Dag två med värkar

Det blev inte mycket sömn den där första natten med värkar, den där dagen för exakt ett år sedan. Men framåt småtimmarna blev värkarna lite mer oregelbundna i varje fall och jag slumrade till en stund. Så välbehövligt! Snacka om att jag vaknade besviken när det inte hade eskalerat under natten. Då värkarna var oregelbundna, nu kom de ungefär var tionde minut, skickade jag iväg min man till jobbet och hoppades få ringa hem honom under dagen.

Hela den här dagen är i som en dimma, en smärtdimma, och jag kan inte svara på vad jag egentligen gjorde för någonting. Framåt lunchtid var värkarna riktigt starka och varade dryga minuten och jag var tvungen att andas mig igenom dem, men de kom fortfarande bara cirka var tionde minut. Jag satt mycket på pilatesbollen och gungade eller försökte vila mellan värkarna. Jag försökte också äta men det var inte det lättaste, aptiten var som bortblåst.

När dagen gick mot sitt slut ringde jag återigen in till förlossningen för att kolla läget. Nu hade jag haft värkar i över 24 timmar och det började ta ut sin rätt. Jag var så trött, ända in i själen. Barnmorskan jag pratade med trodde (likaså jag) att det fortfartfarande inte riktigt var dags att åka in, då värkarna inte var så täta, så jag valde att fortsätta kämpa på hemma. Dessutom var det fullt på förlossningen så om vi gett oss iväg på den timmeslånga resan hade jag antagligen fått åka hem efter en kontroll med en sovdos.

Såhär i efterhand skulle jag valt att åka in här, bara för att få den där sovdosen så att jag hade fått någon vila. Så att jag hade orkat med det som komma skall. Istället höll värkarna mig återigen vaken nästan hela natten, andra natten på raken och nu gjorde de riktigt ont. Jag vet inte hur många gånger jag vaggade upp för att värma vetekudden, men det var många. Om jag lyckades slumra till en liten stund väckte nästa värk mig snart igen.

Jag bestämde mig där jag låg och andades igenom värkarna att jag inte skulle orka med en till sådan här natt hemma. Om värkarna inte eskalerade under natten skulle det första jag gjorde nästa morgon vara att ringa min barnmorska, se om jag kunde få en tid för en kontroll. Allt för att slippa den timmeslånga resan in till förlossningen. Med dessa tankar snurrande i mitt huvud somnade jag tillslut in framåt morgonen, med drömmar om att jag skulle få träffa vår lilla nästa dag.