Förlusten, del 2

Efter att den värsta delen var avklarad så började jag blöda ordentligt. Moderkakan var också ute men de få hinnorna som var kvar gjorde att kroppen blödde kraftigt för att få ut det lilla som var kvar. Jag svimmade på toaletten och gynläkaren som tagit hand om mig på akuten kallades upp. En jobbig undersökning gjordes då han försökte skrapa ut det yttersta kring livmodertappen på egen hand. Jag grät av smärta och ville bara bort från hela situationen. Han tittade också med vul och konstaterade att det knappt var något kvar, så han ville avvakta med op. och beställde upp några påsar blod då jag redan förlorat ca 700 ML.

Jag fick lägga mig med dropp och order om att inte resa mig eller gå på toa själv längre. Men då det bara fortsatte blöda fick jag rätt snart kalla på personal som fick hjälpa mig in på toan. Det forsade ut blod och benen vek sig, jag svimmade av igen. Jag kommer ihåg lite svaga bilder bara men jag minns att jag verkligen ville dö. Jag såg inte vilka som var där eller vad som hände men jag kände mig så utelämnad och utan kontroll över kroppen, och till ingen nytta. Barnet var borta och jag var inte gravid längre, vi som väntat så länge på detta. Gav upp helt och lät ögonen rulla bak och försvann från omvärlden en stund. Det nästa jag minns var att gynläkaren var tillbaka vid min säng och talade om att vi skulle behöva rulla ner mig på operation. Minns inte vad eller om jag sa något till någon efter detta, var medveten om allt som hände men kunde inte ta in det. Först när jag var nedrullad och blev förberedd vet jag att jag uppgav mitt personnummer och försökte med all min svaga kraft att plocka ut min tungpiercing innan de skulle söva ner mig. Det kändes skönt att äntligen få slockna efter denna natten.

På uppvaket låg jag och bara stirrade på klockan. Hon var strax efter 07 när jag vaknade och det var ingen där mer än en supertrevlig läkare som hade fått hoppa in från IVA för att övervaka mig. Han kom till mig varje kvart och försökte sitt bästa för att få mig på bättre humör, försökte få mig att äta och dricka och erbjöd mig värktabletter. Jag var inte så intresserad av någonting men till slut tackade jag ja till en morfintablett, inte för att jag hade så ont längre men för att jag kanske skulle varva ner och kunna sova när jag kom tillbaka till Macke på avd. 35.

Och så blev det resten av dagen. Ludwig befann sig hos mina föräldrar i Växjö så dagen efter allt var över så låg jag och Macke på sjukhuset, sov och grät om vartannat. Det var först nu som vi började bearbeta allt, och trots all tumult så är jag tacksam att hela processen gick så snabbt. Jag och Macke har snabbare fått komma in i sorgefasen och tar dag för dag. Allt detta praktiska som påminner en är nog jobbigast, som att tvätta och vika in gravidkläderna man precis börjat använda, ringa och avboka barmorskebesöken och RUL, kunna tacka ja till chark och mögelost, radera gravidapparna, tala om för alla som vet och lägga undan bebiskläderna som man var dum nog att köpa så tidigt. Allt detta gör det svårt att hålla tillbaka tårarna så man får ta lite i taget helt enkelt. Går liksom inte att gå vidare på en dag.

Idag är det dessutom mors dag vilket gör denna dagen lite extra svår. Jag som skulle kunna identifiera mig som en tvåbarnsmamma redan nu, men nu har en liten del av mitt mödraskap försvunnit. Samtidigt känns det som att det vuxit på något sätt. Macke och jag har alltid vetat om den stora risken med tidiga missfall, och har sagt att vi inte riktigt vill tänka på det som ett barn innan v.12, utan mer som en misslyckad graviditet om det skulle gå fel.

Men det är just det jag inte kan beskriva det som. Efter att både sett hjärtat slå och passera v.12, och dessutom få se det lilla med egna ögon. Småsmå armar och ben som skulle kunna hålla om oss en dag om det inte gick så fruktansvärt snett. Jag kommer aldrig få bort det ur näthinnan, det kommer alltid förbli barnet som vi förlorade. Tids nog så kommer man säkert gå vidare, det fanns ju ett skäl till att detta lilla fostret inte skulle utvecklas vidare. Tyvärr är det vanligare än man tror också, och jag hoppas och ber för att vi ska slippa uppleva detta igen.

Som tur är hann vi inte prata med Ludwig om att han skulle få en syskon, men för att han skulle ta det lungt kring magen när jag mådde illa så sa vi ändå att det fanns en bebis i magen. Första morgonen med Ludwig efter sjukhuset så klappade han på magen som han brukade göra nu för tiden. Och jag fick förklara det hemska att magen var tom, det fanns inget där i.

-"Bebis borta", sa han då.

Mina tårar gick såklart inte att hålla tillbaka. Älskade, kloka unge. Han och hans pappa är den bästa trösten jag har just nu.

  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer

mammashus
mammashus,
Känner så igen mig i det du beskriver. ❤️Min mamma hade varit en vända på ullared och köpt med sig bla. en gravidtröja, en bebisbok och en liten liten body. Att se dem när magen sedan var tom skar så i hjärtat. 💔 Skickar kärlek! ❤️nouw.com/mammashus
marcusdotter
marcusdotter,
Usch! Värsta som kan hända.. Tur ni fick ert lilla syskon till slut 💕nouw.com/marcusdotter
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229