Följetong i Tollaren, del 3

Här följer den text som publicerades i Tollaren nr 3, 2016

På väg mot jaktpremiär

Aslan är en ung hund, snart ett och ett halvt år gammal. Ända sedan han var liten valp har mitt mål varit att han ska bli min jaktkamrat och kompanjon. Vi ska lita på varandra och samarbeta för att få in fåglarna så snabbt som möjligt. Vi ska sitta tillsammans bakom gömslen och njuta av våra jaktdagar. Troligtvis kommer vi även tillsammans njuta av mina ostmackor och kanske någon grillad korv. Han måste kunna lita på mig, även när jag blir stressad och inte beter mig som jag brukar. Jag måste kunna lita på honom när jag ber honom simma ut på ett mörkt hav med höga vågor på eller när jag inte vet vart fågeln har landat efter att någon har skjutit. Jag måste veta att när han hittar fågeln så tar han den med sig för att ge den till mig. När jag tränar försöker jag vara lugn och kontrollerad men att anmäla oss till tävling då och då brukar få mig lite mer nervig och nervös. Det är bra för Aslan att han lär sig att jag kan vara sådan också men att vi ska fortsätta samarbeta och att allt går bra.


Rallylydnad, utställning och en apporteringstävling är de olika hundsporter vi deltagit i hittills. Han har fått följa med mig när jag åkt iväg för att träna mig på att bli domare på tollingjaktprov. Då har han fått vara ensam med min andra hund under större delen av dagen, sovit borta och fått mycket miljöombyte. Vi har tävlat i Danmark och kunnat prestera godkända resultat trots långa resor och hotellvistelser. Jag har också varit med på gruppträning med olika retrievrar, en miljö som är svårare än att bara träna själv.


Jag märker att Aslan mognat, nu några månader efter ettårsdagen. Han är inte lika barnsligt förtjust när vi går förbi en hästhage, hönsgård eller ankdammen vid Slottet. Han tittar lite under lugg men talar inte längre om med hela sitt kroppsspråk att han tycker att jag släppa honom så han får leka lite med de andra djuren. Jag märker också att han vet vad ordet “apport” betyder och att han ska sitta kvar när något kastas, även om han glömmer det någon gång ibland. Han går frimodigt i olika sorters vatten, simmar genom vegetation och nu har jag börjat lära honom att apporten också kan finnas på andra sidan vattnet uppe på land. Han är pigg och glad i sitt arbete.


Det jag tränar alldeles för lite på är visselsignaler. Jag borde ta mig i kragen och träna stoppsignalen och närsökssignalen. Visseligen häller jag ibland ut lite hundgodis på gräsmattan och blåser närsökssignal men vid 1,5 års ålder borde jag börja använda den även i retrieverträningen. Anledningen är att jag inte tränat den delen av reteriverarbetet som handlar om att jag lägger mig i Aslans arbete. Jag har hittills tränat den delen som innebär att Aslan sett apporten falla eller så har jag visat med handen ett tänkbart område eller riktning och sedan har Aslan fått jobba självständigt för att hitta dummyn eller fågeln. Det jag behöver göra nu, när han mognat och blivit lite mer vuxen i huvudet, är att träna på dirigerbarhet och förarstöd. Apportering består av två motsägelsefulla bitar: hunden ska klara sig själv - och hunden ska göra som du säger. Jag har två olika kommandon för det här: “apport” betyder att Aslan ska hämta dummyn och han får klara sig själv, “ut” betyder att jag kommer lägga mig i hans arbete och säga vart han ska. Det innebär att han så småningom när han lärt sig det här, för att jag har tränat honom på det, vet redan när han lämnar min sida vad för slags arbete som föväntas av honom. Jag vill poängtera igen att det är inte hans fel om jag inte tränar honom på något. Han gör det jag har lärt honom. Så blir det fel så är det för att jag inte tränat tillräckligt eller fel. Fast visst kan en hund ha en dålig dag och då är det kanske inte mitt fel ändå. Jag vill gärna hänga kvar vid den tanken, det blir lite jobbigt annars att stå som ansvarig för allt som går på tok.


Nästa vår vill jag starta på tollingjaktprov och kanske det blir något prov redan i höst. Hösten vill jag annars ägna åt att jaga och att missa en jaktdag för att jag anmält mig till någon tävling eller prov känns inte bra. Jag inser att som blivande domare får jag nog ta de chanser som ges om jag ska starta själv någon gång, så något prov kanske det blir som en utvärdering om vad jag ska hem och träna mer på.


Nu tänker jag prata lite om den berömda av- och påknappen. I arbetet ska det vara glädje och fokus och där emellan ska det kunna vara avkopplat och socialt. Det ska vara som att tända en lampa- på..av..på..av. Det är en hel del förare som har hört talas om den här funktionen men vet inte riktigt var de ska hitta den. Jag försöker hitta knappen redan när hunden sitter i sin bur i bilen och vi ska påbörja träningen. Först går jag och pratar med mina träningskompisar (knappen är av). Vi hälsar på varandra, diskuterar lite om dagens upplägg och bestämmer hur vi ska göra med fikat. Sedan går jag tillbaka till bilen och tar fram kopplet. DÄR kopplar jag bort mina kompisar. Har de något mer de vill säga mig så får kopplet vänta lite för jag vill inte ha någon “nästan på - nästan avknapp”.


