Tankar om gravstenar.

I samarbete med Lavendla.se

Jag har haft en väldigt fin relation med min morfar. Jag kunde alltid ringa honom vad det än var & han var alltid, alltid stöttande. Aldrig sa han något elakt eller negativt om mitt liv, mina val eller vad det nu kunde handla om. Han kallade mig för "prinsessan" & sa att jag kändes mer som hans dotter än barnbarn. Vi var väldigt lika i personligheterna. Tyvärr bodde han i Skåne, vilket är ca 7 timmar bort från mig, så vi såg väldigt sällan. Sist vi sågs var för 2-3 år sedan & jag är så glad att det blev av. Även att jag pratade med honom i telefonen dagen innan han dog... tänk om jag hade missat det samtalet. Det kan gnaga i mig, helt i onödan. Jag saknar honom väldigt mycket men det är också skönt att veta att han inte har ont mer.

När min morfar dog i våras började jag fundera på det här med hur det blir för människorna som är kvar när någon dör. Hur vill jag själv ha det & spelar vad JAG vill någon roll egentligen? Är man död så kvittar det rent logiskt. Dom som är kvar borde kanske ha bestämmanderätt över hur graven ska vara?

Till exempel väljer många att spridas anonymt i minneslund. Jag gillar faktiskt inte den tanken för egen del. Att ha nånstans eget att gå till skulle vara det jag hade velat, även till mig själv när jag dör. Men då gärna i en familjegrav då jag vill begravas med min man. Så det är ju en viss dubbel tanke där.. för egentligen spelar det ingen roll men så länge jag lever känns det lite ledsamt att ligga anonymt i en minneslund.

Så har vi det här med själva gravstenen. Jag tänker att en hög sten kan vältas om någon vill vara elak, även om det inte verkar vara så otroligt vanligt. Men hade jag valt en gravsten till någon annan hade jag valt en liggande, gärna i nåt svart glansigt material med text i guld. Kanske något foto eller något annat personligt, som en signatur.

Men som med allt annat är det till slut priset som avgör. Pris på gravstenar som är ganska enkla skiljer sig rejält mot lite snofsigare & större. Det är en stor anledning till att det är efterlevande som bör ha bestämmanderätten utan att få dåligt samvete för att dom kanske väljer något man själv inte nämnt.

Hur tänker ni andra?


Gillar

Kommentarer