Idag är det den 19 februari 2018, den dagen som det var beräknat att Noa skulle komma till världen.
Det var den 19 februari som jag hade ställt in mig på (2 veckor +-) att bli mamma för första gången.
Det blev inte alls som vi hade tänkt oss och som det "brukar" bli men idag är jag glad och stolt över att det just blev som det blev och att vi fått tillbringat 15 veckor extra med vår son.


Det går inte med ord att förklara hur denna resa har varit. Att det varit en berg-och dalbana är milt uttryckt, det har pendlat mellan liv och död, det har varit den värsta tiden i våra liv men samtidigt den absolut bästa.

När Noa föddes den 8 november 2017 hade jag haft värkar i 4 dagar, vi kämpade för att stoppa förlossningsprocessen med mediciner och dropp men redan den 7 november så sa vi till varandra:

-" Vi kommer att bli föräldrar snart, frågan är bara hur snart!?."

Det var något vi kände på oss, den lilla krabaten i magen ville ut till världen trots att vi försökte förklara att det var bättre att ha tålamod och vänta åtminstone till 2018.
Kvällen den 8 november då läkarna sa att vi var tvungna att göra akut kejsarsnitt, så var vi redo, vi hade ingen aning om vad vi skulle göra för resa men vi var där och vi skulle göra den tillsammans, alla tre.

Idag, mer än 3 månader senare, så har vi gjort den jobbigaste delen av denna resa och vi är berikad med en fantastisk, stark och modig kille. En kille som visar framsteg för var dag och som gett oss så enormt mycket glädje och kärlek. Utan denna kille vore vi ingenting och för oss är han den största hjälten vi någonsin skådat!


Jag har klippt ihop en film med bilder från graviditeten, tiden på sjukhuset och tiden här hemma. Tack älskade barn för att just du kom till oss.

OBS! Filmen innehåller bilder från vår tid från sjukhuset som innefattar sladdar och slangar som kan vara obehagliga för känsliga tittare.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er!

I tisdags när vi var på ögonundersökingen med Noa kom vår sjuksköterska från hemsjukvården fram till oss och frågade om vi ville vara gäster/representanter på invigningen för den nya neonatal hemsjukvården i Solna. Givetvis ville vi göra det! Vi vill, på alla sätt, sprida information om prematuritet och neonatalvård. Utan vården och den hjälp Noa fått och den hjälp med kunskap vi föräldrar fått skulle vi inte vara där vi är idag och det kommer vi vara evigt tacksamma för!


Klockan 15 på alla hjärtans dag anlände vi till Karolinska sjukhuset i Solna, där fick vi träffa sjuksköterskor från flera hemsjukvårds avdelningar, neonatal avdelningar, läkare, politiker och chefer.
I och med att vi både fått vård i Solna och Huddinge så var det väldigt roligt att få träffa sköterskor som vi inte träffat på länge och även visa upp vår fina prins.

Det var en fin invigning med bubbel, fotografering, intervjuer, tal, klippning av band och tårta. Precis när den första talaren skulle börja sitt tal så börjar vår älskade son att skrika för fullhals. Han som annars är lugn och tyst ville få sin röst hörd och visa att han minsann var där han också, även om det var honom alla sa att det handlade om, så hade inte Noa förstått det riktigt. Efter blöjbyte, en stund i mammas famn och mat så lugnade han ner sig och alla som höll tal kunde göra det ostört.
Vi blev även intervjuade av tidningen Mitt i och även av Karolinskas egna reporter för deras sociala medier. Återigen så känns det så himla viktigt att vi får hjälpa till att sprida informationen om neonatal hemsjukvård (i detta fall) så fler vet vad det handlar om och hur viktig den är för föräldrar i situationer som våran. Utan all det stöd vi fått från vården under denna resa hade vi inte varit så starka som vi är, det är otroligt läskigt att komma hem efter en lång sjukhusvistelse men tack vare hemsjukvården så blev det en mildare omställning. Hemsjukvården jobbar inte bara med prematura barn som kommit hem utan även barn med andra sjukdomar och behov, så vi är ett exempel på vad de hjälper till med.

