. De första jakterna har jag inte med mig mitt vapen, det räcker för mig att hålla redan på Aslan och hans träning i jaktlig miljö och eventuella avlossade skott från mitt gevär skulle ju vara bara en halvmeter från Aslans huvud.


Duvjakten gick bra. Aslan blev konfunderad första gången han kom fram till en duva som flaxade med vingarna. Han vände sig mot mig som för att fråga “Ska det vara så här?!”.


Är fåglarna bra träffade så är det bättre att låta dem ligga kvar lite och svalna innan man skickar hunden. Väntar du någon minut så hinner den första upphetsningen efter skottet lägga sig, hunden har större chans till att vara i rätt sinnesstämning och fågeln liknar mer den typen av fåglar vi har när vi tränar. Det ger mindre risk för hårt bett eller annat oönskat beteende när hunden kommer fram till fågeln. Aslan höll på att bli för het på gröten men när jag väntade lite innan jag skickade så tog han duvorna fint och kom med dem till mig. Skickade jag honom för tidigt blev det mer bus än apportering. Flaxande fåglar triggar ibland hundar till lekbeteende eller till hårda grepp om hunden vill att fågeln ska sluta röra på sig. Beteendet är ett så kallat självbelönande beteende. Om fågeln flaxar och hunden biter hårdare så slutar fågeln flaxa och hunden är nöjd med resultatet och har lärt sig att ett hårt grepp ger bra resultat. Detta är dock inte något vi jägare vill att hunden gör för tänderna gör köttet trasigt och blodsprängt. Duvorna och änderna vill vi ju tillaga och servera så hunden måste vara varsam med viltet.


En annan jaktform som kan ske på land, men som inte är lika lämplig för en unghund, är kråkjakt. Kråkor har starka näbbar och klor och är de inte helt döda när hunden ska apportera dem kan de knipa hunden så hårt att det tar tid att få honom att apportera igen. Det kan ju hända att det kommer en kråka när man jagar andra fåglar och naturligtvis ska hunden kunna apportera den också, men det är bra att känna till risken och vara försiktig. Första kråkan Aslan skulle apportera på jakt var inte död och hackade Aslan på nosen. Aslan blev försiktig men ville inte lämna kråkan. Han cirkulerade lite för att komma på hur han skulle göra och gick sedan fram bakifrån och apporterade kråkan med ett grepp om gumpen. Sedan var det jag som fick akta mig för kråknäbben när jag tog emot! Det syntes att Aslan kände sig stolt över att ha överlistat kråkan och han hade samtidigt fått en lektion i problemlösningsförmåga. Ju fler situationer han lyckas lösa ju bättre lämpad är han för kommande jakter. Det går aldrig att i förväg veta hur en jakt kommer gå, hur fåglarna blir träffade eller var de hamnar. Olika sorters fåglar beter sig olika. Kråkor försvarar sig, duvor försöker flaxa iväg, änder försöker ofta ta sig från platsen eller dyker ner under vattnet och gäss kan lägga sig och förbli orörliga när hunden kommer ifatt dem.


Efter några duvjakter fick Aslan följa med på andjakt. På jaktmarken har vi en pytteliten damm, mer lik en pöl, där det ibland landar några änder. Vi gick dit innan skymningen och det kom mycket riktigt några änder. Det var en lagom stegring i Aslans praktiska utbildning. Det var vatten och det var mörkt, men det var en begränsad yta och änderna kunde inte flyta iväg som de gör på havet ibland. Därför behövde det inte bli bråttom och tidspress efter skott.


