Idag uppmärksammas många människor som råkat ut för händelser som kan varit extremt svåra att bearbeta, speciellt barn och unga som varit med om sexuella övergrepp. Jag känner lite extra medkänsla för alla idag då jag vet hur svårt det är att gå vidare från vissa situationer. 💕

Första gången jag råkade ut för något hemskt var vid 14års ålder, ca! Jag hade precis gjort slut med en person och var extra sårbar, såklart ville man bli glad.. Det hade flyttat in nya människor i Bålsta som jag och min dåvarande bästa vän började umgås med, killar. Spännande och roligt.. Sen en kväll skrev ena sms och berättade hur ledsen han var då hans tjej gjort slut, och ville att jag skulle komma över för att snacka.. Eftersom jag är en person som bryr mig väldigt mycket kunde jag inte säga nej, jag smög ut genom fönstret och sprang iväg hem till han. Väl där, så började vi prata om allt på hans rum,, medans hans vänner låste dörren så han kunde ge sig på mig,, slet av kläderna medans jag försökte ta mig loss, men de gick inte, jag var i något slags chocktillstånd, dom snabba minuterna kändes som flera timmar, sen gick han av och dörren åkte upp, jag sprang, sprang i tystnad, som att världen runt om var svartvit, inte ens vinden hördes. Jag började få mardrömmar och trodde mig såg skepnader av mörka varelser, sånt som inte existerar. Jag vet inte om de berodde på min diagnos eller om de var att jag än var i chock över händelsen att de faktiskt hände något som var fel, som gjorde att jag inte kunde förstå allt,, jag förstod inte hur allvarligt de var, jag bara skämdes och ville inte berätta för någon. Jag gav mig all skuld, de var mitt fel som gick dit.. Dagarna gick och vi stötte på dom ute, där dom skrattade mig rakt i ansiktet och skrek att jag var en äcklig hora.. Min dåvarandre bästa vän blev arg, men på mig, för de var Hon som tyckte han var snygg, varför tog jag hennes ragg... Jag ville inte berätta så jag vände min rygg och gick hem, brast i gråt och ville aldrig prata med henne igen. Aldrig!

Andra gången satt jag på tunnelbanan, det var ungefär 10 pers runt om, som kunde se mig. När de kom en gammal gubbe, säkert 60-70år, som satte sig bredvid mig och log. När han helt plötsligt tog sin hand i skrevet på mig och började skratta. Och just i den sekunden hamnade jag i de där chocktillståndet, allt stannade upp, all ilska, rädsla, adrenalin strömmade i kroppen.. Vaa faan hände?! Ställde mig upp och sprang av tåget.. Började skrika av panik, vafan!! Där jag borde vara trygg?! Där jag behöver vara dagligen för aktiviteter.. Efter de så var mitt förtroende att vara trygg på tunnelbanan borta, för uppenbarligen kan saker och ting hända ÖVERALLT. Och INGEN ingen jävla människa sa ifrån, ingen frågade hur de var med mig.. Ingen verkade finnas där.. Åter igen fick jag gå in i tystnad av skuldkänslor, varför slog jag han inte? Varför förstod jag inte vad man skulle göra?

