Som ett barn på julafton

Under dagen igår så hade jag kontakt med min mamma som stämde av med intensivavd. om hur pappa mådde. Han låg i respirator några timmar så tiden som gick kändes rätt oviss även om operationen hade gått bra. Tänk om hjärt-/lungmaskinen gett bestående skador? Tänk om han aldrig kommer känna igen oss igen?

Jag gick och oroade mig hela eftermiddagen och kvällen. Mamma pratade med IVA en sista gång vid sextiden. Då hade dom precis börjat koppla ur respiratorn men han var inte så kontaktbar än. Innan jag gick och la mig ringde jag till avdelningen för att höra om det blivit någon förbättring. När jag fick prata med hans sköterska så blev jag helt chockad när hon frågade glatt om jag ville prata med honom. Eh, jaa?! Åh va fantastiskt att höra min pappas röst. Han lät medtagen men mycket piggare än jag kunde föreställa mig. Om allt fortsätter så här så lämnar han IVA imorgon och rullar in på vanliga avdelningen, så imorgon efter jobbet kan vi äntligen åka och besöka honom. Världens sten har nu släppt från axlarna och jag är alldeles för upprymd att sova inatt. Som ett barn på julafton.

  • 206 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229