Huomenta Viljaseni brukar dagmamman hälsa V på morgonen. Jag tycker det är ljuvligt att någon hälsar på henne så, det blir så tydligt att hon är sin egen och att hon har egna relationer oberoende av oss. Det är också ljuvligt att få höra om hennes framsteg och utveckling från någon annan som ser henne i andra situationer och annat ljus än vi. Höra om hur hon dansar med stora, höjda steg och hur medvetet hon leker. Det är särskilt medvetenheten som fascinerar mig mest som förälder nu. Hur hon kopplar ihop och snappar upp nya saker. Skräpet i skräpkorgen, vantarna på händerna, kaffemuggen i munnen, näsduken skall snytas och sedan spolas ner, kattmatsfatet på diskbänken och overallen ner från bygeln när vi skall ut. Eller nya och nya, alla dessa moment har hon övat på redan länge men det är nu som finmotoriken slipats tillräckligt så att hon faktiskt kan utföra dem. Det är verkligen roligt att få följa med! V fortsätter att sova 12h som en stock om nätterna, fortsättningsvis utan nattning, äter med god aptit och klarar nu av att äta gröt själv med sked, ganska skickligt *stolt förälder*! V är den mest sociala människan jag vet och det är ett himla jobb att röra sig utomhus med henne för hon springer bara iväg och hälsar på människor. En gång följde hon med ett tonårsflickgäng in på wc:n :) Hon blir snabbt uttråkad i babybassängen och vill alltid prompt till stora barnens bassäng då vi simmar. Ett himla sinne för dramatik har hon också och får denna trotstoddler inte som hon vill så slänger hon sig på golvet och rullar där likt Neymar medan krokodiltårarna sprutar. Tror det är väldigt viktigt att ha tydliga gränser för denna envisa älskling...
V pratar mest nonsensspråk, men övar väldigt mycket på olika ljud. Jag har även på känn att hon nog vet en hel del, eftersom hon lystrar till det mesta och alltid lyssnar noga. Pappa säger hon klart och tydligt men ber man henne säga mamma, kniper hon ihop läpparna och skrattar rått. När hon är ledsen undkommer det dock ofta ett jämrande mämmä. Tatta! Tackar hon efter maten, eller när hon själv tycker det kunde vara slut ätet.
Jag känner en ny glädje som förälder nu när jag jobbar. Jag har klarat mig utan separationsångest och har tvärtom njutit av att få den fysiska och mentala pausen från föräldraskapet, eller dygnet runt hemmamamman som jag varit. Nu kan jag verkligen njuta av henne fullständigt den tiden som jag är med henne och slipper bära på en massa irritation och ångest. Särskilt i kombination med att föräldraskapet är mer jämställt nu när jag också jobbar. Njutbart, var ordet!
Mammarollen får mig dock fortfarande att se rött och jag är bara så jävla trött på den. Vill spy. Alltså fy fan för alla föreställningar, normer, antaganden och förbenade myter som finns kring mammarollen! Som när mitt sjuka tillstånd förminskades eftersom "en mamma aldrig är så sjuk att hon inte kan ta hand om sitt barn", alltså... ?#!!!fjsdnf.. får fel i huvudet. Nej, förstås, en kvinna är alltid Mamma först och främst oberoende om hon hallucinerar och knappt orkar lyfta vattenglaset pga hög feber. Lol, i vårt hem var pappan så frisk att han kunde ta hand om barnet, men han kanske borde ha varit på jobb istället enligt den logiken?
Ibland känner jag att jag simmar motströms i skit. Vad hjälper det att jag försöker klä V så könsneutralt som möjligt om majoriteten kallar sina flickspädbarn för prinsessor och klär dem i ljusrosa tyll samma sekund som de lämnat förlossningssalen? Och de nyblivna mammorna och papporna har sina föräldrar som sprider "sanningar" dvs. dynga i stil med det jag fick höra när jag varit sjuk? Eller jag förstår ju att det har skillnad men ibland skulle jag vilja sätta tejp på munnen på alla medelålders människor som inte kan hålla käft.
Å andra sidan kan jag känna hoppfullhet. V kommer att ha en feministisk uppväxt, och det finns hopp om att det gör skillnad. Det finns hopp om att hon ser på saker annorlunda.