När jag tar ut hunden ur bilen så är träningen igång. Uppför sig hunden på ett sätt som jag inte vill så börjar vi om. Hoppar han ut ur bilen innan jag gett tillåtelse så får han hoppa in i bilen igen. Äsch, så petig hon är, tänker du kanske nu. Jag tänker så här: Träningen har redan börjat. Jag vill träna på samarbete och att han ska vänta på kommando. Genom att visa hunden att ett felaktigt beteende inte leder framåt fattar hunden ganska snart vad den ska göra för att få komma vidare. Förklara för hunden vad du vill, visa vad som är rätt och var fokuserad redan från början. Du förstår, den där av- och påknappen sitter inte på hunden, den sitter på dig. Det är DU som ska vara PÅ när du tränar och vara det hela tiden tills du markerar för hunden att du tänker stänga av och därmed kan hunden få göra det också. Ett bra sätt att stänga av är att binda upp hunden någonstans, att säga “hopp och lek”, “gå och kissa”, “slut” eller annat kommando som för hunden betyder en tydlig gräns mellan arbete och fri-tid.


På och av-knappen kan benämnas som att man går in i sin bubbla. I min bubbla finns jag och min hund. Inga andra är välkomna in förutom på besök i form av kastare, skytt eller liknande statister. Inne i bubblan är det tyst, omgivningens ljud märks inte. Pratar någon med mig så är det som hissmusik, något som hörs i bakgrunden men ingen egentligen lyssnar på. Det känns som om tiden går långsammare och i slowmotion. Jag vet vad jag ska göra innan situationen uppstår, jag är beredd och jag tar tillfället iakt. Ibland spricker bubblan och jag väcks ur min trans, mobilen ringer, jag lyssnar för mycket på vad någon säger, jag börjar prata men någon, jag ska vara instruktör samtidigt som jag kör min egen hund eller jag tror att jag ska kunna fotografera min hund och ändå vara fokuserad och kvar inne i bubblan.


Att vara beredd kan innebära att jag stänger av knappen lite och tar en kort time-out från Aslan och säger åt honom att gå och kissa. Under tiden försöker jag komma på vad det är jag inte är nöjd med just nu. För mig går det ganska automatiskt att göra det här, det var inte så länge sedan jag startade på elitprov med Aslans mormor och de proven är relativt långa och krävande, men när jag ska hjälpa andra måste jag förklara mer vad jag menar. Låt oss ta Aslans bror Atlas som exempel. Vi skulle träna på fokus och fotgående. Han och matte skulle gå runt mig och Aslan. Aslan tränade alltså samtidigt på att låta bli sin brorsa som fick gå runt medan han själv tvunget skulle sitta still och vänta. En till synes enkel övning men halvvägs runt tappade Atlas fokus och skulle bara lukta på marken. Vi gjorde ett stopp och Ylva stängde av länken mellan sig och Atlas och lyssnade på mig och vad jag hade att säga. Jag som stod still hade lagt märke till att Atlas tappade fokus varje gång han lämnade gruset och kom ut på gräset. Ylva bad Atlas om uppmärksamhet, började gå och var nu med på att precis vid gräskanten skulle hon förmodligen behöva bryta hans beteende och göra något avledande. Hon valde att säga hans namn “Atlas!” med en pigg stämma och han kom av sig med sitt nosande redan innan han börjat! Följden blev att han fick fokus på matte och det märktes direkt. Eftersom han aldrig började nosa så tappades inte den röda tråden, länken mellan dem. Bubblan blev bara starkare och när vi sedan övergick till apporteringsövingar var han och matte fortfarande rörande överens om att de hade ett speciellt band mellan sig. Atlas hämtade dummiesar utan att bry sig om något annat.

Rösten är ett förträffligt verktyg att använda för att avleda, bryta beteende, uppmuntra eller korrigera. Jag tror på korrigeringar som hjälper hunden att förstå vad du vill. När Aslan glömmer att han ska sitta kvar vid skott och kast så säger jag åt honom. Han stannar då och kommer tillbaka. Det lönar sig inte att tjuva vid starten, det blir omstart ändå. När jag har lagt de fåglarna han redan apporterat på marken ska jag kunna säga till honom att låta bli dem på ett hyggligt men tydligt sätt. Ett “appappapp” eller annat vedertaget uttryck är bra att ta till. Inga konflikter och inget vrål och skrik, men dock en form av korrigering. Jag vill helst träna utan koppel för då använder jag min röst mycket mer. Kopplet använder jag när jag vill stänga av, för det är jobbigt att koncentrerat vara “på” hela tiden. Även när mina hundar har koppel på sig försöker jag i så stor utsträckning som möjligt säga vad jag vill istället för att dra runt dem i kopplet. Att koppla hunden är ett sätt för mig att få koppla av.


I nästa nummer hoppas jag kunna skriva om hur vår jaktpremiär blev och vad jag ska träna vidare på när Aslan fyller två år och är vuxen. Därmed stänger jag av och säger “hopp och lek”.


Gillar

Kommentarer