Så himla kul att vi har fått vara med om något som detta och att vi får visa upp vår fantastiska son som är den största hjälten i detta!


Här är artikeln från tidningen Mitt i's hemsida. Länken till artikeln hittar ni här.

Det vore himla kul om ni ville gå in och läsa artikeln.

Vi hade en underbar första alla hjärtans dag som familj, efter invigningen åkte vi hem för att käka en god middag och bara mysa alla tre i sängen.

Nu ska jag och mina grabbar kliva upp ur sängen efter en lång och mysig sovmorgon för att sedan städa och förbereda för gäster i eftermiddag.

Likes

Comments

Tiden bara rinner iväg, jag tänker flera gånger per dag att jag vill sätta mig ned och uppdatera bloggen. Det händer saker hela tiden och just vid dessa tillfällen tänker jag, "Åh detta måste jag skriva om ikväll!" Men sen kommer något annat iväg och klockan blir mycket och vi alla i familjen behöver sömn. Menmen..

Nu sitter jag här iaf och har tänkt uppdatera lite om vad som hänt sedan sist. Noa ligger på en filt på bordet och är inte allt för nöjd så vi får se hur länge jag får sitta... Jag hann inte mer än skriva meningen så började han skrika, stackarn har magknip.


Under veckan sedan jag sist skrev så har vi bla. varit hos BVC för vaccination, blivit 3 månader, varit på IKEA, grattat faster som fyllde år, haft middagsgäster, besökt en vännina och varit på middag hos Noa's farmor. Helgen framförallt har varit fullspäckad, det är superkul men ack så trött man blir! Nu vet vi ju att vi pallar det men att vi kanske inte ska göra allt på samma gång men det är också lite så vi fungerar, vi vill ha saker att göra och då blir det ofta att det infaller samtidigt. Det är något vi får jobba på tror jag.


Idag är en sån dag som vi bara ska spendera hemma och ta det lugnt, Jag behöver dock saker att göra annars blir jag alldeles för rastlös så jag ska fixa kollage till ramar jag köpt som vi ska sätta upp i sovrummet, sedan ska jag baka semmelbullar tills imorgon då det är fettisdagen men i övrigt ska jag försöka att ta det lugnt.


Imorgon är det återigen dags för ögonundersökning, så en mindre uppdatering imorgon om det ska jag försöka få till.


Ha det bra nu! Jag ska ta hand om en ängslig liten kille.

Likes

Comments

Återigen tisdag och vi har besökt sjukhuset för ögonundersökning, denna gång slapp Noa att fotografera ögonbotten (vilket vi gör varje gång) då sköterskan var sjuk. Undersökningen gick bra, Noa var jätteduktig och sa knappt nånting när läkaren kollade i ögonen på honom. Sjukdomen ligger på samma nivå, ingenting har förvärrats och det behöver inte behandlas, vilket är väldigt skönt.

Efter undersökningen så måste vi stanna kvar på sjukhuset i ca 4 timmar då de vill se till så att han inte blir dålig pga ögondropparna och undersökningen.Vår kille är ju en extrem kämpe, lite starkare, lite duktigare och lite bättre (skryt mamma). Så det var inga tecken alls på att han skulle ha påverkats av dropparna eller undersökningen, han kunde äta, bajsa och hålla sig vaken utan problem.. Vid 13 tiden kom en läkare för att lyssna på hjärta och lungor och kolla på hans mående för att godkänna vår hemgång, en rutin som är superbra att de har. Allt såg jättebra ut och vi kunde rulla därifrån strax efter klockan 13. Det är väldigt skönt att ingenting har förvärrats men samtidigt så vill vi att det åtminstone kan förbättras lite. Undersökning(arna) tar energi från vår lille kille och vi märker hur jobbigt och otäckt han tycker att det är. Ju äldre han blir, ju högre skriker han och det känns så hemskt att vi ska stå och hålla om honom för att han ska ligga still, när det enda man vill är att plocka upp honom och trösta honom. Som tur är så slutar han att skrika direkt när de tar bort redskapen/verktygen de har för att undersöka, så det gör det lättare men att se och höra sin son skrika så, usch nä! Men som sagt, han är stark och duktig!

