​Jag är så himla trött på att vara naiv och på att alltid känna mig lurad. Jag trodde att jag skulle klara mig om jag inte tog emot andra frilansuppdrag än mitt sedvanliga Arena. Jag trodde rentav att jag skulle ha ork och tid för eget. ​Tji, livet kom i mellan och döden kom i mellan. Tröttheten kom i mellan och nu är ena foten doppad i utmattningsträsket. Jag tycks aldrig lära mig. Och så blir jag ledsen på att livet inte går som jag tänkt. Ledsen för att det egna fortfarande är sist på prioriteringslistan, ledsen för att jag inte orkar ta hand om mig själv eller andra. Ledsen för att all energi går åt till mitt dagsjobb som tar för mycket och ger för litet, trots att jag i grunden gillar det jag gör. 

Men fyrtio timmar i veckan är för mycket. Det har jag insett nu och det insåg jag för några år sedan redan men jag tror uppenbarligen att jag är någon slags supermänniska som orkar det och lite till. Ja, kanske läxan är lärd nu? För sent att göra något åt det nu dock, får väl göra nytt försök nästa höst. Nu gäller det bara att släcka bränder. 

Bloggen är en brand. Det är förvånansvärt tidskrävande att skriva inlägg och för mycket tankeverksamhet går åt till inlägg som dessutom varken skapas eller publiceras. Här finns nästan ingen dialog och jag vet inte mer för vem jag skriver. Istället har jag under pausen insett att jag önskar mig ett eget hörn på internet som inte drivs av en enorm okänd plattform, utan av mig själv. Tanken är att i något skede orka peta på min hemsida och på allvar laga det till "mitt hem". Jag vill ha ett ställe var fokuset ligger på långsam skaparglädje och var det finns chans för mig att utvecklas i egen takt. Men när finns tid för hemsidan förblir oklart och är definitivt inte högt uppe på min prioriteringslista. 

På min prioriteringslista ligger mitt enda återkommande frilansuppdrag. Tidningen gör jag två gånger om året och är samtidigt en glädjekälla och mitt största bevis på att jag inte jobbar hållbart. Först jobbar jag fyrtio timmar med skolbarn, skall komma hem till min egna högaktiva 2-åring och sedan låtsas att det finns tid och energi för att jobba ca 15 timmar på en tidning. Lycka till med att hinna krama partnern och ta promenader och orka laga bra mat.. i mörkaste, tröttaste november. Eller för den delen; hektiska, sista slutklämmen maj! Det går ju inte. Eller det går, men inte bra. 

Mellan varven vill jag verkligen hitta tid för att laga en fotobok av V:s första år. Och eftersom det är en bra julklapp så är ju tanken att jag borde hinna göra den innan jul.. dvs samtidigt som jag skall jobba fulltid och göra Arena och inte dö av utmattning. Lycka till! Så bra planerat. 

Jag är så trött på mig själv och allt. På att det inte finns en bra balans och att det kommer att ta tid förrän jag hittar en och tid innan jag ens kan förverkliga den. Det är liksom 8 månader kvar av läsåret. En brand i taget. och evig bloggpaus på den här adressen antagligen.

Jag skall slutföra mitt sista kundarbete och på tisdagen myllrar skoleleverna in till klassrummen och jag känner att tidpunkten för bloggpausen är här. Känner mig trött på bloggen och känner ett starkt sug efter att få måla och läsa och promenera och ringa till vänner och allt annat smått som faller bort när jag väljer skärm.

Hade en så himla fin söndag förra veckan då vi gjorde en liten skogsutfärd till Klockarbacken, åt vilda hallon och plockade sensommarbukett från dikeskanten på hemvägen. Hade en väldigt skön känsla i huvudet efteråt. Jag vet att jobbet kommer kännas som ett slag i ansiktet och jag är glad att jag hunnit påbörja några rutiner innan allt drar igång ordentligt. Provat några nya maträtter och äntligen kommit iväg till simhallen, satt ett par pocketböcker på nattygsbordet och köpt nya underkläder (varför envisas man med att gå med de gamla och håliga i evigheter?). Tror jag känner mig redo.

Vi skall snart fara på vår bröllopsresa som aldrig blev av då när vi gifte oss 2015 och jag börjar bli rejält pirrig och förväntansfull! Det skall bli så häftigt att få komma iväg, att få resa på tumis (8 år sen senast) och att få umgås tre dygn ostört, wow! Är förstås skiträdd för att V skall bli sjuk och att det skall kännas förjävligt och har alla världens katastroftankar och stressdrömmar om allt som kan hindra vår avfärd. 12 dagar kvar, iiiih! Vi skall åka till Liverpool och se på fotboll och strosa omkring i staden. Tror det kommer bli väldigt fint<3

Jag vet inte hur lång pausen kommer att bli, hur lång tid jag behöver men jag tänker att jag börjar med två månader åtminstone. Hörni, ha det bra så länge!

Egentid i morfars trädgård & njut med vän på Sveaborg

Imorgon börjar mitt jobb igen. Jag har planer på att sluta min semester med en alkoholfri cider på vår balkong, lyssna på asparnas rassel och känna mig nöjd. Och när kollegerna frågar "hur gick din sommar?" kommer jag att svara, sanningsenligt "den var jätte fin, tråkig och ganska tung också". Sommarlov med ett barn som snart fyller två betyder nämligen att man hela tiden är igång men får ingenting gjort. Jag tyckte V var lite lugnare här på våren, men det var antagligen en inbillning på grund av dagiset eller sedan har hon satt in en ny växel för det finns Så! Mycket! Energi! och så litet ro. Det känns väldigt bra att dagiset snart fortsätter för hennes del också. Få krama dagmamman och busa med sin partner in crime.

Den här sommaren har gjort gott, varit mycket frustrerande också, men mest god. Igår när jag försökte sitta ifred på wc:n (utan framgång) hann jag fråga mig själv vad jag vill och svaret var spela fotboll och skapa och då blev mitt velande om bloggandet klart. Jag lär antagligen ha någon slags paus med bloggandet, vilket säkert går hand i hand med den digitala detoxen jag funderade på innan. Det slog mig att jag ständigt börjar i fel ända: vill dela med mig av sådant jag gjort utan att egentligen ha något att visa. Samma sak med mina karriärdrömmar (lol), svårt att söka jobb utan arbetsprover.

Så om jag vill spela fotboll och skapa så skall jag jobba mig dit. Ge tid och utrymme för just de sakerna. I praktiken betyder det att rehabilitera mitt knä dvs. tid för träning och tid för att skapa dvs. schemalägga en stund i veckan som jag alltid pysslar med något kreativt. Det måste finnas utrymme för utveckling trots heltidsjobb och föräldraskap, men det är väl bara jag själv som kan se till att tiden finns.