Följetong i "Tollaren" del 1

I början av året blev jag kontaktad av redaktören för vår rastidning "Tollaren". Hon skrev och undrade om jag hade lust att skriva en följetong under året. ".. jag vill ge läsarna en mer rättvis bild av det (vägen mot start på jaktprov, min anmärkning) så det är ju toppen om du som har mer erfarenhet kan skriva en liten följetong om vad du tränar och hur du tränar samt realistiska målsättningar med din hund. Och varför du väljer att göra vissa saker med hunden utefter hans personlighet." Så skrev Mia E till mig. När jag besegrat den ingrodde Jante inom mig, du vet den där som viskar inuti dig att du inte ska tro att du är något, att du inte har något att säga som ingen annan redan har sagt och mycket bättre dessutom och att folk kommer skratta eller fnysa och allra värst kanske komma på att du inte kan något, när Jante var nertystad och ignorerad för en liten stund gjorde jag en grovplanering. Den såg ut så här:

Datum för deadline, intro, innehåll, exit

14 feb

Presentera oss

Aslan fram till 10 mån

Nästa steg, närmaste månaden

14 april

resumé

första övningarna ute, hunden kring ett år

Nästa steg, närmaste månaden

14 aug

resumé

skott, olika miljöer, vattenarbete,

Nästa steg,

närmaste månaden

14 nov

resumé

första jakten, träna inför provstart

Summering och mål.

Är man lärare så är man.. Då kan man ju inte bara skriva och hoppas på att man kommer på en röd tråd, då planerar man från slutet och mot början dvs vart vill jag hamna och hur kommer jag dit.

Här kommer nu den text jag skickade in så den publicerades i Tollaren nr 1, 2016:


Från valp till apportör

“Rally + Jakt = Sant”

Det går inte alltid att sätta fingret på vad det är som gör att man känner lite extra för någon. Det kan vara kärlek vid första ögonkastet eller en känsla som växer fram för varje gång man ses. Det kan vara en förälskelse och det kan vara en valp. Med tiden så skapas en speciell relation mellan dig och din hund och ni blir ett team. De som inte har hund förstår nog inte bandet som skapas mellan hund och människa, men de kan se och kanske sakna kärleken och glädjen som uppstår.


När jag tittar på min hund så är det kärlek jag känner. Jag tror min hund älskar mig tillbaka, på hundars vis. Det är en bonuseffekt som kommer av att vi gör saker tillsammans. Jag har en ny hund som håller på att växa och som snart fyller han ett år. Han ska bli min nästa apportör. Det är därför han bor hos mig och det är det som kommer vara hans uppgift. Mina andra båda hundar börjar bli gamla, åtta och elva år. De var grundlärda vid två års ålder och bra när de var runt fyra. Därför kände jag att det var dags att skaffa en tredje hund nu så han kan vara redo när den äldsta inte orkar mer.


Jag ska träna jakt med honom, han ska bli min apportör. Det underlättar onekligen att redan från början veta sitt mål och styra åt rätt håll i små detaljer och vardagliga situationer. Begreppen jakt och apportör är väldigt vida och det finns olika typer av jakt. För mina hundar innebär apporteringsjobbet att de är ute med mig eller min sambo och ibland upp till 4 andra skyttar. Jag jagar också och när jag gör mig redo för inkommande fågel kan jag inte hålla reda på alla fåglar som blir skjutna, det får de andra skyttarna och hunden hjälpa till med. Jag kan oftast inte gå ut ur gömslet och rikta upp hunden för att göra tjusiga linjetag, då syns jag och stör kanske jakten för mycket. I vissa lägen är det ändå nödvändigt. Den praktiska jakten för min hund kräver en hel del självständigt arbete. Den kräver också samarbete, lyhördhet, tålamod, glädje och arbetslust. Vi är ett team och vi måste svetsas samman genom att träna tillsammans.