Tredje gången och inte den sista gången heller så var jag på fest, följde med en tjejvän till hennes vänner i Vårberg. Allt verkade hyfsat, dom var trevliga, men inga som jag skulle träffa på dagen.. Men ena verkade snäll, normal.. Jag var ensam hemma så han skulle följa med mig,, men när vi väl var vid dörren hade hans vänner smygit sig bakom för att slå upp dörren när jag satte i nyckeln, puttade in mig, höll för min mun och slet in mig i rummet, mitt sovrum. Gav sig på mig medans jag grät med en hand över munnen,, nertryckt i sängen, i kudden så jag inte kunde se.. Medans dom andra rensade våran lägenhet på saker.. Sen sprang dom,, kändes som "äntligen var de över" tills jag såg på samma sekund att min dator var borta, allt annat var också borta,. faaan min mammaa dator, min systers saker också, ringde polisen medans jag kollade ut genom fönstret, skrek vad som hade hänt och skrek att dom är nedansför vid tunnelbanan,, dom kunde hunnit! Men fick som svar från polisen "Tyvärr kan vi inte göra något eftersom dom inte är kvar i lägenheten"... Kändes meningslöst, totalt besviken och lämnad. Inte ens myndigheterna kunde hjälpa.. När jag väl försökte. Tog månader, nästan ett år innan jag blev kontaktad för att komma på förhör, fick berätta allt om och om igen, plågas och skämmas över allt.. Fick gå igenom mycket.. Så fort jag såg dom på stan, på maria ungdom, ringde jag polisen så dom kunde ta fast dom, men dom släpptes efter någon minut då dom nekade brott.. Såklart, jävla myndigheter.... Månaderna gick tills polisen inte kunde göra mer, utan bad mig för ett möte i samma rum som gärningsmännen där dom kunde säga förlåt, och jag skulle godkänna förlåtelse.. Aldrig i hela mitt liv skulle jag förlåta dom för de dom gjorde, mot mig. Dom får gå fria och rädslan att stöta på dom är enorm, inte rädslan av dom längre utan mer ilskan vad jag önskar dom.. Inte ens tanken är god.. Och vet ni, ingen hjälp fick jag heller.

Idag var de ca 7-8år sen den stora händelsen hände, och jag har än inte fått bearbeta allt, jag får handskas med de i form av PTSD. Jag har stora svårigheter som försvårar min vardag, och att flytta härifrån är svårt, allt tar tid. Men något jag vet är att allt blir bra i slutändan, för jag ger inte upp hoppet om att bli glad, för de ska jag! 💪

Och jag vill mer än gärna finnas för fler som varit utsatta, jag ställer gärna upp som stöd, för jag vill ge de stöd som jag aldrig fick.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ibland är choklad muffins otroligt gott med ett glas mjölk framför en mysig serie så jag vill dela med mig av mitt favorit recept, som dessutom är enkelt och blir inte så värst många om man bara vill snabbfika.

Choklad muffins med choklad och vaniljsås

Ingredienser:

25 g Smör
1 Ägg
0,5 dl Strösocker
0,75 dl Mjöl
1 msk Kakao
1 tsk Bakpulver
1.5 tsk Vaniljsocker
1 nypa Salt
+ lite hackad vit & mörk Choklad

Gör så här:
Börja med att sätta ugenen på 175°C.
Sätt ut mini-muffinsformar på en plåt.
Smält smöret och vispa ner socker & ägg.
Tillsätt resten av ingredienserna och vispa ihop en jämn smet.
Fördela smeten 2/3 i varje form.
Strö över rikligt med hackad choklad. Och sätt i en chokladbit i mitten av smeten.
Grädda dina muffins i ca 7-10 minuter i mitten av ugnen.

När du tar ut dom, så klicka i vaniljsås med en tesked.

Likes

Comments

I flera m,ånader har jag och sambon varit farscinerade av dessa snygga mirror glaze tårtor. Det är alltså en glasyr som är blank som en spegel som kan göras i många olika färger och mönster. Många olika moment och pillrigt men det är nog den roligaste tårtan jag bakat!


Idag 19 februari fyller min sambo 35år, GRATTIS BABE, så då tänkte jag att en mirror glaze kunde passa in, såklart jag måste göra något speciellt från mig till honom på just hans dag! Det blev en brownie/kladdkake botten, med vaniilj pannacotta och jordgubbsgele.


Recept:

Steg 1 kladdkaka -
2 ägg, 2 1/1 dl socker, vispa poröst
100g smält smör, 1 dl vetemjöl, 1msk vaniljsocker, 3,5 msk kakao
175 Grader i ugnen ca 15-25 minuter beroende på storlek på form. Låt svalna och frys.

