Hej gänget!
Idag gästbloggar fina @SofiaLissmyr
Godmorgon alla fina!
Idag tänkte jag låta er följa med på en av mina största resor jag någonsin har gjort i mitt liv, en resa som gjorde att jag överlevde.
Ja för under denna tuffa period så kändes det inte som att jag skulle överleva.
Allt ljus och hopp var borta för ca 2 år sedan!
Jag hade varit med om en otroligt jobbig sak som hade förändrat hela mitt liv till så pass dåligt att jag inte brydde mig om mig själv längre. Jag tänkte enbart på att jag hade förlorat det absolut finaste jag någonsin kommer få och ingenting spelade någon roll längre för jag hade ändå inget att leva för.
Det enda jag hade att leva för var nu borta och allting kändes verkligen bara mörkt.
Jag har några gånger i mitt liv haft olika slags självskadebeteenden för att få må bättre för stunden och denna gång fick jag tyvärr ett mat/sockermissbruk.
Allting började lite oskyldigt, jag åt socker för att orka med dagarna då jag mådde riktigt dåligt så fick jag lite mer energi av att stoppa i mig sånt.
Jag kunde även äta någon god matbit för att få bort ångesten som ofta hälsade på i min kropp och det kändes bra för stunden.
I början åt jag bara någon gång i veckan för att det kändes så mycket bättre efteråt och jag hade något att leva för.
Jag kände alltså på riktigt att det enda jag hade att leva för var det jag stoppade i mig och det var det enda som gjorde mig glad.
Utan att jag tänkte på det så började jag lägga på mer och mer på tallriken och jag åt fast jag kände mig mätt för jag älskade att känna den där överdrivna mättnadskänslan som jag fick.
Eftersom jag bor ca 2 minuter från Ica/pizzeria så spårade mitt ätande ur rätt så snabbt, jag bytte snart ut vanlig mat mot köpmat, grönsaker/frukt mot andra onyttigheter.
Jag började alltså äta onyttigt varje dag, varje dag gick jag till ica för att köpa mer av min såkallade drog och jag blev även stamkundis på pizzerian.
En vanlig tanke jag hade var att om det blev något kvar från gårdagens smask så kunde jag lika gärna köpa mer dagen efter eftersom jag ändå måste äta upp det jag köpt och eftersom det alltid blev något kvar så blev det en otroligt ond cirkel som aldrig tog slut.
Jag gick upp mer och mer i vikt, kläderna blev så pass trånga att jag enbart kunde ha några få klädesplagg ur min garderob men på något sätt så var jag blind för verkligheten.
Jag såg inte hur pass mycket jag hade gått upp i vikt på bara några månader, det enda var att jag kände att min kropp höll på att ge upp.
Eftersom jag mådde så pass dåligt så gick jag knappt ut, jag var ute 2 gånger per månad och det var för att jag behövde.
Dom få gångarna jag var ute kunde jag knappt gå, jag blev andfådd och fick väldigt ont i ryggen.
Så en dag bestämde jag mig för att ställa mig på vågen för att se hur illa det var och vågen visade 120 kg, jag fick en klump i halsen för jag hade aldrig vägt så mycket och jag blev så rädd.
Det var där och då jag fick upp mina ögon, varningsklockan ringde och jag bestämde mig där och då att nu får det vara bra för annars kommer jag inte leva så länge till om det fortsätter i denna fart.
Jag hade alltså gått upp väldigt mycket på kort tid vilket var väldigt läskigt!
Eftersom jag mådde så pass dåligt både fysiskt och psykiskt så fick jag lov att ta myrsteg i början för att ens klara av den förändringen jag ville göra.
Jag började med att dra ner på allt onyttigt för att sluta helt funkade inte för mig för då fick jag sån abstinens att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
När jag hade lyckats dra ner på allt till en normal nivå så började jag ändra min kost lite i taget och drick mer vatten.
Bara genom att ändra kosten så gick jag ner 20 kg och jag rörde inte på mig den tiden för jag ville se hur mycket jag kunde gå ner av att bara ändra kosten.
Sen började jag ta promenader varje dag, om det bara var 10 minuter, jag kom iallafall ut vilket var mitt mål.
När det gick lättare och jag hade utökat promenaders tid så började jag gymma, gymmet blev efter ett tag min bästa vän.
Eftersom det var vår den tiden jag började gymma så började jag även jogga i skogen för det har alltid varit en dröm att klara och visst det var extremt kämpigt eftersom jag fortfarande vägde en del men jag klarade det.
Med tanke på att jag tränade så mycket så blev det en del av min vardag, det blev hela mitt liv och jag började verkligen älska träning vilket jag aldrig har gjort förut.
Det har varit mycket upp och nergångar på denna resa, mycket ångest och tårar men här står jag ca 1 år senare med huvudet högt för jag har lyckats gått ner 34 kg sedan jag började min viktresa.
Under hela viktresan jag har gjort så har jag försökt att vara snäll mot mig själv och inte varit för hård mot mig själv för då hade jag aldrig stått ut såhär länge som jag har gjort.
Jag har velat gå ner sakta för att få kroppen att hänga med och ännu är inte denna resa slut men jag har kommit mer än hälften på vägen vilket känns helt underbart.
Jag kan äntligen titta i spegeln igen och känna att jag är fin och jag kan tom bli nöjd med bilder på mig vilket jag aldrig varit förut.
Vill även säga till er alla som håller på med en viktresa att ge aldrig upp!
Det kommer komma tider då det är otroligt tufft och det är då du måste ha pannben av stål!
Jag tror verkligen på dig!
