Allt började redan 2014. Det var året som inte borde existerat men som på något sätt gjort mig starkare. Men vi drar tillbaka tiden ännu längre.
2005 föddes en vacker och välskapt liten pojke.
Hans första år gick i rasande fart, han gick innan han i princip kröp. Full fart med andra ord.
Han skrattade lika ofta som man såg buset i hans ögon.
2007 så märkte vi att han var lite utåtagerande men inte så farligt. Men under alla dagis år så blev han flyttad från avdelning till avdelning, ny personal vid hans sida oftare än vad som är normalt.

När han började i 6 års så fick han en resurs, han hamnade ofta i bråk, han ville bestämma och lacka ur ordentligt vid orättvisor.

En dag så blev han riktigt arg på en manlig fröken och kastade iväg bandyklubban som dessvärre hamnade på hans fot. Då tog det hus i helvete.
Rektorn kom och sa: din son får inte vara i skolan. Han är reglerad i 1 månad.. Jävlar va arg jag var! Flög upp ur stolen och sa att hon inte har någon rätt att reglera ett barn då det låg i deras ansvar att se till att resursen är med så inget liknade skulle hända. Det var ju för tusan en olyckshändelse.

Åren efter så hade han många resurser men rektorn plockade bort en efter en hela tiden. Ställde till det rejält för W. Han rymde från skolan flera gånger, ringde mig och bara grät. Tror ni skolan ringde mig någon gång? NEJ, inte en endaste gång. Hela hans skolgång var ett helvete för min lilla W. Jag kämpade och kämpade men dom högg mig i ryggen hela tiden. Gjorde anmälningar till soc för att dom själva brast i precis allt. Men nu tog hon det högre, Jag skulle krossas. För att jag anmälde dom!

W blev sjukare i sina diagnoser och blev hemmasittandes hela 5:an. Fick 1 - 1,5 timma i en annan byggnad 5 min från skolan per dag.
Alla hans vänner tappades, han blev så ensam.
Tur i allt så hade han sin hockey & kompisarna där men när allt uppdagades så kom det fram att tränaren mobbade & frös ut W för att han var smal och tystlåten. Hela min värld rasade. Jag knäcktes! W grät varje gång det var träning men jag såg aldrig det då han låste in sig på toaletten i omklädningsrummet ( föräldrar fick ej vara där )

Jag tog bort han från laget direkt! Vi bytte självklart till ett annat lag. Han blev välkomnad så bra! Och han trivs som tusan!

Åter till 2014:

Då fick jag beskedet ingen vill höra. Cancer!
2/9-2014 så opererade jag bort min livmoder.
Självklart blev det en massa komplikationer och jag åkte in och ut hela tiden.
23/10-2014 var jag fortfarande inskriven på sjukhuset den natten dog min älskade pappa 😢
På samma sjukhus våningen under mig..
Under samma tid så höll även min sambo på med andra tjejer ( inget sexuellt vad jag vet )

Han fanns inte för mig alls! Jag var helt ensam med allt. Jag grät och tröstade mig själv. Barnen grät och jag tröstade dom..

-

Skriver fortsättning lite senare..

Lagom kaxig som jag var idag ( vägrade göra något ) så kom självklart karma springandes till mig..
I morgon onsdag så är det jag som får lämna & hämta barnen, ha 2 möten, hockeyträning samt rodda med allt här hemma! Tvätthögen råka karlsloken ”glömma” bort idag. Så den måste jag ta itu med också.. snark 😴

Jag får fan 3 dubbelt igen om jag tar en vilodag..
Idag har iaf W ätit ok, inget krångel! Skönt

Hoppas ni har haft en fin dag :)

Idag tänker jag vara som ett trotsigt barn. Tänker inte fånga dagen alls utan bara gå i mysbyxor & raggsockar. Mötet idag får pappan ta helt själv.
Jag är den som håller i alla trådar, får saker gjort och fixar med allt annat runt omkring.

Många gånger känns det som att jag har 5 barn.
Lagom till allt så fick pappan en mancold men helvete heller sa jag, du tar mötet miss prinsessan på fjärten.. Han kolla bara på mig med sur blick och gick ut. 1-0 till mig!

Jag kommer aldrig att vika mig, någon rättvisa måste det vara! Så idag ska jag bara mysa runt och inte göra något! Fy fasen va skönt