Handen som gungar vaggan

Idag vill jag hylla alla kvinnor. Vi kan, bara vi ger oss fan på det. Livet är inte rättvist, vi har allt för många gånger så mycket mer att bevisa. Världen har blivit lite bättre, men vi har en lång väg kvar att nå.

Men jag vill också berätta min historia. Jag kanske är rätt tjurskallig av mig och har en envishet lik få. Ger jag mig in i leken, får all andra leken tåla. Är det något jag kan bli bra på, så vill jag bli bäst.

Kanske spelar det en roll att vara uppvuxen med fyra bröder? Mina tjejkompisar kan jag räkna på en hand. Jag jobbar i ett mansdominerat yrke, är fritidspolitiker och bodybuilder. Kanske var jag menar att bli en man?

Jag har varit arbetsnarkoman, träningsnarkoman och kanske på snudden till alkoholist? Känslor grävde jag ju helst ner någonstans och dämpade dem med alkohol.

Träffade en man och tänkte ”efter två otrogna jävlar så inte fan kan det bli en tredje?” Vi skaffade hus, hans barn blev som mina egna. Jag gjorde mitt bästa och lite till. Tog mig igenom två graviditeter, ännu en otrohet; sa tack och hej, blev ensamstående tvåbarnsmorsa. Till en 1,5åring och en nyfödd.

Redan på sin fyradagarsdag var min dotter med på jobbet idag och hon hann med att vara med i mammans valkampanj och tre fullmäktigemöten innan hennes pappa tog sitt ansvar. Som sagt. Jag vill vara ärlig.

Jag fick aldrig en klapp på axeln nej inte ens ett bra jobbat efter att fött min dotter utan ens en Alvedon i kroppen. Jag kom hem och tog ensam hand om mina två barn. Och aldrig lämnade jag frivilligt deras sida (även om jag bönade och bad om lite avlösning ibland..)
Jag hade mina älskade barn nästan 8 månader själv. Genom alla möjliga trotsåldrar, sömnlösa nätter, magsjukor och snorsug. Tjurskallig. Envis. Men hur många tårar kan en kvinna egentligen gråta? För bara man gråter så orkar man faktisk lite till.

Ja, så kan jag ju avslöja att jag såg mannen i mitt liv på ett foto. Ni vet känslan ”han vill jag ha”?
Full av tatueringar och muskler. Sånt där som jag undvikit förrut men som nu fångade mitt hjärta. Såg han sen någon månad senare i ett köpcenter och då hoppade mitt hjärta till. Men jag, jag gömde mig. Vem vill ha en mamma med ett barn hängandes i tuttarna och ett annat virat runt benet?
Några dagar innan jul tog jag mig sedan modet. Jag skickade en vänförfrågan på Facebook..

Nu har vi varit ett par i ett år och en månad. Han tog sig an min dotter med öppna armar från dag ett och sedan dess är han det bästa hon vet. Hennes ”Thiap”
Min son kryper gärna tätt tätt intill honom. Han är den där lugna, trygga punkten för honom. Hans fingrar följer hans tatueringar och han säger ”min Thias”

Det jag vill säga är att jag vågade och vann, lyssnade på mitt hjärta och följde magkänslan på samma gång. Det har inte varit en rak väg och visst gör det ont att inte ha mina barn hos mig varannan vecka. Men allt jag gjort i mitt liv, alla vägval har lett mig hit. Och jag har gett mitt allt i mina val.

Tänk. Så många gånger mina val hade de kunna lett mig under jord men jag lyssnade och jag vann.

Jag är idag en stark tvåbarnsmamma med ett grymt jobb, fantastisk karriär, magisk sambo och ett underbart hem. Nu önskar jag bara att min envisa dotter som visat sig ha precis lika hett temperament som sin mor växt upp med också följer sitt hjärta och tror på sin magkänsla.

Vi är så mycket starkare än vi tror.

The hand that rocks the craddle, is the hand that rules the world.

Gillar

Kommentarer

Maria
,
Hatten av!! Du är grym!! 🤩🤩
mariececilia
mariececilia,
Tack älskade vän ❤️
nouw.com/mariececilia