Glädje och samarbete

Jag har märkt att samarbetet blir bättre när vi tränar rallylydnad. Jag är inte så bra på traditionell lydnad och det kan vara därför jag inte ser så starka samband mellan den och jaktträningen. Men rallyträningen ger mig ett jaktligt fotgående, följsamhet, samarbete, glädje, arbetslust och mycket av vad som inom jakten kallas “vad hunden gör vid fötterna”. Hunden kan vara väldigt duktig på att hitta fåglar och hämta dom till sin förare men är “stökig vid fötterna”. Det uttycket betyder att den inte vet vad den ska göra när den är nära sin förare, antingen innan den lämnat apporten eller efteråt medan den väntar på nya uppgifter. Den hoppar runt, tar kanske upp en avlämnad fågel, står upp, är i vägen, tänker gå iväg och är framför allt inte fokuserad på att föraren kanske har en ny apporteringsuppgift åt den. Rallyn har gett mig följsamma hundar som är lätta att placera där jag vill ha dem kring mig oavsett om jag står eller sitter i ett gömsle, om de ska vara på vänster eller höger sida spelar ingen roll och vid ansmygning har jag ett kommando för långsam gång. De blir tränade i att det händer nya uppgifter nästan direkt efter att något annat är genomfört. I rallylydnaden är det bara tre till fem meter mellan momenten så när ett moment är genomfört måste hunden vara fokuserad och beredd på nästa.


Medvetna val

Under hela resan från valp till apportör gör jag medvetna val som jag tror på. Jag tror rally och rallytävlingar är bra för kommande uppdrag som jakthund. Tävlingar är bra för att träna på att ha fokus på rätt sak och på att kunna prestera även under nervositet och press. Jag gillar att tävla och jag gillar att jaga. Jag har varit med på SM i rallylydnad och jag har gjort alla tollingjaktprov man kan göra, min elvaårig hund är tollingjaktprovschampion. Jag vet hur det är att vara nervös. Ändå finns det inget som gör mig så stressad som hundförare som när en fågel är skadad och håller på att inte kunna apporteras. Det kan vara vinden som gör att den driver ut på för långt avstånd eller så kanske den dyker och hunden måste dit mycket snabbt. Änder som dyker ner under vattnet när de är skadade är svåra att få tag på. De kan försvinna ur sikte för att komma upp en bit bort, dyka ner igen och komma upp längre ut. Fåglar som är skadade ska apporteras så fort som möjligt så de inte lider. Det är detta vi har våra hundar till och det är det som hela träningen går ut på. Det är riktiga, levande fåglar och det kan vara så att de inte dör direkt. Så är den jaktliga verkligheten. Hunden måste hämta fågeln till mig så jag kan avsluta det som hagelsvärmen påbörjade.


Jag tränar på att föra hund trots press när jag är på prov och tävling. Jaktprov, rallytävlingar, workingtest och viltspårprov är de prov och tävlingar jag prioriterar. Utställning tycker jag är jättebra miljöträning och jag deltar i några varje år. Det är viktigt att få domares omdöme om hundens rörelser och byggnad och går det bra så är det ju en väldigt rolig tävlingsform.


Viltspårträning är något som även en liten valp kan börja träna. Jag har medvetet låtit bli att träna min unghund i att spåra. Min nye hund är ganska lik sin mormor, 11åriga Tessie. Hon är viltspårchampion och tollingjaktprovschampion och hon älskar att spåra! Hon spårar tyvärr ibland när hon inte ska. Viltutläggarens spår har hon förstått leder till apporten så när jag ska dirigera henne eller om hon är på sök, så spårar hon istället för att göra som det är tänkt. Jag vill inte uppmuntra unghunden, Aslan, att börja likadant. Jag vill att han börjar leta med hög nos först och det har fungerat än så länge. Han är nu 10 månader och redo för att börja träna lite mer. Hittills har vi bara gjort valpövningar, social- och miljöträning och momentträning i rallylydnad.

Leka fram beteenden

Jag har låtit Aslan få växa till sig och jag har medvetet låtit bli att träna så mycket. Jag tränar mycket korta stunder och som måttstock för de vuxna har jag 3x3 minuter om det är delmoment som tränas. Hellre lite, fokuserat och med glädje än utdraget och tjatigt. När Aslan var valp lekte jag fram beteenden jag ville ha. Vi hade dragkamp med hans gosedjur och så kastade jag iväg det och hade dragkamp när han kom tillbaka igen. Jag tror inte att en tollare blir hård i munnen för att man har dragkamp med den, tvärt om tror jag att det snarare kan ge ett bättre grepp. Ett löst och tuggande grepp är värre än ett fast men mjukt.


Att kunna leka och dra i samma föremål, ha dragkamp är för mig en jättebra belöning när vi tränar. För mig är det viktigt att hunden vill komma till mig med föremål. Aslan ska bli en apportör och han ska komma till mig med allt han hittar. Han ska inte tycka att det är så åtrovärt att han vill behålla det själv. Därför aktade jag mig för att ta saker från honom. Vi hade dragkamp och tappade han greppet så vann jag och släppte han det på golvet så tog jag det, men jag försökte att inte dra det ur munnen på honom. Denna lek var förstadiet till apportering och hjälper till att bygga upp glädje och samarbete.