Steg 2 Pannacotta -
Blötlägg 3 gelatinglad i kallt vatten.
5dl grädde, 0,5 dl socker, 1,5 dl vaniljkräm, 1 msk vaniljsocker, koka upp tills de puttrar och ta bort från plattan. Lägg i gelatinbladen och rör om så dom smällts och häll upp i form med löstagbar botten eller i en form med bakplåtspapper och svala sen frys. Lägg i hopp den frysta pannacottan på kladdkakan och skär ur form.

Steg 3 - Mixtra jordgubbar och blötlägg 2 gelatinblad, koka upp 0,5 dl vatten och lägg i dom mjuka gelatinbladen i de varma vattnet så de smällts och häll i jordgubbs smeten och blanda, häll i större/djupare form, och lägg sen dom 2 första lagrena i jordgubbssmeten, i mitten så den omsluts av jordgubbs smeten, förutom botten. Frys.

Steg 4 - Dags för mirror glaze!
Häll 1,1dl vatten i en kastrull med 2,4 dl socker, 1,1 dl glukossirap, 1 dl kondenserad mjölk. Koka upp till 104 grader o ta bort från plattan. Blötlägg 6 gelatinblad i kalltvatten som du sen lägger i den varma smeten och rör om så de smälter. Sen silade jag smeten till 4 olika skålar som jag färgade med karamellfärg. Dags ta ut den frusna kakan, ställ den på 2-3 glas i en form som fångar upp de som rinner ner. Rörde om så smeten blev 32 grader och då kan du hälla på din glaze. När du hällt på din glaze i valfri bild så ta en slickepott i botten för att ta bort droppar som runnit och fastnat. Ställ i kylen för att innehåller ska tinna. Dekorera är också valfritt, Jag tog olika strössel och passionsfrukt.

Lycka till!

Likes

Comments

Snart är de dags för Alla hjärtans dag! Vissa firar den dagen med de lilla extra, vissa säger - Nej vi älskar varandra lika mycket alla dagar om året. Ja såklart, men varför inte göra de till en extra mysig dag? Vissa glömmer bort att skämma bort de man älskar. Barnen får extra godis en vardag, en bästa vän får en god middag, ens partner får en special night!

För mig är de viktigt att hitta på saker regelbundet, som små traditioner, det är som julafton för mig. Jag vill göra de där extra.. Så detta år ville jag unna oss något som man lätt glömmer bort som småbarnsförälder vissa perioder. Man och kvinna som dejtar med massa ljus med lite vin.. För er som också vill kan jag rekommendera Hunkmöller som har super snygga Alla hjärtan dags underkläder med extra priser 😍😉

Jag tog själv en shopping runda där med några snygga!

Likes

Comments

När min mamma var runt min ålder tog hon hem ett blomskott som fick bli stor och följa med våran uppväxt. Den har dött minst 10 gånger säkert, men ändå har vi lyckats få liv i den och ännu en blomma har kommit fram.

Är inte de lite hopp om ödet då? Att allt som blir grått och åker ner i en djup svacka plötsligt vänder och får ny kraft. Jag har varit med om mycket grått, men de sista jag kommer göra är att ge upp min tro på att allt Kan bli bra. Bara man själv vill 💪💕

Jag har sätt och varit med om mirakel. Folk som varit i tunga missbruk, legat i sjukhus säng i väntan på att gå mot ljuset, som lyckats bli fria från beroendet och fått ett lyckligt slut på livet.

