Följetong i Tollaren, del 2

Här kommer andra delen av den följetong som publicerades i vår rastidning "Tollaren" Denna text infördes i Tollaren nr 2, 2016.

När apportören börjar bli stor.

I förra numret av tollaren skrev jag om Aslans träning fram tills han var tio månader. Trots att mitt mål med Aslan är att han ska bli min apportör och hämta riktiga fåglar på riktig jakt så är det inte bara träning av att hämta fåglar som bidrar till resultatet. Samarbetet oss emellan stärks i det vardagliga och genom att vistas i olika miljöer. Jag gör säkert många omedvetna val varje dag med min hund för att jag tror att det leder mot mitt mål. Jag uppmuntrar säkert omedvetet intresse för gråsparvar, belönar apportering av skor och spontan stadga leder säkert generöst beröm utan att jag tänker på det.

Träna svagheter

En gång frågade jag tyskarna som kommit till Sverige för att starta på prov om de tränar mycket. Jag var imponerad av deras genomtränade hundar och allt såg väldigt prydligt ut. De skrattade och sa att de inte tränar så mycket men de tränar på det som just den hunden tycker är svårast och behöver träna på. Jag har funderat på detta många gånger sedan dess. Jag tror att det är lätt att fastna i sin träning och kanske träna på fel sak.


Min hund, Aslan, är strax över ett år nu. Jag har under hans första år byggt upp vår relation med lekar och övningar och det har varit fokus på samarbete och glädje. Den viktigaste övningen inför kommande apporteringar har varit att lägga saker i min hand. När han fyllde ett år började han få “gå i skolan” och lära sig lite disciplin. Med det menar jag att jag för in lite krav på att vänta på kommando och göra det jag har sagt. Disciplin blir viktigt i framtiden för hans säkerhet. Han ska vara min apportör på jakt och gör han inte som jag säger eller väntar på kommando så kan han hamna i fara.


Disciplin och lydnad för kommandon tränas inte bara i jaktliga sammanhang. Rallylydnaden till exempel hjälper mig. Jag och Aslan har fått tre godkända resultat i nybörjarklassen och är nu uppflyttade till fortsättningsklassen. Det är den klassen som är allra bäst med tanke på apportering. Nu ska han nämligen följa mig utan koppel. Han ska sitta när jag säger det och följa med mig trots att det finns andra frestande lukter eller föremål kring oss som kan locka en ung hund. Det är ju samma sak i apporteringsträningen. Han ska följa med mig i jaktlig fot, oavsett lockelser och dofter. Förutom rally så tränar jag då och då viltspår. Jag föredrar att variera träningen genom att träna något i tre-fyra dagar och sedan byta gren efter någon dags vila.


Vad ska man träna på inom apportering?

Jag har haft tollare i 11 år och tränat min Tessie så hon blev tollingjaktprovschampion. Från början visste jag ingenting men jag lärde mig av mina misstag och mina framgångar. Jag gör fortfarande misstag och kommer på nya bra saker. Det är viktigt att nybörjare förstår att vi alla gör misstag och vi har alla mer att lära! Jag tränar gärna med andra, om de har mjuka träningsmetoder. Min erfarenhet är att hårda metoder och att repetera samma moment många gånger inte passar som träningsmetoder för tollare. Jag tränar gärna med andra och jag går gärna på kurs, om det är metoder och tränare som förstår att tollaren i grund och botten inte förväntas arbeta som övriga retrievers.

De egenskaper som bedöms på ett tollingjaktprov är de egenskaper Aslan behöver även på praktisk jakt. I reglerna för tollingjaktprov står vilka egenskaper som bedöms på provet och även vad som krävs för olika prisvalörer. Jag har gjort en tabell, mest för att ha med mig när jag är domaraspirant på tollingjaktprov men också för att jag kan använda den för att bocka av vad jag tränar på så jag inte glömmer något. Reglerna finns på SSRKs hemsida och går att ladda ner som PDF.