Jag lärde honom att dutta med nosen i min hand. Med hjälp av klicker och lite godis lärde han sig väldigt snabbt att bli belönad för att dutta till med nosen i min öppna handflata. Jag flyttade handen lite och han följde efter för att kunna dutta. Jag hade skapat mig en handtarget. Han följde min hand. För mig är det viktigt att med enkla medel och signaler förklara för hunden vad jag vill. Genom att kunna få Aslan att följa min hand styr jag honom och kan få honom att sätta sig på min vänstra eller högra sida, om jag vill det. I jakten kommer han med en fågel, ger den till mig och kommer sedan undra vart han ska ta vägen. Sitter vi bakom ett kamouflagenät är det oftast trångt och jag kan behöva styra honom fram dit jag vill ha honom. Det kan vara bakom mig på en filt, i ett hörn där han inte är i vägen eller så vill jag att han ska sätta sig utanför nätet så han ser. Att använda händer är ett tyst och effektivt sätt att kommunicera och i jaktsammanhang vill jag att det ska vara så tyst som möjligt för att inte störa jakten. Handtargeten gör också att väldigt många rallylydnadsmoment fås på köpet. Jag kan styra in honom framför mig, snurr, sidbyte och ställande.

Avlämningar först

Jag kombinerade de två ovanstående lekarna genom att leka och dra i gosedjuret, släppa den och hålla fram handen för nosdutt. När Aslan duttade fick han beröm och eftersom vi busade med plyschälgen samtidigt råkade han ju ha kvar älgen i munnen när han kom till min hand och jag hade skapat vad vi kallar “avlämning”, Detta är grundbulten i hela apporteringsträningen och det var med vilje som jag började med detta momentet. Jag anser att många hundar har bekymmer för att de inte vet vad de ska göra av apporten när de hittat den. De springer ut, hittar apporten, vet de inte vad de ska göra och en konflikt med föraren kan uppstå. Jag börjar hellre med slutet. Jag vill att Aslan ska veta precis vad jag vill, nämligen ha föremålen i min hand. När han hittar något ska han tänka “Jippie, denna kan jag byta mot en godis, jag skyndar mig till matte”.


Små steg mot målet

Jag försöker att inte säga så mycket när vi tränar och jag f��rsöker få honom att göra rätt innan jag sätter ord och kommando på det han gör. När han var runt åtta månader och jag visste att han skulle springa ut och hämta en dummy jag lagt en bit bort började jag säga ordet “apport”, innan dess har jag bara släppt honom. Det var runt åtta månader jag också började träna på att sitta kvar fastän jag kastade något. Jag har velat ha glädje och initiativ före stadga så därför har han under sin uppväxt fått hämta utan att sitta kvar först. Även nu, vid tio månaders ålder tar jag det lugnt med att kräva saker. Jag försöker utsätta honom för situationer som han kan lyckas med. Istället för att kasta apporter så lägger jag hellre ut dem så jag inte uppmuntrar för hög förväntan och stress. Jag säger inte kommandon om jag inte tror han kommer förstå eller följa dem.

Mycket av vinterns träning har skett i köket och i källaren. Rallymoment men även apportering har vuxit fram inomhus utan störning. Det behöver inte vara långa avstånd eller många moment efter varandra för att bli en träning av de viktigaste detaljerna. Det viktiga är att inte öka svårigheten för mycket men samtidigt inte heller göra för lätta övningar. Små steg mot det uppsatta målet är snabbaste vägen till framgång.


Jag har någon gång i månaden tagit upp en kråka ur viltfrysboxen och låtit Aslan apportera den några gånger. Jag tycker kråkor är bra att börja med av flera anledningar. Kråkor skjuts som en del av viltvården och de ska inte ätas upp av människor, alltså är det snarare än välgärning att de kommer till användning som apporteringsvilt. Änder jagar vi och sedan tillagar vi dem, det är mat. Kråkor är lagom stora och lätta att få ett bra grepp om. Änder är tyngre och mer otympliga och lämpar sig inte så bra till valpar.


Sammanfattning

Vägen från valp till apportör går lättast med små steg mot ett uppsatt mål.

Glädje och samarbete skapar kontakt och följsamhet.

Träna fokuserat korta stunder. Besök olika miljöer. Gör medvetna val. Var inte rädd för att bli nervös, det är bra att träna på det också.

Träna avlämningar först.


Marie Kinder,

och hundarna Blazing Fowler´s Hobbit Aragorn, Riverbreeze Tickling Pearl och Blazing Fowler´s Apache.


Gillar

Kommentarer