I eftermiddag har vi varit en sväng till blomsterlandet för att köpa lite blommor och nu sitter vi vid köksbordet sedan ett par timmar och bara umgås och myser.
Min hjärna går på högvarv för att jag är rastlös i skallen men då kroppen är ganska så trött så kombineras det inte superbra. Jag har en massa idéer, tankar och projekt jag vill påbörja, så jag ska försöka någon dag att sätta mig ner och skriva en lista över vad som ska göras först. Vi får väl se hur mycket tid som finns över till att påbörja eller avsluta dessa projekt då pappan i hemmet börjar jobba men det är bra att ha ambitioner.


Nu ropas det från badrummet att de vill ha nya kläder, så då är det bara att springa!


Puss & Kram

Likes

Comments

Idag är det 1:a februari 2018, början på den månad som vår älskade lille son var beräknad. Istället för att behöva gå i väntans tider så har vi fått våra, nästan, tre månader berikade med hans närvaro.

Han gör fantastiska framsteg varje dag, för var dag som går så blir han allt mer vaken, han säger verkligen till när han är hungrig och han är så otroligt stark.



Och sicket charmtroll han är vår son, jag är verkligen mållös när det kommer till att förklara alla känslor som finns i kroppen och förklara vad jag känner för honom. Han är ett mirakel, vårt lilla älskade mirakel!

Likes

Comments

Dagarna går verkligen upp och ned, vissa dagar är jag hur pigg som helst oavsett hur mycket jag sovit men andra dagar är jag helt slut hela tiden och klarar knappt av att hålla ögonen öppna. Jag säger bara, ALL CRED till er som har flera barn, bor i hus och kanske arbetar samtidigt! Jag hoppas att jag vänjer mig snart så jag kan bli en pigg sportig supermamma som orkar allt.


Mycket har hänt sedan jag sist skrev om amingen/pumpningen. Vi har gjort återbesök hos ögonläkaren angående ROP (läs mer här), blivit utskrivna från hemsjukvården, börjat gå hos BVC, tagit vår första promenad med barnvagnen, gjort öronundersökning och klivit över 2,5 kilos strecket.


Från vår soliga promenad i Lördags.

Från öronundersökningen på sjukhuset. De satte elektroder i pannen, på kinden och i nacken för att kolla så hans hjärna tog emot signalerna öronen hörde. Funkade hur fint som helst!

Ännu en bild från promenad i Lördags. Mys!

Tiden går så fort och jag är så glad att vi tar bilder varje dag, så vi kan kolla tillbaka och se hur liten han varit. När han föddes vägde han 880 gram och var 34 cm lång, idag (12 veckor gammal) väger han 2610 gram och är 46 cm lång. Det är för oss en enorm skillnad och vi är så glada att han växer som han ska och att han mår så pass bra. Vår fina underbara kämpe!


En liten kortare uppdatering av vad som händer i vår vardag, jag ska försöka att uppdatera oftare och tätare men småbarns rutinen har inte infunnit sig ännu.

Ha det gott i snövädret och var rädda om er!



Likes

Comments


"Ammar du?", "Hur går det med amingen?", "Du ser väl till att pumpa minst 8 gånger om dagen?", "Du vet att du bör pumpa varannan timme i början,", "Får du igång mjölken i brösten?", "Har du tillräckligt med mjölk?", "Pumpar du var tredje timme?", "Det är på natten som mjölkproduktionen är som bäst, pumpa mycket då!"