EGENSKAP (vad den jaktliga egenskapen har för rubrik i reglerna)

VAD HUNDEN SKA GÖRA (vad som av domaren ska bedömas på provet)


Samarbetsvilja

låter sig föras, är lydig, följer föraren uppmärksamt och stilla

Näsa

visa god näsa,lokaliserar vilt effektivt

Lockarbete

växlar mellan aktivitet/passivitet, lekfullhet fördel

Dirigerbarhet (bedöms inte i nybörjarklass)

raskt och villigt låter sig dirigeras, på land och i vatten

Sök

effektiv, självständig

Markeringsförmåga

koncentrera sig på fallande vilt och lokaliserad det

Fart

god fart (men inte så att lokalisera vilt blir lidande), långsamt arbete är nackdel

Skottreaktion

ska vara normal, skotträdsla/ svårkontrollerad upphetsning. => domaren får avbryta provet!

Uthållighet

god uthållighet tills uppgifterna är lösta

Stadga

lugn och tyst vid: förflyttning, lockarbete , vid levande vilt, skott, och fallande vilt

Apporteringslust

spontant, utan tvekan/dröjsmål/övertalning

  1. villighet att ta upp vilt
  2. villighet att snabbt och direkt komma tillbaka

Apportgrepp

  1. lämplighet i greppet
  2. mjukhet i greppet
  3. avlämningen

Simteknik

effektivt simsätt, ineffektivt simsätt och plaskande är nackdel

Vattenglädje och arbetsvillighet i vatten

gå i villigt, frimodigt ta sig fram i vattenvegetation

Hundtolerans

under sitt arbete inte störa eller låta sig störas av andra hundar

Eventuella ljud

På protokollen skrivs in hur mycket ljud som hunden gör under provet


Jag tar inte egenskaperna i den ordningen de nämns. Jag försöker träna på det som vi för tillfället kan sämst, precis som tyskarna sa. Vi tränar inte så mycket, men rätt, tror jag.

Vattenarbete

Jag var inte så mycket vid vatten med Aslan som valp och nu måste han börja vänjas vid att gå i och simma. Jag vill locka Aslan att gå rakt ner i vattnet utan att springa längs kanten för att leta efter ett bra ställe att hoppa i. Jag vill att han går rakt i och när han ska upp så finns det också bara en väg att välja så han lär sig hur han ska göra. I ett litet fiskeläge i närheten finns ett bra ställe där de lägger i båtarna. Där tränar jag lite på kvällarna ibland. Jag märkte snabbt att Aslan i början behövde ett litet kort kast som lockade honom att doppa sig, sedan ett lite längre kast för att få honom att komma ihåg att det är trevligt att simma och sedan med tredje kastet kunde jag få ut honom på lite längre avstånd. Vatten tränar jag sedan vid olika platser men med samma princip av att bygga upp längden på kasten i tre steg. Efter några gånger behövdes inte ökningen av längd men kommer vi till en ny okänd, lite svårare terräng, går jag tillbaka till den här principen.

Skottreaktion

En av de viktigaste egenskaperna hos en apportör är att inte reagera för starkt på skott. Det är min uppgift som förare att få hunden att förknippa skott med något positivt och ofarligt men också att försöka dämpa upphetsningen hos en hund som blir för ivrig. Jag passade på att följa med övriga familjen till skjutbanan när de skulle öva lerduveskytte. Jag och Aslan var en bit bort och lekte medan de andra sköt. De första skottövningarna gick bra och efter det kände jag mig trygg att använda mig av knallskott vid apporteringsträningen. Jag använder också apportkastare som smäller. Träning med skott före kast gör att hunden skapar positiv förväntan när den hör skott. Den blir övertygad om att det finns en apport att hämta. I praktisk jakt kan träffsäkerheten variera och att skjuta bom är inte ovanligt. Det kan vara svårt för hundar att förstå om de alltid får apportera något efter ett skott. Jag skjuter i snitt något skott vart femte träningstillfälle. Mest för att inte störa i naturen eller irritera människor som bor nära.

