STOLTHET OCH FÖRDOM GOES 2017 eller VD:n från Skärholmen #1

Kära bluddies.

Vi lever i en värld och en tid av gemensam ensamhet och av bekräftelsetörstande tvåsamhetsbehov. Vad tvåsamheten, bekräftelsebehovet och gemenskapen egentligen ska eller bör handla om är mindre uppenbart till en början men visar sig snart, och oftare än inte, peka i en mer egoistisk och självhävdande riktning än något annat.

Jag träffade en man för ett tag sen - snygg, synbarligen välordnad, professionellt förverkligad och ytterst mån om sina egna koordinater i universum och på jorden.

Han orkade upprätthålla denna välordnade, polerade, uppvaktande och omtänksamma yta i några mödosamma veckor innan tiden tydligen kändes mogen att ta oss till nästa steg - inte som Den Nakne Tenoren och hans bajsmanövrar, men väl av samma sensualismdesinficerade kaliber, ingen tvekan om den saken.

Killen, en väl ansedd VD inom näringslivet - låt oss kalla honom Niklas - är närmare femtio och själva sinnebilden av en GANT-man, välansad in på bara kallingarna och så putsad att varje hårstrås enskilda placering på skallen verkar minutiöst genomtänkt minst en säsong i förväg. Han omnämner alla sina plagg vid märke plus färg, till exempel "den duvblå Ralph Lauren-en(?!)" eller "min grönrutiga Eton", "beige Barbouren" eller "svarta Tigern". Och fine - jag förstår att hans uppfattning om sitt egenvärde i viss mån definieras av just den här typen av attribut - han är uppvuxen i typ Skärholmen och bor nu i Djursholm. Funkis, inte sekelskifte. Två, inte fyra plan. Men ändå Djursholm. Ett flertal gånger har jag IRL bevittnat hans frenetiska sökande efter en etikett, ett märke, NÅGOT, vadsomhelst, som kunde legitimera att min outfit faktiskt var så snygg som den var. Det här märkte aldrig han. Och mysteriet torde leva vidare i hans medvetande, eftersom min devis just är diskretion framför allt. Degriffé, as the French would have it.

Jag vet att jag plockade hem några hundra extrapoäng när han förstod att jag hade gått på Lundsberg. Och det att han NÄSTAN blev inbjuden till Haakon och Mette-Marit häromåret kändes ju synnerligen viktigt att poängtera i alla möjliga relevanta och irrelevanta sammanhang. Jag är tio år yngre än hans förra fru, väldigt mycket snyggare enligt gängse normer, och troligtvis bättre anpassad till hans bild av sig själv och vad han förtjänar idag. Att jag dessutom är konstnär ("åh, så charmigt!") och lever lite halvbohemiskt med min guldlockige lille prinsättling i en erkänt "kulturellare", hippare del av stan bör ses som något slags grädde på moset, antar jag.

Niklas orkade hitta på trevliga saker tillsammans en handfull gånger innan jag med full kraft invigdes i den mer sordida delen av hans nuvarande realitet och ännu högst närvarande förflutna. Jag vet i princip allt om hans vansinniga exfrus ondskefulla kidnappningsmanövrar i tingsrätten, hennes mentalsjuka släkt (och hans med, för den delen), hennes totala brist på begåvning i jobbsammanhang och hur det till fullo är hans förtjänst att hon sitter på den prestigefulla chefsposition hon har idag. Öhm låt mig tänka... Jo just det. Han kände sig inte attraherad av hennes "otajta" kropp mot slutet av deras tid tillsammans - tack för den infon - nej, hon kunde inte väcka hans lust längre, oh my God 😥. Hon är dessutom en genuint otrevlig person, ett kontrollfreak, manipulerande, illvillig, oempatisk, hysterisk, och så vidare, you name it. Och har skeva tänder. Min anmärkning.

Och visst - jag har delat med mig av mina puckoerfarenheter också. Om olika idioter som passerat revy - fullt medveten om att de säkert beskriver mig på precis samma sätt för sina nya ragg. Men mer som anekdoter med ett givet slut. Det slutet har varit. Och nu är nu. Och jag vill inte leva mitt i Niklas och Petras fruktansvärda gegga av ömsesidigt hat och förakt. Jag är ingen peeping Jane som går igång på att föreställa mig dem och deras inbördes slakteriverksamhet.

Jag tycker faktiskt att det är rätt avtändande, för att vara ärlig.

Häromdagen var jag på synnerligen gott humör. Göteborg badade i solsken och min outfit var perfekt. Jag hade kört ett stenhårt BodyCombat-pass på gymet och livet lekte. På morgonen var jag på jobbintervju för ett deltidsknäck på Konstmuseet, både Brahms och Tjajkovskij satt som en smäck och optimismen flödade genom vener och meridianer.

Vi talades vid den kvällen. Han ringde mig vid nio, ungefär. Barnen sov, de hade kommit till honom den dagen. Efter en genomgång av "dagens Petra" med tillbörligt pep-talk och kutter från min sida kom vi så till "dagens Madeleine", ett moment som vid det här laget började kännas mer som något slags duglighetsförhör än myssnack på sängkanten. Det svajiga frilanslivet som konstnär och dubbelförälder matchade antagligen inte helt hans uppfattning om vad en legit' flickvän ska uppvisa. Mina havanden och göranden never added up, it would seem.

Så när jag skojade till det lite mitt i tragiken och frågade om han - trots världsomvälvande styrelsemöten och livsavgörande advokatsamtal - hade lyckats klämma in några varmare tankar i min riktning under dagen, verkade jag trampa på pudelns själva kärna.

Monologen som följde avhandlade punkt för punkt hur universellt puckad jag måste vara, som kan tro att HAN, med sitt monumentalt ansvarskrävande och tidsödande chefsarbete, med sina två varannan-veckas-barn på 11 och 8 år (som pretty much sköter sig själva, btw.), med den ovedersägligt värsta, mest fatala vårdnadstvisten i världshistorien framför sig och DESSUTOM, med en uttalad ångest- och sömnproblematik av episka mått - var var jag...? Jo, att HAN alltså kunde - och här kommer det:

"DRIVA RUNT PÅ STAN HELA DAGARNA OCH TÄNKA PÅ MIG"

😳

var närmast att ses som en förolämpning.


Och någonstans där hände det. Där sprack hans fasad. Det är så här han ser mig. Jag driver runt på stan hela dagarna och tänker på honom.

Eh.

Njaaa.

Jag kanske driver runt på stan någon timme eller två - det tänker jag brukar kallas långlunch, eller online-konferens i hans bransch. Men om jag någonsin har klämt in någon vissen liten tanke på honom mellan coachningtimmar i gammalitalienska och Onegin-plugg på Pusjkin-ryska kan jag i varje fall garantera att det upphör nu.

/M


Gillar

Kommentarer