Dessa frågor är sagda med välmening och omtanke men helvete vad jobbigt det är att höra dessa frågor heeeeela tiden. Ursäkta ordvalet men jag känner att det behövs lite starkare ord.
I och med att Noa är så pass tidigt född så kunde inte jag amma honom i en början därför fick jag bekanta mig med pumpen "Medela"

Bild lånad från medela.se

Jag kom igång med pumpningen redan dagen efter Noa föddes, det kom inte mycket mjölk men jag hade i alla fall startat mjölkproduktionen. Det gick ganska bra att pumpa, visst var det lite osexigt att sitta där med två trattar på brösten och en maskin som lät som ett godståg, men jag hade bestämt mig för att jag skulle amma Noa när han blev större. Dagarna och veckorna gick, vissa dagar klarade jag av att pumpa varannan timme och 8 gånger om dagen men vissa dagar gick det inte alls. Att slåss med ångestkänslor, lycka, panik och glädje på samma gång var inte det lättaste. Som tur var så fick inte Noa äta så mycket i början pga olika anledningar, det hjälpte mitt psyke lite för jag blev inte så stressad över att jag måsta få ut mer mjölk. Men ju äldre Noa blev och ju mer han också visade att han ville försöka amma så började stressen stiga. Jag pumpade vid färre tillfällen, jag sov extremt dåligt, hade ingen hunger och samtidigt grät jag varje gång jag pumpade. Frågorna fortsatte komma från folk i min omgivning, både på sjukhuset och från familjen, sagda med välmening men nog så jobbiga att höra när situationen var som den var.

Jag har alltid haft en bild av hur det "ska" vara att bli mamma och vad man "ska" göra. Man "ska" amma sitt barn, se till så barnet får den bästa maten så barnet kan växa ordentligt. Man "ska" ha mjölk i brösten för att kunna förse sitt barn med mat. "Ska, ska och ska.." Om jag bara visste innan hur jobbigt det skulle bli för mig att ha denna bild över hur det "ska" vara.

Jag beslutade mig för att ta en paus i pumpningen för att få rutin på maten och sömnen. Jag sov mycket bättre, kände mig som en bättre flickvän och mamma, då jag kunde lägga all energi på att vara i nuet och inte stressa över något. Jag visste då att det fanns mat för Noa, då han hade ätit mindre portioner från början och vissa stunder var han fastande, så mat fanns i frysen som de kunde använda.
Men sen kommer den dagen då jag får frågan över hur jag ska göra med amingen/pumpningen,

- "Om du inte ska fortsätta pumpa så måste vi börja introducera ersättning"


Självklart vill jag fortsätta att pumpa för att senare kunna amma, självklart! Nu har jag vilat ett tag så nu kommer det att fungera bra. Trodde jag.. Direkt när jag satte mig ned för att börja pumpa så kom all ångest tillbaka, tårarna rann och jag kände mig återigen misslyckad som mamma. För det var det jag kände, att jag misslyckats som mamma då jag inte kunde förse min son med den mat som var bäst för honom. Och att sen också ha skuldkänslor över att Noa kom så tidigt, att jag inte kunde ha honom kvar i magen så han fick växa färdigt, utan istället skulle behöva komma ut 15 veckor för tidigt för att få kämpa för sitt liv! Ja, den tanken hjälpte inte ångesten...
Efter många tårar och diskussioner fram och tillbaka så tog vi ett beslut, det var mitt beslut men det var skönt att få bolla med någon. Beslutet blev att jag skulle sluta pumpa, att Noa skulle få börja med ersättning och att det skulle bli den mat han skulle få. Det var för mig ett jobbigt beslut, då tankarna ändå blev:

"Vad ska alla andra säga?"

"Tänk om folk nu kommer tycka att jag är en dålig mamma?!"

Men någonstans hittade jag en tanke som kunde få mig att släppa ångesten lite och acceptera det beslut jag tagit. Noa hade fått av min mjölk under den tid som var viktigast för honom, under den mest kritiska tiden i hans liv, då fick han den mat som var bäst för honom och det har gjort att han blivit så stark som han är idag.

Vår älskade fina underbara kille!

