Mormors dag idag ❤️

Onsdagen den 20 november ♥️

Idag skulle min mormor Anna blivit 94 år.
Fina fina mormor
♥️


Mormor flyttade in på äldreboende i november 2013
Hon gick bort i april 2015

I helgen som gick frågade en av vikarierna mig på jobbet om anhöriga, att man träffar vissa ofta och andra nästan aldrig.

Vi pratade mycket om hur/varför osv det är så olika.

Jag kan ju säga att jag önskar att mormor sluppit sitt sista år i livet.
Det var mycket sjukdomar - lunginflammation mm utöver hennes demens.
Mormor var ju absolut inte ”mormor” i den bemärkelsen längre, hon var helt ändrad mot när hon var frisk... men jag vill inte dra upp alla annorlunda saker hon gjorde. Hon finns inte mer och det är skönt för henne att hon fått ro 🙏🏼

Men det är ju så med alla olika former av demens -
Alz, frontallobsdemens, Levy body demens osv...
man ändras ju efterhand som sjukdomen tar över mer och mer.
De drabbade når ju en gräns när de inte längre tänker på att de är sjuka utan lever efter den förmågan de har och får hjälpen de behöver. Och nu menar jag inte att de mår bra av detta, de kan ju ha det så jättejobbigt sina sista år i livet. Man har ju sett alla möjliga beteende genom åren 😢 och det är tragiskt i så många fall.
Vissa lider ju alla sina år med sjukdomen medans andra ”lever” efter den förmågan de har och mår bra. Det slår ju helt olika.

Det jag vill ha fram är att dessa sjukdomar är det ju mer än den äldre som lider av. Det är ju de anhöriga som drabbas när deras mamma/pappa/farmor/morfar osv inte längre är den de varit, de har en annan personlighet, de gör saker och uppträder på sätt de aldrig skulle gjort i friska livet, de minns kanske inte vem du är längre.

Så här kommer vi till vår diskussion i helgen,
varför hälsar man på sina nära så olika ofta/sällan?

Som anhörig tar man ju detta på olika sätt, vissa förlikar sig med sjukdomen och ”spelar med” när deras anhöriga inte minns. Andra har mycket svårare att förstå och vill inte ta in sanningen. De tycker det är jobbigt att se sin anhörige så förändrad och väljer att inte komma så ofta.
Och alla sätt är rätt...
det känner den anhöriga bäst själv, ingen kan komma och peka finger osv.

Jag kan ju bara gå till mig själv!
Innan hade jag jätteskuldkänslor för att jag inte hälsa på min farmor så ofta.
Nu är det snart två år sen jag var hos henne när hon fyllde år i mars 2018.
Men nu har jag inte det längre.
Hon minns mig inte, vet inte att jag är hennes barnbarn och det har hon inte visst de sista gångerna jag varit hos henne.
Alltså drar jag bara igång en oro hos henne när jag säger hej farmor och hon ska försöka minnas mig och dölja att hon inte har en aning om vem jag är och kanske ställer jag till ett helsike för henne när jag lämnar boendet och henne i funderingar 😔

Så jag ville nog bara ha fram att ingen har rätt att döma någon för sina beslut man fattar om detta.
Och är det någon som tycker att jag är helt ute och snurrar får ni ju givetvis säga det.

Var rädd om dig ❤️ / Maria

Gillar