Vår förlossningsresa 💙

KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS DÅ DET SPRUTAT MÅNGA TÅRAR UNDERTIDEN
DETTA INLÄGG SKREVS OCH KÄNSLOR DROGS UPP!!!...
men det har varit glad och lyckliga tårar mest...
😢😢😢

Det blir säkert ett stökigt och rörigt inlägg men blir ur min synvinkel och hur mina upplevelser var.

Kl tio var mitt bokade besöket på specialistmödravården i ystad tisdag 7/11.
Ärtan är inte helt nöjd i ctg-kurvan, hjärtljuden går ner, flöde och fostervatten mäts... ser ok ut.
Men skickas till BB för mer koll.

Lite vajsing på Hjärtljuden här oxå och eftersom vi är fullgångna och trycket högt, huvudvärk osv beslutar de att lägga in mig och så smått få igång förlossningen.
Livmodertappen är fortfarande omogen och baby står långt upp... vi ringer Conny som får köra från jobbet.

Det blir att jag får ett medel för att livmodertappen ska mogna och kortas av . Har man tur kan sammandragningar börja lite smått...

Jag ligger Uppkopplad i ctg-kurva hela tiden för att se så ärtan tål medlet annars ska de dra ut det igen.

Vajsing på Ärtans hjärtljud en stund så barnmorska, barnmorskestudent o läkare kommer in o kollar. Blir ok igen efter en stund när jag ändrat läge lite i sängen. Alla tre känner efter hur det är ”invändigt”...
vilket ger ganska starka sammandragningar.

Trycket kollas vid 21... ca 170/110... tas om igen 23... fortfarande högt minns inte exakt... fick nån pilla vid 24 lite lägre tryck 159/103.

Natt övergår i nytt dygn 8/11
Måste larma när jag ska på toaletten för att bli löskopplad .... o jag som kissar hela tiden ....

Försöka sova med ctg-kurvan på o sladdarna kopplade i monitorn och sammandragningar... inte så lätt....
inte mycket sömn på natten .... huvudvärk från helvetet halv sex... tyvärr en liten snorkig personal den natten och jag får till svar att ta du din blodtrycksmedicin och panodil när du kissat om du behöver dem, sen gick hon!

Koll av barnmorskan hur medlet har funkat... lite effekt har det varit o lite mjukare livmodertapp.

Kl nio sätter barnmorskan en shunt i ärtans huvud, vattnet går eller lite av det ....
värkar kommer igång
Kl tio sitter på boll och skumpar för att ärtan ska kana neråt....ännu mer ont
Kl elva toa och koll, 4 cm öppet
Blodtryckskontroll 169/111, huvudvärk, får samma tablett som i natt för att sänka det
12:30 kopplar in dropp för att öka värkarbetet
Började med lustgas kl ett o det hjälpte ett tag...

Värkarbetet tilltar med hjälp av droppet och nu gör det jävligt ont ... vi kämpar och kämpar och Conny lider och stöttar. Conny är min stora stöttepelare hela tiden. Lustgasen ökas från minsta dos till lite mer, men värkarna gör skitont ... känns som jag får krystvärkar ... nån stänger fönstret och jag tänker direkt att nu är det nära för så gjorde de på Isabelles förlossning oxå... försöker krysta men känner att det inte gör ett dugg nytta... igen och igen...
plötsligt får jag för mig att det är bäckenet -att det inte kommer fungerar normal sen olyckan... nämner detta några gånger... fortsätter krysta...
Helt plötsligt har jag en läkaren i rummet som ska försöka ta prov från ärtans huvud... han lyckas inte så bra eftersom värkarna är starka och många ....
Sen väller det in personal på rummet...

Kl fyra ca beslutade de att det får bli urakut snitt för Ärtan var trött och klarade inte riktigt av trycket... hans hjärtljud sjönk till 40 från ca 130 vid varje värk och eftersom de var så intensiva hann inte Ärtan hämta upp sig mellan.

Så full fart iväg.. världens jävla värk i hissen ner till operation, fått medicin för att få stopp på värkarna...

Från att de tog beslut om snittet till att han är ute tog de ca 10-15 minuter genom hiss, korridorer och ner...

det jag minns från detta är att Conny står och håller upp dörren åt dem och säger till mig att han finns med mig ( fast då från utsidan)... här blir han lämnad ensam en stund för alla jobbar med mig.... lider med honom och alla tankar som snurrar inom honom ...

jag åker på bristen och blir lyft över på operationsbordet, de tar tag i mina armar och lägger dem rakt ut, två drar i mina ben och säger åt mig att slappna av men just då fick jag en ny värk så det var inte så lätt, en man står vid mitt huvud och håller masken sen säger han sov nu gott en stund, känner två fingrar från någon på min hals... sen är jag borta...

Kl 16:27 föddes vårt underverk

Ca 19 kommer någon in och väcker mig och berättar att det är klart, de sätter ett larm till mig och säger att jag nog behöver sova lite till ... men får larma om det är något...

Min första tanke är - men hur gick det med ärtan? Överlevde han?

Bara en liten stund efter kommer personal från bb, Conny och vår lille kille in till mig ... lyckan är total och våra tårar forsar. Vi har klarat av detta.
Vi har vårt lilla kärleksknyte hos oss äntligen... så efterlängtad, så liten, så fulländad...helt perfekt

Resten av kvällen är som en dimma och jag minns i stort sett ingenting....