Likes

Comments

Vid den här tiden ca 23.30 fick jag min epidural för att min kropp skulle få vila liiite. Jag blev inlagd den 1a feb för att jag hade för smärtsamma förvärkar som gjorde att jag inte fick sömn, trots bricanyl och morfin, in och ut flera gånger i veckan. Nu var de nog! Dom beslutade att sätta igång min kropp eftersom han ville ut men min livmodertapp vägrade öppna sig. Jag fick åka ner och kolla mitt bäcken så de inte var förtrångt för att födda vaginalt. De var ovanligt stort för min lilla kropp på 147cm. Wiih jag behövde inte kejsarsnitt någor jag fasar över. Natten den 3e feb fick jag första tabletten för igångsättning. Värkarna började hysteriskt men inget hände, fick även gele på tappen, öppnade mig någon cm och slemproppen lossnade. Den 4e feb runt 15.00 började de starta ordentligt, var 3-5min hade jag en värk men öppnade jag mig? Nope! 3 cm var jag öppen. Jag använde lustgas och var livrädd för smärtan, fyyfaan va jobbigt de var! Sen tog dom hål på hinnan så vattnet gick, av rädsla och reaktion trodde jag att de skulle göra ont att jag brast ur mig - MAMMAA!!! Vilket jag inte ens visste om hahah sen mot kvällen fick jag värkstimulerande och epidural då jag var heltslut och enormt rädd.. Öppnade mig snabbt mot slutet och kände redan vid 03 att jag ville krysta,, fick trycka lite,, min barnmorska hejdade mig då huvudet låg snett och ville inte sjunka ner, så dom kallade fort på massor av läkare och började förbereda inför kejsarsnitt, en precis när dom kom rusande in i förlossings rummet så fick jag en värk som trök ner han.. allt gick så fort och jag har aldrig varit så rädd och full av adrenalin, jag vill inte ha kejsarsnitt, vill föda så naturligt som möjligt, egentligen ville jag inte ens ha epidural men jag var SÅ rädd.. Sen flöt de på och min sambo stöttade mig enormt! Trodde jag skulle bryta hans fingrar av all smärta 😂 Sen plupp.. Där kom han upp på min mage 04.59, 3kg 47cm lång min första fina son Theo Mikael Blanck Vallin. Så oändligt fin och charmig. Så många gånger jag fällt en tår av lycka,, du har verkligen förändrat mig till en bra person. Du har gett mig sån kärlek, vill aldrig förlora dig! Min älskade Theo idag 5e februari blir du 3år. Så stolt över dig din bus unge! 💕

Likes

Comments

Idag har vi förberett de sista inför Theo och Liams födelsedags kalas med sina närmsta kompisar. Dom får en Fåret Shaun tårta med jordgubb/banan fyllning. Luddet är marsmellows och de andra är marsipan som jag färgade.

Även fyllt godispåsar med majs chips för barn med frukt och gottis som dom ska få i fiskedamm.. Sen på måndag är de Theos födelsedag och då kommer moster som fyllt år och morfar för lite fika. Haha alla fyller år nu så blir lite annorlunda tårta. Räk cheesecake! Recept och bild kommer i morgon. Den är otroligt god och perfekt när dom kommer vid middags tid.

Ikväll unnade vi oss grönkåls chips, räkchips och bacon chips med mögelost, väldigt saltit för gommen känner jag med ack vad gott.. De där skulle man kunna leva på 😍😘


För er som var nyfikna om han klarade sin uppgift jag gav han. He made it! Jag ville att han skulle sätta sig i soffan och hålla om mig, med kärlek. Samtidigt som vi bara njuter av att vi är en familj. Något som hände ofta i början, men nu förtiden vaktar vi varsin sida av soffan för att barnen inte ska riva den varannan sekund.. Jag saknar han. Man får inte glömma varandra! 💋

Likes

Comments

Idag var de dags att göra de sista på beställningen av300 pannacotta, mitt i all stress och förberedelse försökte vi göra de så perfekt som möjligt. Räkna rätt på recept, mängden per kastrull och få plats! Har haft magkatar av allt runt omkring och de sista jag behöver är att misslyckas med de jag älskar, att baka! Men allt gick bättre än förväntan och med sambons stöttning och hjälp blev allt super!

I morgon är förskolan stängd vilket betyder att busungarna måste få en mys dag. Vi ska förbereda inför helgen. På lördag ska vi åka och hämta bonus dotter och söndag ska killarna få ett litet mini kalas med sina bästisar. Såklart! Jag tycker det är viktigt att ta vara på de man har. Man vet aldrig hur bra saker och ting kan bli. Man får testa sig fram! Idag hade Theo gjort ett nytt halsband, något han älskar! Han är så fin och söt, vill gärna visa upp de för världen 😍

Ikväll har vi små rensat lite och fick till en mysig kväll med lite gott av de som fanns, dunder mätta och trötta. Skruttarna somnade tidigt så då är de dags att somna för våra barn vill troligen upp vid halv 5. Kanske innan t.om 😂

I morgon får vi se vad den dagen har för känslor att ge! Gav min sambo en ny uppgift, en liten önskan för att hålla förhållandet i glöd 😉 Får se om han gör de.. Do he or do i?

