När Saga var tre dagar gammal hade vi en tid för återbesök på bb för en läkarkontroll. När vi vaknade den morgonen var det den första riktiga vinterdagen på året, det hade snöat 20 centimeter under natten och det var flera minusgrader. Men tyvärr hade jag inget annat val än att göra oss i ordning för att köra den timmeslånga resan in till Eksjö i snöovädret, helt ensam med lilla Saga. Även om vi hade ordnat barnvakt till tjejerna så hade inte min man fått följa med in på sjukhuset, utan hade fått sitta ute i kylan i bilen och vänta så vi valde att han skulle vara hemma med dem i stället.

Jag måste säga att jag var lite nervös över att köra, vädret var hemskt, jag hade ont i kroppen efter förlossningen, jag hade inte sovit speciellt mycket de senaste dagarna och jag hade världens värdefullaste skatt i bilen. Men som tur var gick allt bra, jag tog tid på mig och stressade inte. Saga sov hela bilresan skönt nog, det gjorde mig lite lugnare. Väl på plats i Eksjö vräkte snön ner, den virvlade åt alla håll samtidigt så jag hade ett sjå med att försöka skydda Saga från kylan. Men snart satt vi i det varma väntrummet och väntade på vår tur. Jag passad på att amma Saga, och lagom till att en sjuksköterska kom för att hämta oss la Saga en riktig explosion i blöjan...

Läkaren undersökte Saga noggrant, kände på hennes leder, höfter och knän, allt såg bra ut som tur var. Sedan var det dags att väga henne. När hon föddes vägde hon in på 3460 gram, och ofta går bebisar ner i vikt i början innan amningen kommer igång. Men vår lilla Saga har ammat så bra från start, och redan på bb började min mjölk rinna till, så jag var inte allt för orolig att hon skulle gått ner mycket i vikt. Och kan ni gissa, hon vägde nu 3515 gram! Så skönt, speciellt när hon precis bajsat ett stort lass dessutom. Sist skulle läkaren ta pku provet. Jag fick sätta mig och amma för att distrahera henne medan läkaren försökte ta ett blodprov från ovansidan av hennes lilla hand. Det tog ett tag, blodådrorna är ju så små på bebisar och det krävdes två stick innan hon fick ut de bloddroppar hon behövde till provet. Inom en vecka skulle man få svar om något inte såg bra ut, och som tur är har vi inte hört någonting, så allt verkar vara bra med vår lilla älskling.

Igår hade vi tid för hembesök av bvc, nu var Saga hela tio dagar gammal. (Elva dagar i skrivandes stund, men vem räknar...) Vi fick återigen samma sjuksköterska som vi haft till tjejerna, hon är riktigt bra så det var skönt med ett bekant och vänligt ansikte. Vi slog oss ner i köket framför brasan och pratade en stund, sedan var det återigen dags att väga vår lilla. Nu väger hon hela 3810 gram, helt otroligt! Jag är så tacksam att amningen funkar även den här gången, jag verkar ha grädde i brösten! Visst gör det hemskt ont när mjölken rinner till, de första dagarna är verkligen allt annat än roliga. Men Saga har tagit ett bra tag från start, och jag har inte fått några sår den här gången, en sådan lättnad! Men nu har mjölkproduktionen börjat stabiliserat sig skönt nog. Tyvärr är brösten lika känsliga den här gången som när jag ammade tjejerna. Om de blir klämda eller kalla får jag mjölkstockning direkt, så jag måste vara försiktig. Just nu använder jag en fleecetröja under vinterjackan, jag hoppas att det kommer att räcka.

Det har snart gått fyra veckor sedan vi slutade amma. Leona har nu hunnit bli 16 månader. Äntligen, efter dagens bad tillsammans, känns det som att amningen är ett avslutat kapitel. Tidigare, när vi precis slutat amma, gjorde jag misstaget att försöka bada tillsammans med Leona. Det hade då kanske gått en veckan sedan vi ammade för sista gången. En liten kort stund gick det bra i badet, vi lekte med badleksakerna tillsammans. Men sedan fick hon syn på dem, och som vanligt när vi badar tillsammans sökte hon bröstet och ville amma. När hon inte fick det kan ni ju själva räkna ut hur ledsen och arg hon blev. Sedan dess har min man fått bada henne, eller så har jag gjort det men då har tjejerna fått bada själva.

Men idag kunde jag inte undvika det längre. Det kändes som att hon var redo att bada med mig. Hon söker inte alls efter bröstet längre, min mjölk har sinat och hon verkar inte reagera när hon ser dem längre. Nattningarna är det som fortfarande strular en del. Tidigare ammade jag alltid henne till sömns, nu försöker vi hitta nya rutiner tillsammans. Ibland har Leona blivit så frustrerad och arg när vi ska natta henne eller om hon vaknat på natten, hon har varit otröstlig emellanåt. Men det känns som att vi har börjat hitta rutiner som fungerar, men det är en liten bit att gå än. Men jag tror att det bara är att vänja henne vid den nya rutinen så kommer allt att ordna sig, jag hoppas det verkligen.