Likes

Comments

Ja ni, alla ni som är eller har varit småbarnsföräldrar vet ju hur det är.. Att man går runt som en zombie konstant. Det är så skönt att vi fortfarande är båda två hemma, det går enklare att dela upp sig i skift då, hahah!

Vår lille kille är en nattuggla, när klockan närmar sig 23.00 då är han som piggast, Härom natten åt han i perioder mellan 00-02 efter det somnade han en stund men vaknade igen strax innan 04 och va hungrig. De har sagt till oss nu att lyssna på hans matklocka och inte vara fast vid att mata honom var 3:e timme, för som oftast så är inte han hungrig då och då känns det så hemskt att behöva väcka honom när han sover. Så nu är det bara mamma och pappa som ska få in rutiner att hinna vila/sova emellan hans mattider.


I tisdags var vi iväg på ögonundersökning igen, denna gång en lite mer utvidgad sådan. Ögonundersökningen görs för att se om Noa har något som kallas ROP (Retinopathy of prematurity) det är ett tillstånd som drabbar omogna näthinnekärl i ögat hos för tidigt födda barn. I en registerstudie i Sverige har man sett att ca 30% av barn som är födda före v 31 har någon form av ROP. Och hos barn födda före v 27 var siffran 73%. I många fall så går sjukdomen tillbaka av sig själv utan någon behandling, i mindre fall (ca 5%) blir tillståndet av sjukdomen mer avancerad och behöver då behandlas.

Jag länkar till den sida jag tagit informationen ifrån här.

Då Noa är med i en studie och den studien handlar om ögon så tog vi fotografier av ögonbotten vid denna undersökning. Det är jobbigare för honom då själva undersökningen tar längre tid och själva fotograferingen är obehaglig. Men, vår lilla kille klarade det superbra! Han protesterade under själva undersökningen (vilket är förståligt) men så fort de slutade så slutade även han att gråta. Undersökningen visade ingen förändring, kanske något åt det bättre hållet men nästan inte märkbart. Så vi kommer att fortsätta att gå på undersökning en gång i veckan, skulle det förvärras blir det tätare besök men vi håller tummarna för att det fortsätter åt rätt håll.


Nu ska jag ta tag i disken och sedan göra iordning Noa's mat, under tiden ligger vår lilla prins i sin vagn och sussar så gott.



Likes

Comments

Härliga måndag, om än det må vara den deppigaste dagen på hela året (enligt experterna) Det är dock inget vi känner av här hemma förutom på vädret.

Tiden bara rusar iväg, vi har snart varit hemma i en vecka och vår lille grabb gör framsteg varje dag! I fredags var hemsjukvården hos oss för att ta vikt, kolla hur dagarna hade fungerat och meddela planeringen för Noa och oss. Senare på eftermiddagen tog vi en familjetur till Huddinge för att hämta ut ett paket på Kappahl, medan jag sprang in så satt grabbarna kvar i bilen. Under lördagen åkte pappan i hemmet iväg för att träffa några gymnasiekompisar en sväng, det är viktigt att vi båda två får komma iväg och träffa kompisar. Vi har bestämt att inte åka iväg och hälsa på folk ännu, utan vänta tills Noa har fått vant sig här hemma och sedan kommer vi vara försiktiga då det går enormt mycket virus denna årstid. Så vi får se när vi åker iväg och hälsar på hela familjen och just därför måste vi få åka iväg en och en för att inte bli tokiga av att vara "instängd" mellan dessa väggar.
Under söndagen var det min tur att åka iväg en sväng, för mig blev det IKEA! Inget mig emot, jag hade en lista på saker att fixa och jag hade ett fantastiskt sällskap av min fina vän Mikaela. Det var ENORMT mycket folk där men vi lyckades att kämpa oss igenom det ändå, hahah.