Bara för att det är höst så är det inte möjlighet till jakt hela tiden. Här hos oss behöver det vara östliga eller nordliga vindar, helst kuling, för att det ska vara bra jakt. Vi hade tur och fick några sådana dagar i oktober. Ytterligare erfarenheter kunde läggas till Aslans utveckling. Nu i början är det viktigt att det inte sätts krav på honom som han inte kan klara av. Jag har vadarbyxor på mig och skulle han inte hitta en fågel bland stenarna så vadar jag ut i vattnet för att hjälpa till. Han måste få ett växande självförtroende och han måste lära sig hur han ska lösa olika situationer. I början när vi jagar vid havet försöker vi välja ut ställen att sätta oss vid så fåglarna ska driva in mot land och inte ut mot öppet hav. Avståndet till fågeln ökar fort om den driver utåt och det är lätt att det blir forcerade skick, irriterat tonläge och misslyckad apportering för att jag känner mig stressad av tidsfaktorn. En mer tränad hund som är klar för öppenklass kan ju dirigeras längre ut och därmed klara av fåglar som driver iväg. Jag jagar i början bara med skyttar jag vet förstår att han är en ung hund som inte klarar av för mycket störning eller press ännu. Är han ute och letar efter en fågel till exempel så blir det inte bra om det samtidigt skjuts på ytterligare fåglar. Han är för liten, för oerfaren och vi har inte kommit dit i vår träning ännu. Sådan störning kommer när han är i öppenklass och elit. Tollingjaktprovens nivåer speglar nämligen nivån på den praktiska jakten vi klarar av. Just nu klarar vi av markeringar bäst, på land och vatten, och enklare sök, dvs han hittar fåglar han inte såg var de ramlade ner någonstans. Vi klarar av lite störning och han kan gå fot, samarbeta och lämna fåglarna till mig. Han har stor apporteringslust och han går villigt i vatten. Det är vad som krävs för nybörjarklass. Tollingen lägger jag in i jakten när jag märker att det passar. Kråkor var det första Aslan fick locka till sig. När vi satt vid havet utan gömslen jämte varsin sten så såg kråkorna oss mycket tydligt för de är varska. När jag skickade ut Aslan för att hämta boll eller på ett godissök så fick kråkorna bara ögon för honom och glömde bort oss människor. Det blev ett ödesdigert misstag för flera kråkor. Änder och gäss på vattnet tränade vi på att tolla men när de kom för nära gömslet så tog unghundens entusiasm över och Aslan skrämde iväg fåglarna istället för att komma och gömma sig med mig bakom kamouflagenätet. Tollingen ska jag träna i olika situationer och inte bara på jakt.


I september startade jag Aslan på hans första tollingjaktprov. Jag var inte alls säker på hur han skulle reagera på situationen och jag tyckte det var spännande att se vad jag behöver träna mer på till nästa provstart. För mig är provstarter ett sätt att få ett kvitto på var vi ligger i vår träning, vilka situationer vi klarar av att hantera tillsammans och vad jag måste träna mer på för att det ska gå bättre. Jag är helt emot att se prov som tävlingar. Det finns bara ett tollingjaktprov som är en tävling och det är på Tollarspecialen när Juniortollarmästare och Tollarmästare ska utses. Alla andra tillfällen så startar man på prov för att få en bedömning av hundens jaktliga egenskaper.


Aslan är en het hund som behöver träna stadga mer, han springer ut i sökområdet men kan komma tillbaka utan fåglar när han saknar mig. Han behöver bli säkrare på att jag står kvar och han behöver våga vara ute på egen hand under en längre tidsperiod. Han fick en nolla på sin provdebut och jag var jättenöjd med hans arbete. Det var detaljer som gjorde att han inte gick till pris, detaljer jag ska träna mer på innan det är dags att starta igen på prov till våren. På praktisk jakt funkar han likadant! Jag har koppel på för stadgan så det är inga problem och jag har vadarstövlar för att följa med ut om han inte löser sök i vatten själv. Provet gav mig ett kvitto på att jag hade rätt om min hund. Vad jag inte kunde veta var hur han skulle reagera på att det var många funktionärer, ny plats osv. Provdebuten var som en träning och som en avstämning i hur långt vi kommit. Jag ser inte start på prov som ett mål utan som en del av vägen mot det slutliga målet. Det gör ingenting att det blev en nolla, det betyder inte att han är dålig, att han inte är någon provhund eller att jag tränat fel. Det betyder bara att jag vet vad jag ska träna på mer inför nästa start: stadga vid skott och sökarbetet. Vad vi inte har kommit till ännu i vår träning är dirigering och störningsträning. Han kommer behöva lära sig att arbeta vidare även om det kommer ett nytt skott. Han måste kunna fortsätta tolla även när levande fåglar kommer nära honom. Han behöver bli bättre på att leta upp mig för att lämna av apporten. Sitter jag bakom ett gömsle måste han leta upp vägen in och komma med fågeln. Han behöver träna på att leta längre ut och i besvärligare terräng.


Höstens jakter har lärt Aslan att en mängd saker! Gröna kläder och vapenfodral betyder jakt, han kan apportera även i mörker och i strömmande vatten, skott betyder inte alltid apportering, det kan vara nödvändigt att smyga förbi kor på vägen mot gömslet, att nässlor i gömslet bränns men man får stå ut, att kråkor apporteras i gumpen om så behövs, att gäss är tunga men roliga att apportera, att änder kan dyka men framför allt: att han är en jakthund och han älskar det! //Marie Kinder

Gillar

Kommentarer