Likes

Comments

Ni kan inte förstå hur lycklig jag är som har dessa två fina prinsar. Mina energikällor, mina favoriter! Det är så underbart att få vara eran mamma. Att få ha sina egna barn, sin kött och blod familj. En sån längtan efter den här pusselbiten.

Theo min förstfödde är en stark och empatisk liten kille, som ständigt skrattar från hjärtat. Som vill en väl och försöker göra allting rätt med lite oskyldigt bus samtidigt. Han vill plåstra om en och trösta en. Redan som 3månaders bebis så grät han av empati.

Liam min lilla bebis, en riktig charmig envis buse. Han ska ha på sitt sätt och han vet hur han ska låta för att vara så otroligt söt. Kramgo och kärleksfull med enormt stark vilja.

Jag ska göra ALLT för att ni ska växa upp med trygghet, ni förtjänar de bästa hur mycket jag än måste kriga för. Genom eld och vatten. Är så stolt att få vara Eran mamma 😍

Likes

Comments

Intellektuell utveclingstörning, PTSD, Socialfobi, ångest det är de jag vet som strömmar i min kropp. Vilket inte märks på mitt utseende utan visas i perioder på mitt mående. Jag själv har nästan precis börjat förstå hur jag fungerar, det är både skönt och skrämmande på samma gång. Jag har lagt märke till att jag förstår en situation fullständigt efter flera år, varför de blev så, hur de blev så, och de får mig att känna att jag är totalt misslyckad, korkad och dum. Så länge jag kan minnas har jag på något sätt haft samma panikångest attacker. Jag minnen och känslan kvar när jag var liten och satt i mammas knä, gungande i den svarta fotöljen i mina föräldras hus, gråtandes av ren panik, jag minns att jag inte förstod varför, de bara var så. En tomhet av rädsla som höll fast mig. Troligen mindre än 5år var jag eftersom min mamma och pappa skiljde sig tidigt. Jag minns när jag skulle till förskolan och hade en begäran att få sitta i mammas knä igen, att bli omhållen och få trygghet. Tyvärr var de pappa som fick mitt hysteri den morgonen när han skulle klä på mig en stressig morgon för att hinna till jobbet, jag skrek, jag skrek på något jag önskade. Vilket föräldrar kanske inte förstår eftersom många barn skriker för att trotsa och testa en. Jag fick hennes famn! Äntligen...