Stadga

När Aslan var liten lät jag honom hämta saker utan att först sitta kvar. Jag prioriterade apporteringslusten och farten framför stadgan. Jag är inte alls säker på att det är det bästa sättet men hans apporteringslust och fart är väldigt bra nu. Stadgan är otroligt viktig för en jakthund, speciellt när det skjuts och när en fågel ramlar ner. Hunden ska sitta kvar tills föraren säger kommandot som betyder att hunden ska hämta apporten. På prov är det viktigt för det blir inget pris om hunden springer iväg för tidigt, det kallas att “knalla” men på praktisk jakt kan det handla om hundens liv. När en skytt har skjutit på en fågel så hålls blicken kvar, om fågeln verkar skadad och rör på sig skjuter skytten kanske ett skott till. Har då hunden sprungit iväg innan den fått lov så kan den vara i skottlinjen och bli träffad. Träningen går ut på att hunden sitter kvar även om jag kastar saker framför den. Den svåraste träningen är att sitta kvar när det skjuts och en fågel hamnar i vattnet med ett plask. Skottet, rörelsen och plasket tillsammans med glädjen att få hämta är en mycket stor frestelse och det krävs ansträngning och självbehärskning att sitta kvar tyst och lugnt.


Jag försöker träna så hunden inte kan vara säker på vad den ska förvänta sig. Så fort den vet att skott och plask betyder att den “nog” ska hämta en fågel på vattnet börjar jag vända mig om och kasta en på land i stället. Hunden ska inte kunna vara säker på att det momentet alltid är likadant. Förväntning kan skapa en inre härdsmälta som gör att hunden inte kan tänka klart eller utföra sin uppgift. Skott, kast och plask vid vatten är det svåraste steget i stadgan så därför måste jag vänta tills stadgan går bra på land, med stigande svårighetsgrad. Sedan kan jag träna skott utan kast eller plask så hunden förstår att skott kan vara bom. Varianterna är många, grundtanken är densamma. Hunden ska inte tro att den vet allt som ska hända. Den ska vänta på vad jag säger att den ska göra.


Kasta eller inte kasta?

I början är det bättre att ta med sig hunden i koppel, gå ut en bit och lägga dummyn synlig, gå tillbaka till utgångspunkten och släppa hunden. Många hundar blir exalterade när man kastar iväg något de ska hämta. Du kan omedvetet träna in ett beteende du inte vill ha. Du vill att hunden sitter stadigt och väntar på att du ska säga att den får apportera.


När du börjar med kast och du vill träna stadga är det bra om du har en medhjälpare som kan vara kastare. Instruktionen till kastaren är att ställa sig 40m bort och inte kasta dummyn så långt från sig. Om hunden springer iväg innan den fått lov så plockar kastaren upp apporten innan hunden hinner fram. Varken föraren eller kastaren behöver säga något till hunden utan bara göra om övningen. Hunden märker så småningom att det inte lönar sig att knalla för det kommer inte finnas något att apportera. Det går inte alltid att göra så här, t.ex om du kastat en dummy på vattnet. Då kommer hunden “självbelöna sig” för den lyckades ju apportera även om den inte satt still. Det är inte alltid lätt att träna apportering, men det är en del av tjusningen.

Sök

När hunden är färdigtränad ska den med ett kommando ge sig ut på egen hand och leta efter fåglar som den inte sett falla eller läggas ut. Även om det är målet så tror jag på att hunden i träningen ska få se att det kastas ut apporter. Då får man en hund som är övertygad om att den kommer hitta något och ger sig ut i området med iver och självförtroende. Att sedan återvända med samma iver kräver att man belönar på ett för hunden värdefullt sätt. Det kan vara godis, boll, beröm eller helt enkelt få hämta en ny apport.

Apportgrepp

När du tränar i lite besvärlig terräng så lär sig hunden att ta ett bättre grepp för annars tappar den dummyn. Små träd, buskar, högt gräs och vass kan hjälpa till att förbättra greppet. Är hunden tveksam att greppa fåglar så kan det hjälpa att börja i vatten istället. När hunden kommer fram till fågeln i vattnet så kan den inte ställa sig och lukta och fundera utan tar oftast med sig fågeln in mot land där du kan stå och överösa med beröm.


Sammanfattning

Träna lite men på rätt sak.

Det står i provreglerna vad som menas med jaktliga egenskaper.

Glädje och samarbete. Disciplin och stadga.

Buskar och snår kan ge bättre grepp.

Även eliten gör misstag.

Gillar

Kommentarer