Annars så övar vi på att äta ur nappflaska, vilket går superbra! Efter att hemsjukvården var till oss idag har vi beslutat att all mat ska Noa äta via nappflaskan och de mediciner han har ska vi blanda med maten, på så sätt ska vi trappa ut sonden. Så det kan hända att Noa blir av med sonden denna vecka! Vår duktiga kille! Andra framsteg han gör är att han säger till då han är hungrig, som oftast talar han om genom att "prata" väldigt högt och mycket men i vissa fall blir han också väldigt ledsen om vi inte är tillräckligt snabba. Vi tränar också nacken, antingen får han ligga på en filt på matbordet eller i sitt babygym. Han klarar av att vrida nacken minst en gång per tillfälle och varje gång blir jag så lycklig! Tänk att denna kille som egentligen inte skulle ha varit född, klarar av att äta alldeles själv, säga till när han vill ha mat och har kraften att lyfta sitt eget huvud för vända på det. Oj oj oj, jag blir alldeles gråtmild.


Världens finaste kille nerbäddad i sin vagn med kanin Karlsson och filten som mormor stickat.

​Övriga planer denna vecka är att vi ska till sjukhuset på tisdag för att göra nästa ögonundersökning. På onsdag blir Noa 10 veckor gammal så det ska vi såklart fira, hur vet vi inte, men firas ska han göra! Hurra! 


Hoppas ni får en fantastisk vecka med allt vad det innebär! 

Likes

Comments

Nu har första riktiga dagen på hemmaplan passerat. Vi kom hem på eftermiddagen/kvällen i onsdags den 10/1 och är nu inne på andra natten hemma. Det är så otroligt jävla skönt att vara hemma, bara vi tre, att laga mat, brygga kaffe, sitta i soffan och att sova i sin egna säng, WOW!
Men det är inte bara.. Nog för att vi vet hur vi tar hand om vårt hem med matlagning, städning, tvättning osv och att vi vet hur vi ska ta hand om Noa MEN att få det i kombination var lättare sagt än gjort. Det är lätt när man är två stycken men ensam...

Jag är den som kör "nattpasset", vilket innebär att jag sondmatar vid 23 och 02. Innan matningen vid 02 igår så skulle jag byta blöja, vilket inte är särskilt svårt om man gjort det några gånger, men Noa testade sin mamma. Först och främst så var han lite otålig då han började bli hungrig, när jag började blöjbytet så gick det rätt så smidigt, kiss och bajs i blöjan och en ganska lugn kille. Men så fort jag skulle ta bort den smutsiga blöjan så kissades det över.... allt... Noa har en apneknapp på magen som känner av hans andning, den sitter fast med en tejp som nu blev dyblöt av kiss. Jaja tänkte jag och fortsatte med blöjbytet, när jag väl torkat rent och lägger dit den nya blöjan så kommer det massor av bajs... Oj oj. Bort med blöjan, börja torka.. Och där kom det mer kiss.. Ja jävlar. Torka rent på nytt, dit med ny blöja, av med alla kläder, ta bort tejp och apneknapp. Se där ja, det där gick ju smärtfritt. HAHAH!
Matningen sedan gick superbra och vår lilla prins somnade gott i sin säng. Mamman däremot höll sig vaken tills det var dags för pappan att kliva upp för "morgonpasset" Vi har nämligen bestämt att de första nätterna ska vi vara vakna i omgångar på nätter/morgnar då vi måste landa och känna oss helt trygga.

Dagen som varit har varit hur mysig som helst! Strax efter lunch åkte min sambo iväg för att hämta ett extra element som vi fått låna, vi tycker nämligen att det är lite småkyligt och vill inte att Noa ska bli kall. Senare på eftermiddagen åkte jag iväg för att handla, då vi inte vart hemma på så länge så ekade det tomt i kylskåpet så det var dags att fylla på. Noa har idag fått provat att ligga i sin vagn, endast inomhus men han ser ut att gilla den. Det känns som vi fått godkänt på val av vagn.




Nu ligger han och sover så gott i sin säng och pappan har jag bredvid mig som snarkar. Jag ska sätta mig och kolla på Youtube och invänta 02 målet.

Hoppas ni sover gott och att ni vaknar upp till en fantastisk fredag!

Likes

Comments