Piece of cake?

I det stora hela är jag faktiskt väldigt nöjd med min förlossning. Visst, det var väldigt utdraget och när jag höll på med min latensfas i 1,5 dygn trodde jag aldrig jag skulle ha ork kvar till finalen. Men fokus på "här och nu" var grejen, då gick det som smort. Så fort det aktiva arbetet kom igång så var detta mycket lättare, då gick det framåt på ett annat sätt och det bara kändes bättre när värkarna tilltog. I nästan 50 timmar hanterade jag värkarna precis så som jag hoppades på, utan den där rädslan som jag inte lät ta över. De två sista timmarna innan utdrivningsskedet var dock den enda tiden jag kände var riktigt jobbig. Att få krystvärkar när det inte var dags, och att öppna sig fyra cm på två timmar när det hade tagit två dygn att öppna sig sex cm, det var riktigt tufft! Jag tappade min fokus som jag kämpat med så länge, men efter 50 timmar och all det värkstimulerande droppet så kunde jag inte hålla humöret uppe längre. Det var faktiskt skönt att droppet tog slut när jag var fullt öppen. Att slippa de där kaotiska krystvärkarna var en befrielse och det var världens häftigaste upplevelse att få vara så närvarande när den där lilla bebben skulle ut (men ja det sved ju en aning såklart).

Så jag är riktigt nöjd! Och stolt.
Stolt att jag klarade värkar så många timmar utan vila. Stolt att jag lyckades stanna hemma så länge. Stolt att jag kunde fokusera och andas mig genom värkarna. Stolt att jag inte lät rädslan ta över. Stolt över personalen som fanns med oss. Stolt att jag kunde hålla humöret uppe mellan värkarna.
Det där sista behövde jag dock väldigt mycket hjälp med. Och det är därför jag vill hylla min sambo till skyarna! Han kunde skoja med mig i värkpauserna och var precis sådär lugn som jag önskade att han skulle vara. Men ändå all fokus på att se till så att jag har det bra, att jag inte hade det för ont men ändå gav mig den där peppen jag behövde. Hur många gånger jag än fick höra att jag var bäst så kunde jag inte få nog, blev lika nöjd varje gång!

Sen var det såklart saker jag var mindre nöjd med. När det där värkstimulerande trappades upp så kändes det som att det var lite av ett misslyckande, att min kropp inte kunde föda barn som den ska. Så även fast jag vill ge mig själv en highfive för att jag klarat en lång förlossning, så känner jag mig en aning kass som inte kunde klarat det mer "naturligt". Jag hade som mål att klara det utan EDA men efter så lång tid var det inget snack om saken, och det bidrog säkert värkarbetet tog sig ännu mindre på öppningsskedet.
Och sen var jag inte världens gulligaste mot Macke heller.. Jag var rädd att jag skulle var elak mot honom under värkarna, och det var jag tyvärr med. Minns att jag försökte fokusera på värkarna och när jag hörde honom prata under tiden så kunde det nog flyga ut några fula ord ur mig. Som tur är så förstod han nog att det var bättre läge att prata mellan värkarna och inte under dom, men usch va jag skäms som lät vissa värkar gå ut över honom (främst dom stimulerade).
Även perioden när personalen lämnade rummet var jobbig. Där hade jag önskat att man fick lite mer klartecken om vad som pågick, att droppet var slut och det behövdes mer under krystfasen, men att det kunde gå fint ändå (för det gjorde det ju).

Blev det som jag tänkt mig? Ja och nej, då jag på förhand försökte sudda ut alla förväntningar jag hade. Jag har länge varit rädd för allt som skulle gå fel och när jag istället började acceptera alla komplikationer och istället läste på hur dom kan hanteras och hur vanligt/ovanligt det faktiskt är så blev det mycket lättare. Det var nog också det som hjälpte mig genom förlossningen.
En grej som jag dock tänkte att jag skulle göra under fl var en sån härlig fb-update med lustgasen i högsta hugg. Men icke.. 18 timmar låg vi på avdelningen och jag hann inte röra mobilen, men det va nog bäst så haha. Förstår inte kvinnor som kan hantera värkar och göra annat också, jag är då ingen multi-tasking kvinna.

Men summa summarum så har jag mycket mer positivt att säga om förlossningen än negativt, och det är gärna något jag gör om! Det vill säga om mååånga år, för graviditeten var inte lika spännande. Tur att jag är helnöjd med lilla Ludwig nu! Jag kommer aldrig glömma dagen (el dagarna) han kom till världen.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229