I varje fall så badade jag och tjejerna idag. Det gick så otroligt bra, så skönt! Nu kanske jag äntligen kan andas ut lite. Leona lekte med mig och Alicia utan bekymmer, tittade inte ens åt brösten till. Reagerade inte överhuvudtaget. När jag satte mig ner i badet så sträckte hon sig mot mig och jag tänkte att nu kommer paniken bryta ut. Men nej då, när jag tog emot henne ville Leona bara sitta i mitt knä och leka otroligt nog. Vilken lättnad! Nu är det bara den sista pusselbiten med nattsömnen kvar sedan så är amningen ett avslutat kapitel. Det känns inte längre som att det är bröstet hon vill ha när hon vaknar på natten men att hon saknar den trygghet som vi delade i de stunderna, att det är det som gör henne så frustrerad. Så nu kommer det bli mycket gos framöver!

Leona lär sig nya saker varje dag just nu, det är så otroligt roligt att få följa hennes utveckling. Nu svarar hon på frågor med ja eller nej, ”mmm” med en nick eller så skakar hon på huvudet och säger ”nä.” Hon kommunicerar allt mer. Hon kan hämta saker om jag ber henne, hon vet vad alla rummen i huset heter, och de flesta kroppsdelarna. Hon gör sig förstådd, tex. så tar hon tag i min hand och drar med mig och visar vad hon vill om jag inte förstått henne fort nog. Hon kan komma med en pipmugg i högsta hugg och dra med mig till köket där hon pekar på kylskåpet när hon vill ha mjölk. Hon säger till när hon vill få blöjan bytt, då säger hon ”blä” och slår sig på rumpan eller springer och hämtar skötväskan.

Nya ord kommer över hennes läppar varje dag. Det är så spännande nu! Hennes utveckling verkligen sprudlar. Några av alla ord hon kan säga är: mamma, pappa, mormor (momo) , farfar (vava) , den, där, blä, min, mjau, mu, vad, det, korv, tack, Odin, vov, är, namnam, oj, ha. Och nu har hon även börjat sätta ihop kortare meningar. Hon säger orden fort, nästan som om de vore ett ord, men vi förstår ändå vad hon säger. ”Vadärde?” Frågar hon om och om igen under dagen. Även varianten ”vadvarde?” säger hon när det är något nytt ljud hon undrar över. Och så idag sa hon istället för ”den” och peka på det hon vill ha som hon tidigare gjort så sa hon ”denjaha!” (Den vill jag ha.) och pekade på en leksak som hon ville leka med men som hon inte nådde. Så stolt mamma här hemma!

Efter varje framsteg mot att sluta amma känns det som att det kommer ett bakslag direkt efter. Vi är nu inne på fjärde dygnet sedan vi ammade sist, så jag kanske kan säga att vi har slutat amma nu, men vi har inte kommit i fas än. Jag har fortfarande fasligt ont, är rejält svullen och öm. Nej jag har inte opererat brösten, utan det är mjölk ända ut i armhålorna just nu. Jag har säkert gått upp minst tre kubstorlekar under dessa dagar. Det bränner som glödgat kol i dem och huden svider och spänner. Att röra sig och till och med att andas gör ont. Om jag ska försöka se det från den ljusa sidan så har nog mjölken börjar sina lite på vänstersidan då den sakta börjat kännas bättre, Leona har verkligen favoriserat högersidan.

Då min man arbetar kväll denna veckan har jag fått natta tjejerna ensam två gånger nu sedan vi slutade amma. Tidigare har jag ammat Leona till sömns så nu måste vi hitta nya rutiner som funkar för oss. Dock ställdes allt på sin spets när Leona blev så ledsen av att känna min doft. Det har blivit många tårar under dessa dagar. Igår natt gick faktiskt nattningen ofattbart smidigt. Efter godnattsagan var båda helt slut, helt utan protester somnade de båda nästan omgående. De verkade även sova väldigt harmoniskt. Men det var lugnet innan stormen. Vid 22:30 vaknade Leona helt hysterisk och väckte även sin syster. På något vis fick jag storasyster att somna om trots lillasysters gråt. Så jag smög ner, och fick sedan vagga henne i min famn tills gråten tystnade.

Det tog sin lilla tid, och det var fullkomlig hjärtskärande att höra. Men hon sökte inte efter bröstet och ryckte inte i mina kläder, så det lugnade mig lite i mitt beslut. Jag hoppas och tror att detta är det bästa för oss båda så jag står fast i mitt beslut hur jobbigt det än är. Mitt hjärta gick itu av att se hur ledsen och orolig hon var, inte alls lik min glada lilla tjej. Till råga på allt har jag upptäckt att fyra tänder är påväg upp i hennes lilla mun, inte så bra tajming precis. När min man kom hem tog han över och hos honom blev hon lugn direkt. När vi sedan gick och la oss sov Leona bredvid min man, och sov faktiskt bra hela natten. Något enstaka uppvak men hon somnade snabbt om igen. Jag hoppas att även nattningarna ska bli lättare även för mig snart, det är så tufft att inte kunna trösta sitt egna älskade barn!

Dagens nattning var inte lika smidig. Leona gnällde och grät men trots det lyckades Alicia somna nästa direkt. Efter tio minuter somnade även Leona och jag lyckades smyga ner till vardagsrummet. Men redan efter tio minuter vaknade lillasyster helt hysterisk, och hur jag än försökte kunde jag varken söva om henne eller lugna ner henne. Men storasyster sov så gott så jag gick återigen ner med Leona och vaggade henne tills sömns i min famn. Men så arg hon var, det tog en bra stund innan hon lugnade sig, det var hemskt att se. Många tvivel på om hon verkligen är redo att sluta amma har snurrat i mitt huvud men samtidigt kan jag inte ge upp nu. Snälla låt det här lösa sig, jag vill inget annat än det bästa för min lilla tjej!