Den perfekta inspo-lögnen
Varje dag exponeras alla, du som jag av dessa perfekta inspirations flöden på sociala medier. Allt från härliga solresor till spontanlunch, bilder på folk som skrattar, mår bra och lever det liv ”alla vill leva” med lyx i överflöde och psykiska hälsan på topp. Jag som allra andra har alltid tittat på dessa och tänkt ”wow det vill jag bli, så vill jag leva mitt liv”, men nu har jag kommit på mig själv. Det är endast en rekonstruktion av vår verklighet. Det är inte hela verkligheten, det är bara den fina sidan som syns medan alla demoner gömmer sig bakom bilden. För nej det är inte inspo att ha psykisk ohälsa eller ständigt oroa sig för ekonomin, men sanningen är att det är verkligheten. Hur sjukt är samhället på en skala ett till tio egentligen när man ser det ur det här perspektivet?
Mycket har förändrats under min höst och vinter, vi alla tror att alla nära och kära om oss är odödliga, starka superhjältar som aldrig kommer försvinna. Att få sanningen är en käftsmäll, att inse att det här är inte sanningen, precis som alla glada bilder på instagram. Sanningen är att ingen är odödlig och att varje människa någon gång kommer gå igenom en omständig livskris. Det är sanningen. Livskriser kommer vara olika för alla, vissa ”mindre” än andra och vissa ”större” än andra men som fortfarande kommer kräva lika mycket energi och påfrestning på det psykiska. Syns det på sociala medier? Nej det gör det inte, för vad är det för glamoröst med att säga ”hej jag har en livskris, följ mitt icke perfekta liv”, egentligen är det precis vad jag vill se men ändå vågar man inte lägga ut. Rädd för att bli dömd, rädd för att stå ut ur mängden, men som egentligen är det enda rätta. För hur annars ska vi komma undan från den perfekta inspo-lögnen om inte någon står upp och gör det motsatta? Livet är inte perfekt, och oavsett hur glad, hur lycklig och hur fina bilder någon lägger ut gömmer sig demonen bakom. Den stora demonen som en själv brottas med oavbrutet, ändå finns den där och den demonen kommer vi aldrig att komma undan om vi inte står upp. Jag som många andra gör samma sak, lägger ut välplanerade bilder, redigerar i timmar, för att se så perfekt ut som möjligt. Men vad gömmer sig bakom? Jo, en stor demon som håller på att äta upp en inifrån och ut, men ingen får se, ingen ska få veta för det ”förstör” det intressanta som på något höger har blivit ”det perfekta livet” som inte existerar.
Därför skriver jag det här inlägget idag, för jag har bestämt mig för att sätta mig emot denna trend. Jag har bestämt mig för att prata om psykisk ohälsa för det är viktigt, och jag har bestämt mig för att visa att det perfekta livet finns inte. Det perfekta livet är det normala livet med vardagsångest, kullar och dalar, flyt och oflyt. Det är vad som kallas liv. Jag har bestämt mig för att avfölja konton som får mig att må dåligt, vågat sätta en gräns vad som går och inte går för mig. Och vet ni vad? Jag har aldrig mått såhär bra tidigare, och aldrig haft såhär mycket inspiration tidigare!
Min höst och vinter har varit de tuffaste och svåraste månaderna i hela mitt liv. Ett tag trodde jag att jag skulle drunkna, dö av alla känslor och all sorg. Familj och släkt medlemmar insjuknade i svåra sjukdomar, den ena efter den andra. Ett tag visste jag inte ens vem jag skulle ha kvar efter månadens slut. Min tidigare fobi av att bli lämnad och förlora de närmaste jag hade ökade något markant. Det fanns inget annat än mörker. När väl det nya året inträffade trodde jag att allt kunde gå tillbaka till det vanliga innan nästa incident hände 2/1, en familjemedlem dog. Det här med att alla som man har växt upp med är odödliga blev ytterligare en käftsmäll, mina nära och kära är inte odödliga, ingen är. Hur bearbetar man något sådant? Jag vet inte. Min läkare sa att jag skulle vänta ut smärtan och här sitter jag än idag med fler incidenter pågående, jag sitter ner i båten, jag väntar ut stormen, men frågar mig fortfarande, när lugnar den sig? Hur kan något sådant lugna sig? Det är livet, kriser, toppar och dalar, en berg-och dalbana, men i slutet av dagen kommer vi alla att se det ljusa i livet, så varför inte göra det här till det perfekta inspolivet? Dela med sig av sig själv och sina egna kriser? Det är vad jag kallar ett perfekt inspoliv, att våga berätta, våga dela med sig.
Med det här i åtanke, kanske alla behöver en sociala medier detox lite då och då? För att se verkligheten igen och ta vara på vad som faktiskt betyder något och för att kunna uppskatta livet mer?