Att försöka sätta ord på känslor

"Jag kommer inte börja med att jag är ledsen heller inte att jag är sårad, det är vi alla här inne.

Så sårade att livet fortsätter medan vi går runt här på jorden i en tomhet, som ett levande skal.

Många ler åt en ultraljusbild på en son/dotter som snart kommer födas fram frisk och kry.

Andra människor ler och skrattar över sitt barns första kladdiga måltid dom nyss fick bevittnat.

Det finns människor som är så otroligt lyckliga över att deras son/dotter just gick ur 6an, 9an.

Sen kommer dom människorna som ser sina barn ta studenten, åker iväg på ett studentflak och skrattar för glatta livet.

Dom som följer sina barns drömmar över Atlanten och som så glatt får hem dom över ett sommarlov eller vilket lov som helst för den delen.

Det kommer en dag för dom då de ser deras barn få sitt första jobb, köpa sin första bil. Dom köper nog ett hus tillsammans med deras kära och föder några fina barnbarn också.

MEN så finns vi, vi änglaföräldrar. Vi som fick den där konstiga blicken från läkaren att allt inte står rätt till med detta lilla barnet.

Vi som födde fram ett friskt barn men som dog utan ett enda tecken på att vara sjukt.
Som bara tog ett sista andetag, och läkarna står handfallna utan att veta varför.

Vi som står där vid vägkanten där vårt barn för 3 dagar sedan just blivit överkört eller ihjälkörd. Tänder ett ljus och lägger en blomma, nej förresten vi lägger hela vårt liv där. Hela vårt hjärta.

Vi är dom som satt handlingsförlamade vid ett bord eller nej vid dörren och fick orden ekande mot oss att ditt barn har tyvärr omkommit i en olycka. Man rinner igenom golvet och famlar i dimma.

I en olycka. . .

I en drunkningsolycka .

I sviterna av en sjukdom .

I ett självmord.

Vi är dom som inte fick fira vårt barns student, vi såg på när alla andra log och var så nöjda över sitt barn. Där han eller hon nu stod och skålade med sina vänner.

Vi är dom som aldrig fick glädjas åt vårt barns första jobb där han eller hon skulle strålat, dem skulle vart så nöjda över sin första lön och kanske funderat ut sin framtid.

Vi är dom som aldrig får se våra barn köpa sitt första egna boende. Älska sin flickvän eller fru så hårt att ibland trösta och finna ord man kunde säga för att dem skulle må lite bättre.

Vi är just dom människorna som har ett barn, men inte här. Vi har ett barnbarn men vårt barn är borta. Vi har tankar, funderingar. Vi har varför, vi har frågor.

Vi står här, medan livet sakta tar fart igen. Klockan går och allting utanför visar tecken på att vilja fortsätta framåt. Men vi, vi står still. Ser på hur livet utanför fortsätter, får upp några fina minnen och doften. Doften som så speciellt lukta just han eller hon. Tårar rullar, magen vrider sig. Kroppen vill arbeta emot det som gör så ofantligt ont.

Man darrar, vi darrar. Som ett asplöv!

Människor utanför fortsätter sina liv, som om ingenting har hänt. Jag, vi måste tillbaka men hur? Vi vill inte leva utan vårt barn.

Det spelar ingen roll hur många barn vi har, förlorar vi ett eller två eller tre eller fyra gör det minst lika ont. Så ont att man vill dö. Men vi klarar det, vi överlever.

NÄSTAN . . ."

- Mia Östermark

Gillar

Kommentarer

dupljaja
dupljaja,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229