Två dagar efter tror jag.... i fredags kommer läkaren som gjorde snittet och det var ju även han som var med innan det gick så långt ... in till mig och pratar igenom hela förlossningen och snittet och undrar om mina funderingar osv.
Han tog fram en stol och satte sig hos mig vid sängen och när han prata var han lugn och satt och klappade mig på benet. Han tog sig verkligen tid till detta samtal.

Beslutet om snitt blev urakut då hjärtljuden på ärtan inte hann återhämta sig mellan värkarna...
värkarna var så starka och många då så det fanns inte tid för återhämtning.
Eftersom de var så starka och många så orkade min kropp inte med värkarbetet fullt ut och ärtan trycktes inte ner tillräckligt fort under värkarna utan stod still i samma läge. Därför fattades beslutet om snitt för vi hade kanske inte orkat fullfölja förlossningen på vanligt vis om det tagit flera timmar till.
Han var jättebra och förklarade allt så att man förstod ordentligt.
Han var beredd på att plocka ut en trött liten baby ur magen sa han, men när han lyfte upp ärtan skrek han direkt och visade inga tecken på att ha det jobbigt.

Han sa att jag förlorat ca 5 dl mer blod än vad som var vanligt under snitt... några kärl extra som brustit.
Han sa även att mitt bäcken var ok efter olyckan så jag kan mycket väl föda barn igen om vi ville det.
Men jag förklarade att vi är klara med den biten nu...

Läkaren kom in och hälsade på oss även sen och han tog ju beslutet om att jag skulle få blodtransfusionen på lördagen.

Mina känslor runt detta är bara bra känslor ... inga funderingar som ploppat upp nu i efterhand.... inte än i varje fall. Ville vi prata mer om vi kom på någon undran så skulle vi bara ringa. Det var en jättebra läkare och ett jättebra och tydligt samtal.

Barnmorskan Bodil som var med under förlossningen och snittet kom oxå in en dag och pratade med oss om hela upplevelsen.
Hon berömde mig för att vara så lugn hela tiden trots värkar och smärta. Hon sa att jag var helt med dem när de tog beslut om kejsarsnitt, att jag själv sa att jag inte kom att orka mer så gör vad ni vill bara det blir bra.
Hon berömde Conny för hans stöd och pepp under hela resan. Hon sa att det märktes hur rädd han var om mig och det märktes att han tyckte det var jobbigt när jag hade ont. Hans tankar vandrade tillbaka till olyckan när jag låg i diket och han var orolig. Även sin egen sons olycka passerade i huvudet på honom under tiden så han hade många tankar och demoner att kämpa emot.
Hon berättade att hon var med under snittet och var beredd på en trött baby men lille Ärtan överraskade och kom ut sprattlande och skrikig och hade gett henne en blick som hette duga.
Hon sa att innan de gick upp till Conny med ärtan gick hon fram med honom till mig så han fick känna min doft och berättade att här är din mamma och så satte hon armbanden på oss båda.
Det var Bodil som gick upp med ärtan till Conny och visade honom hans son första gången....
han hade lite svårt att ta honom i famnen direkt för det kändes konstigt att inte se oss ihop... och han ville veta att allt var bra med mig.... hans reaktion var först -hur vet jag att detta är min baby?
Men han tog Ärtan i famn en stund, räckte tillbaka honom, gick ut om och röka sen in igen och tog vår son i famnen. Conny fick lägga sig med ärtan på bröstet för att han skulle känna huden, hjärtljud osv och ge honom av sin kroppsvärme för han hade lite undertemp.
Sen gick de ner till mig ihop, Conny och Bodil och ärtan och grät som tokar.

Vi fick gärna ringa och boka tid med henne om vi ville prata mer om någon fundering kom upp eller annat... men som det kändes då så var hon så tydlig och förklarade så bra så jag har inga konstiga känslor och funderingar än i varje fall. Det enda jag hade var att man kände sig blåst på första skriket och ljudet från navelsträngsklippet.

Mina känslor runt hennes pratstund är varma känslor ... mina tårar kom när hon sa det att ärtan fick känna min doft och veta att jag var hans mamma innan de gick upp till Conny. Och jag blir så varm i kroppen över att hon såg vår kärlek mot varandra hela tiden fast att det var i denna situationen. Och att hon var så snäll och stöttade mot Conny när han ensam tog emot Ärtan.... hon peppade och stöttade honom och tog foton av dem två. Conny tackade henne så jättemycket för detta stöd i samtalet, många gånger... han behövde det verkligen då.

Ja detta blev ett superlångt inlägg men det känns så bra att kunna skriva av sig vad man upplevt och hur man känt... och är ju dålig på att prata och berätta känslor så skriva är toppen! Men jag mår bra förutom smärtan så klart... hår inga funderingar i huvudet utan tycker att allt har gått bra och våra samtal var tydliga, lugna och jättebra.

Denna resa och vägen hit har gjort oss ännu starkare tillsammans som familj. Alla motgångar vi haft våra få år har verkligen gjort att inget kan bryta våra starka band till varandra.... det är vi och vår familj och alla våra barn och nära och kära som gäller och som betyder allt för oss.



Maria 💋

Var rädd om dig ❤️ / Maria

Gillar

Kommentarer