Förlossningsberättelse 2.0

Jag märkte att min förra fl-berättelse var väldigt lång, inte ens jag orkar läsa den haha. Så jag försökte korta ner längden liiite i alla fall. Ifall jag behöver en reminder om hur drygt och underbart det var att föda barn, så kan jag läsa light-versionen här:

Fredagen 11e dec när jag var i v41+0 var vi inne på koll på förlossningen. Då hade jag haft förvärkar i tre nätter men det visade sig att jag knappt öppnat mig en halv cm och tappen var fortfarande lång (4 cm kvar). En hinnsvepning gjordes som ökade på förvärkarna lite under dagen.

På natten till lördag (12e dec) vaknade jag 01:03 av min första riktiga värk. Jag som trodde det skulle vara svårt att avgöra skillnad mellan dom molande förvärkarna och de "riktiga" värkarna, men believe me, det var en jäkla skillnad! Det var starka hugg som var helt lokaliserade i svanken, kände inget i magen what so ever. Men grym känsla av att äntligen känna att det var på gång. Jag låg kvar i sängen ett tag ifall dom skulle vara väldigt glesa men när jag kollade klockan så kom dom mellan 6-10 mintuers mellanrum så det gick inte att sova mellan värkarna precis. Jag gick upp i soffan och Macke vaknade inte förren 06-07 och då kom dom med samma mellanrum. Jag började bli trött och gick ner i sängen igen och lyckades faktiskt slumra till mellan värkarna i någon timme. Sen gav jag upp, då var det ca 7 minuter mellan alla värkar. Hela lördagen gick ut på att vänta på att värkarna skulle bli tätare. Vi höll oss fullt sysselsatta, gick promenader och jag gick upp och ner för trappor men inget hände, varken tätare eller glesare vilket var väldigt frustrerande. En 20 minuters-paus kunde man väl få? Framåt kvällen tog jag ett långt bad men jag tyckte det bara var jobbigt att sitta ner, det började bli svårt att slappna av efter så lång tid. Vi åkte in till förlossningen vid 23 den kvällen för då hade jag haft värkar i 22 h och var positiv till en sovdos. Som jag misstänkte hade jag bara öppnat mig drygt 1 cm till (så 1,5-2 cm öppen) och tappen hade förkortats 1 cm sen dagen innan. Gick framåt, men så sakta! Jag fick en sovdos och beslutade mig att åka hem igen för att få lite energi, blev erbjuden att stanna. Men fy! Sovdosen funkade inte alls. Det smärtstillande verkade ingenting och sömntabletterna gjorde mig bara groggy så jag kunde inte längre fokusera på andningen, som hittils var min enda livboj. Macke fick verkligen steppa in och se till så att jag inte började hyperventilera. Hela natten mellan 12e-13e dec så kändes det som jag skulle drunkna och vågade inte röra mig. Annars hade jag nog åkt in till förlossningen igen. Macke satt/låg bredvid mig med ansiktet mot mitt och guidade mig genom värkarna hela natten. Dom var inte värre än förut men det blev mycket jobbigare utan rätt andning. Så jag gjorde av med mer energi än vad jag trodde att jag skulle få tack vare "sovdosen".

Framåt 07 på söndagen slutade tabletterna verka och jag kunde pusta ut. Jag beslöt mig för att åka in till förlossningen igen och denna gång skulle jag inte åka hem! Nu hade jag haft värkar i över ett dygn och jag var helt slutkörd. Jag ringde och berättade läget och dom tyckte definitivt jag skulle komma in. Jag tog en låång supervarm dusch innan vi åkte för att döda lite tid och den räddade mig verkligen. Fick massa ny energi! Vi kom in på förlossningen vid 11 och då kom värkarna med 5 minuters mellanrum och jag var öppen 3 cm. Tappen hade förkortats ytterligare 1 cm så det gick ju framåt, men SÅ sakta! Personalen tyckte absolut vi kunde stanna när vi bad om det då vi hållt på så länge och enligt CTGn var värkarna kraftiga, det var dom redan kvällen innan. Det var lite kluvet om jag var i aktiv fas eller inte, det verkade vara en liiten bit kvar av tappen och värkarna var någon minut längre än dom skulle. Så vi stannade och kämpade på med värkarna i ett vilorum. Jag provade på TENS och akupunktur som hjälpte måttligt. Timmarna gick och strax efter 17 så togs CTG igen och då var jag definitivt i aktiv fas. Jag var öppen 4 cm och tappen var helt utplånad. Jag som precis skulle ta en till dusch fick flytta in till ett förlossningsrum. Jag kan passa på att säga att jag hade den mest fantastiska personalen här! Jag kände en av usk lite sen innan och jag var skeptisk till att låta en bekant vara med men sa "kör på!" när dom frågade och det är jag så tacksam för! Hon och barnmorskan var helt fantastiska! I förlossningsrummet tog dom hinnorna på mig direkt eftersom jag nu hade haft rätt kraftiga värkar i över 40 timmar. Vattnet gick och värkarna tilltog så jag fick börja använda lustgasen. Det gick bra i några timmar men vid 21 så bad jag om EDA. Jag orkade helt enkelt inte och var rädd att jag skulle behöva hålla på ett dygn till. Energin började verkligen sina. Men efter EDAn sattes så försvann smärtan helt och hållet! I två timmar kände jag ingenting och jag somnade som en stock. I samband med EDAn så sattes värkstimulerande in på dosen 20 ml/h. Vid 23 började värkarna bli som innan igen och jag använde lustgasen återigen. Jag satt på pilatesbollen ett tag och hade fått helt ny energi i form av lite jävlar anama. Jag morrade och svor åt värkarna i masken, och i bakgrunden hördes "Nej, jag är inte gay". Och nej, jag skojar inte när jag just då tyckte att det var precis den låten jag ville höra. Anyway, därefter blev det personalbyte och jag hade svårt att kommunicera med dom nya. De var inte alls som dom jag hade innan, det hände massa som man inte fick reda på. Dom var inne och sprang mycket och pillade med droppet medans jag var inne i lustgasen och värkarna blev bara värre och värre. När värkarna till slut började bli så jobbiga att jag inte kunde andas igenom dom (jag började andas sådär spänt och kände rädslan krypa på), så kastade jag ett öga på droppet och då stod det på hela 120 ml/h. Detta var kl 01. Jag missade helt att dom ökade det så mycket och jag försvann i en riktig smärtdimma. Trycket ner var enormt och det kändes som jag skulle skita ner mig, och jag krystade i princip av mig själv (dock hände ju inget eftersom jag bara var 6-7 cm öppen då). Tur att jag gick på toaletten tidigare, hehe. Det kändes som världens längsta värk då värkarna överlappade varann, för nästa gång jag kände att jag fick en paus och kom till medvetande igen så var kl 02:10. Jag fick lite panik och hade tusen frågor om varför jag inte kände några pauser längre. Macke som suttit och peppat och hållt min hand hade övervakat CTG-kurvan och sa att jag istället för 3-4 värkar var tionde minut, nu hade 7-8 värkar och det var säkert därför jag inte kände någon paus. Det kändes som personalen inte kunde förklara så bra (eller var det jag som hade svårt att lyssna), och innan jag hann få svar på något mer så tog den där värkpausen slut och ännu en fruktansvärd timme utan någon märkbar värkpaus började.

