Jag är trött på att se gamla minnen (inte på barnen) så jag byter blogg adress bara men kommer försöka blogga som vanligt!

Följ mig gärna på bloggen och på Blogkeen 👌🏻

http://nouw.com/Fightermother94 😘

Nu är jag riktigt förbannad! Läkaren på sjukhuset anser inte att jag är lämplig för permission från i eftermiddag till imorgon eftermiddag trots mitt super viktiga möte hos mamma imorgon med socialen. Dom vill se att barnen har det bra hos mig i hemmaläge vilket jag inte oroar mig för MEN så ställer läkaren till det! Jag kommer vara med mamma och barnen, vänta på socialen och sedan tillbaka hit. Vad är problemet?

Jag anser att detta är något de borde godkänna och förstå. De vill att socialen ska komma hit men, det här är ju inte mitt "hem"? Det är ju ingen hemmamiljö. Hur tänkte läkaren där?

Jag ska se till att detta blir gjort, hade det inte varit för socialen så hade det inte spelat mig någon roll. Alltså.. wtf? Måttligt irriterad! Nu när man börjar se framåt och vill kämpa så händer detta och även att jag inte får gå ut utan personal. Blir galen!

Ni vet den där känslan när man är KÄR, kär på riktigt. Fjärilar i magen. En sån känsla har jag haft nu ett tag men med tanke på situationen så är det svårt för båda parterna att både tänka på det och tänka hur det blir när allting är löst. Jag har ju ingen aning om hur länge jag blir här, hur personen känner då. Jag vet att mina känslor kommer vara exakt detsamma även när jag kommer ut härifrån, men NÄR?

Saken är den att jag har kämpat mig igenom så helvetes mycket saker och där är även kärlek inblandat. Att både har blivit sviken och svikit, det är en känslig punkt! Kärlek.. Jag är så trött på att gå runt varje dag och oroa mig över att det kommer gå så som jag tror men som jag inte vill.

Varje kväll ligger jag och nästan gråter för att jag tänker så mycket på det. Jag vill bli frisk, klara av barnen som innan och leva med en man. Ha min familj, men denna gången en riktig familj. Mina barn och med en riktig man. Jag är påväg att knäckas på mitten utav detta.. Hur mycket ska jag klara? 😢