När två äntligen ska bli tre

Oj. Det känns både förvånat men på tiden att jag skriver här igen, var nog mer än ett år sedan nu. Och jag ska börja igen i ärlighetens namn. Den lite längre versionen av aborten, ångern och den känslomässiga bergodalbanan av att försöka igen.

Våren 2013 blev jag gravid, men efter mycket övervägande så bestämde vi oss för att ta bort det. Det var något som tog hårt på mig för hade jag följt mitt hjärta hade jag nog handlat annorlunda, men nu i efterhand är jag glad att jag inte var så egoistisk, varken för M eller det i magen. Men den sommarn blev den jobbigaste någonsin, jag gled ifrån kärleken och var en riktig bitch rent ut sagt. Efter beskedet om att jag kom in på skolan så kom jag nog ner på jorden igen. Macke kunde för första gången prata med mig igen och först då förstod jag att han tog i princip lika hårt på aborten som mig. Vilket wake-up. Vi började prata om barn och bestämde oss för att vänta några månader tills jag gått in skolan lite för att se om det då fortfarande vägde lika mycket, och självklart gjorde det det. 


Jag minns julen 2013 när jag låg och nästan bölade för att det inte tagit sig den gången heller. HA-HA. Om jag bara visste... Efter årsskiftet skaffade jag (eller hittade min gamla opublicerade) blogg och skulle ha som lite terapi där jag kunde skriva av mig i frustration när det inte blev något, men också äntligen glädjen när det kanske faktiskt blev ett plus på stickan, utan att faktiskt nämna ordagrant att vi försökte skaffa barn. För 2014 var väl självklart som det skulle hända. Long story short; näpp.

Vi tog hjälp i slutet av 2014 och startade en utredning som avslutades i början av 2015. Domen löd: N/A. Inga problem på varken M eller mig, vi blev så kallade oförklarligt barnlösa. Och det ihop med att vi var under 25 gjorde att det inte fanns så mycket att göra. Jag fick dock en liten dos med hormonersättning för att få lite hjälp på traven, men då jag inte hade lågt från början så gjorde det att äggtillväxten blev lite för bra den månaden. Men tack vare att min cykel är några dagar längre på mig, så hade de överproducerade äggen hunnit tillbakabildats denna månaden, och vi fick go på att försöka. AND WE FUCKIN DID IT. I mars 2015 fick vi äntligen vårt plus!

Nu är detta egentligen för tidigt att gå ut med men jag känner att jag måste få skriva av mig någonstans. Jag går in i v 9 imorgon och tidigare denna veckan fick vi se ett pyttelitet hjärta slå, där släppte en enorm sten. Efter det känns det som att vi för första gången kunde pusta ut lite grann, även fast vi försöker ta en dag i taget.

Jag ångrar mig inte en sekund att vi började försöka i tidig ålder, jag hade inte fyllt 21 innan vi började men nu kommer jag fylla 23 lagom till den lille kommer ut (om allt går som det ska). Absolut inte så att "nu är jag sent ute", men jag är självklart glad att jag inte startade efter 25 då vi säkert hade behövt försöka ännu längre innan det tog sig. Nu när jag står här med facit i hand så känns allt slit så värt det! Man hinner växa betydligt som människa och framförallt som par med den kampen, och jag beundrar alla som får försöka betydligt längre än vi. Ett bonus till att jag kommit en god väg på min utblidning, trodde från början inte att jag skulle hinna med första året (tji fick jag) men om jag håller mina mål så kommer jag bara ha en termin kvar att göra klart när jag får tid. Större plus är att vi köpt en trea i Karlskrona, perfekt första boende tills man är redo för att köpa hus.


Sådär! Skönt att få ur sig detta någonstans. Just nu är man en himla känslovåg och man vet inte vart man ska ta vägen med alla tankar och känslor, nästan så man svämmar över! Känns härligt att ha någonstans och bara mala på om allt när det är för tidigt för att berätta för omgivningen. Men vad som än händer, så kommer livet aldrig bli detsamma igen

Gillar

Kommentarer

Ynnaf
Ynnaf,
Åh, Emma!! Först vill jag bara säga att jag är så glad för eran skull, vad kul med bebis!! Du kommer att bli en fantastisk mamma För det andra vill jag bara ge dig en stor kram, fy fan vad ni gått igenom... jag som bölade efter ett missfall i v7 eller vad det nu va (förträngt det där). Du är så stark, eller NI är starka!! Kram och lycka till 😊nouw.com/ynnaf
marcusdotter
marcusdotter,
Alltså åh va det värmer, tack fina du! Visste inte att ni fått ett mf, fy va jobbigt. Tur att ni fick er underbara prins till slut, fina familjen 💞 ska du till ida i augusti förresten? Jag ska försöka ta mig dit iaf, och i så fall ska jag nog besvära dig med massa frågor 😉 frågade ut både ida och emilia i helgen; "fick fanny det? Gjorde fanny så? När och var hade fanny ditten och datten?" Haha! Kanske bättre om jag frågar dig sj helt enkelt 😉 kram på dig och familjen! Lycka till med studierna och allt ☺️nouw.com/marcusdotter
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229