Och sen bara slutade det där jobbiga. Tror klockan var 03:20 när värkarna blev som innan igen. Och då sa barnmorskan att jag helt plötsligt var fullt öppen! Inte konstigt att jag hade ont när jag öppnade mig 4 cm på 2 timmar, med tanke på att det tog 2 dygn för att öppna mig 6 cm. Men då sticker personalen! Jag och Macke blir själva kvar och fattar ingenting. Undersköterskan kommer tillbaka och jag frågar vad vi väntar på. "Att barnet ska komma", får jag till svar.. Jag fattade inte om jag skulle krysta till värkarna utan barnmorskan eller vad som hände. Till slut fick vi reda på att det värkstimulerande droppet hade tagit slut, och det var därför smärtan inte var lika intensiv längre. Och det nya droppet ville inte "ta sig" riktigt (det tidigare "skita ner sig"-trycket var borta haha). Men efter lite om och men så kom barnmorskan in igen och vi fick köra igång med krystningen ändå. Allt detta var så himla luddigt och jag var lite missnöjd att vi faktiskt blev lämnade helt utan info när jag äntligen var fullt öppen. Men det kanske var bäst så. I journalen har vi fått läsa hur barnmorskan samtalat med gynläkare om hur dom skulle gå till väga då värkarna blev svagare. Nu i efterhand är jag jätteglad att det blev så, att jag fick krysta till mina "egna värkar" och inte med värkstimulerande.

Hursomhelst så tog det ett litet tag innan jag kom på tekniken. Jag fick ta i tills det kändes som jag blev blå i ansiktet haha! Och jag som hade förväntat mig att jag skulle göra riktiga urvrål men det var helt knäpptyst för jag behövde all fokus på att pusha på. Krystvärkarna var inte alls så farliga som jag trodde. Det sved SOM FAN, men värre än så var det inte. Troligtvis var det för att jag fick krysta till mina "egna" hanterbara värkar och inte med värkstimulerande. Enligt Macke krystade jag i ca 20 minuter innan han kom ut. Alltså det ögonblicket när all smärta försvinner och man får se krabaten som låg där inne... Helt jävla obeskrivligt! Så sjukt att det är så många som får uppleva detta, varje dag. Vi visste ju inte kön heller så jag tog först ett djupt smärtfritt andetag, och skulle äntligen sen se efter vem som hade legat där inne hela tiden men Macke hann ropa "DET ÄR EN POJKE!" innan jag hann kolla. Tårarna från Macke bara forsade ner på mig, och han gav mig en lång kyss och en trött high five. Det här hade vi gjort bra. Den mest perfekta lilla killen låg där nere. Han hade haft handen tryckt mot pannan på vägen ut, så han hade ett litet skrapsår ovanför ögat. Innan han kom upp på bröstet knorrade han till lite, men skrek knappt. Där låg han, det finaste vi sett. 52 cm lång och 3870 gram, helt underbar.

Allt gick väldigt bra. Det var en rätt lång och kämpig fl, och dom två sista timmarna innan krystvärkarna var riktigt jobbiga men jag är ändå väldigt nöjd med min förlossning. Jag är positivt överraskad, och särskilt över Macke! Lugn som en filbunke. Även om man hela tiden jobbar bäst genom att bara stänga av omvärlden så behövde jag höra hans pep-talk i pauserna, och den där jobbiga natten med sovdosen hade jag aldrig klarat utan Macke. Jag är så glad att vi gått igenom andningen med varann innan så han visste hur han kunde hjälpa mig. Det här gör jag gärna om, men hoppas jag slipper hålla på i 52 timmar nästa gång.


  • Förlossningen
  • 340 visningar
  • Nära Galgamarken-Trossö, Karlskrona

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229