När jag började första klass kommer jag ihåg att jag brukade gå på gården, kollade på alla barnen som lekte och hade kul, jag bara funderade på något som inte fanns, jag hade inga tankar, jag bara dagdrömde. Typ. Jag var inte trygg, jag hade ingen som kramade om mig eller höll mig i handen, jag visste inte hur man skulle göra. Ska man följa efter dom andra, ska man härma, ska man hitta på något? Nej jag förstod inte, jag ville krama min mamma. Jag såg min syster ibland, försökte följa efter henne, men lärarna tog mig till andra klassrum, varför då? Jag förstod inte. Jag ville till min trygghet, så jag försökte ta mig hem. Mitt lokalsinne var ju bra, jag följde min magkänsla. Men hallå, var klockan eller hade jag slutat skolan? Jag vet inte.. Okej de var dags att byta skola, mina utbrott av rädslan att vara i den skolan fungerade inte. Jag fann något i den nya skolan, de var de vi kallar vänner. Någon som tog emot mig och ville vara med mig, hon visade mig humor, skratt. De var då min personlighet började skapas, årskurs 3. De jag minns var att vi skrattade, skrattade åt allt, satt på lektionen och skratta, gungade högt och skrattade, gick hem efter skolan och skrattade på golvet i rummet, på fiket i Bålsta centrum. Ovetandes om min diagnos, vem jag var, så hade jag kul. Jag hade en ny trygghet. Åren gick och jag började få självkänsla, jag var snygg och började få utseende, pojkvänner. Drömde redan om den perfekta killen att få skapa min framtid med i årskurs 4. Blev ihop och höll över 1 år, men han pussade någon annan, så jag sparka in han i garderoben. Blev tillsammans med hans bästa vän, bytte, och bytte. Förstod inte, men de var kul. Började kolla på dom äldre, coola killarna. Man kan säga att mitt tonårs liv var kaos, jag gjorde de jag ville, de jag tyckte var kul. Allt var kul, allt var positivt, allt var bra. Men kvällarna och halva dagarna bestod av den där rädslan av tomhet. Jag ville ha en mittpunkt, en trygghet som jag inte hade. Så jag brukade gå hem tidigare. Eller ''gick'' till skolan och väntade i trappen för att se när mamma åkte till jobbet, så jag kunde gå in på mitt rum igen. Vänta på att min tomhet ska försvinna. Nätterna var värst, mörkret som sköljde över mig, med en tyngd över bröstet, min hjärna spelade spratt med mig, trodde att någon stod bredvid mig, osynlig, ond, vågade inte blunda, klockan var väl runt 03 varje natt innan jag somnade med hög musik och tv på med flera lampor tända. MTV var de enda som fick mig att sova, om jag inte fick sova med min syster och hålla hennes hand. Jag behövde känna att jag var trygg. Varför vet jag inte.

Jag är en olycksfågel som sätter mig själv i fara och råkar ut för saker, saker som gett min hemska minnen som jag än kämpar med varje dag. Jag kan vakna upp och inse att jag gråter, svettas. Jag drömde precis om de värsta jag vet. Jag kan vara på topphumör, men minsta lilla som påminner om de jag engång var rädd för så stannar mitt hjärta, svettningar, skakningar, domningar, jag blir alldeles yr som vid en fylla, helt plötsligt så hör jag hur jag skriker, känner hur ont jag får fysiskt, jag skriker, nu skriker jag på riktigt för det hemska händer nu, utan att någon ser. Ingen ser, ingen förstår oavsett om ni står framför mig, så de de bara min hjärna, min kropp som känner. Blir så rädd att jag hyperventilerar. Vaknar upp av att vara i någons famn, eller i vissa fall genom åren har jag vaknat upp i hallen, på golvet helt genomblöt och sårbar. Jag hade precis haft en panikångest attack. Något som hänt ofta genom åren när något nytt ska hända, och inte vet jag varför, eller förstått. När mamma ska gå till jobbet, och kommer inte hem förens om flera timmar, FAN ännu en panikångest attack, mamma måste flera gånger i veckan, eller väldigt ofta gå hem tidigare från jobbet på grund av att jag ovetandes MÅSTE ha en trygghet, annars är jag så rädd att jag tar livet av mig, jag orkar inte, jag vill inte ha en attack igen. Jag måste ha en kram. Varför? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte. Nu för tiden drabbar de min sambo, olyckligt men lyckligt så ställer han upp. En underbar individ som jag tycker synd om. Hur många jobb har inte han lyckats fått, efter att kämpat med att sluta med sitt missbruk, kämpat för att få ett jobb, men med min rädsla av att bli själv, säga hejdå, så har man valt att säga upp sig för att kunna krama mig. FAN... vilken ont tjej jag är. Inte ens jag klarar av att vara på samma ställe den tiden som behövs. Jag hatar mig själv för de, jag vill inte ha de sådär, jag vill inte må såhär.. Mediciner fungerar inte, psykolog har inte förbättrat de. För jag själv har inte förstått VARFÖR än, kanske en gnutta % har jag börjat förstått hur jag fungerar, vilket har gett mig mod att söka hjälp ännu en gång. Vi får se hur långt jag lyckas. Men detta är inte allt, det är SÅ mycket mer känslor och tankar som aldrig talas om, som jag aldrig fått sätta ord på. Men de kommer...

Likes

Comments