PLUTO PÅ VIFT eller RÖDLÄTTE BEETHOVEN #2

Vi gick till Beethovenhaus, lämpligt nog, i pittoreska Grinzing - värdshusvärden såg smått chockad ut när reliken själv gick in genom dörren och beställde allt på menyn. Här skulle firas, för han var redan KÄR. FÖRÄLSKAD. ”Din för evigt!”

Jomenvisst. Det blev några intensiva dygn, to be sure, även om jag lade ett och annat på minnet som senare skulle hjälpa mig se saker lite annorlunda.

Framförallt kvarstår mikrovågsincidenten som en milstolpe i vårt korta förhållande.

Han bodde på studenthem, inte för att han behövde men för att han kände sig vilsen utanför musiken. Han måste ha instrument omkring sig, pianister, cellister, kontrabasister - utan dem funkade ingenting.

Han hade en mikro på rummet för att inte behöva avbryta sina luftspelsövningar mitt i natten, ifall han råkade bli hungrig på några sardiner eller någon annan läckerbit. 21 år gammal och som sagt ännu inte invigd i den speciella enklav som är den klassiska musiken undrade jag vad han hade för fritidsintressen. ”What do you do when you’re not playing?

Rödlätte Beethoven tittade förvånat upp från sin skål med nudlar med räksmak. ”What do you mean?” Jag upprepade min fråga, med lite förklarande exempel. Han ställde ner sitt nudelslörp, tittade bort en stund och log sedan pillemariskt. ”Shall I really tell you...?” Somehow tolkade jag det här som en inbjudan till kel, så jag kuttrade tillbaka: ”Oh yes, please do...”

Men kel blev det inte. För han skuttade lyckligt bort till sin mikrovågsugn, hukade sig bredvid den och fnittrade med lite vansinne i blicken: ”Samtimes... I go to my microwawe owen... I srow a fork in it.... AND I PRESS ZE BUTTON!!! HAHAHAHHHHAHAHAHAHAHAAAAAAAA!!!!”

😳

Mm. Ja.

Moving on.

Några månader senare skulle Beethoven hälsa på mig i Sverige.

”Isss dä a guard in your house”, undrade han oroligt. ”For my wiowliiin”. Nej, tyvärr, svarade jag. Men jag bor i ett väldigt lugnt område, mest pensionärer runtom. Han behövde inte oroa sig.

Pluto kom, eller ja - det namnet gav jag honom först senare - men ja, här var han plötsligt på Nils Ericssonterminalen i Göteborg och tedde sig liksom inte lika imponerande som han hade gjort i Wien. Inget bagage mer än sin violinväska, som han insisterade på att bära i famnen som en bebis. Han smekte den med jämna mellanrum och gjorde lugnande ljud med läpparna.

Vi kom hem, ”här bor jag!”, osv. Pluto fick något oroligt över ansiktet. ”It’s time for my practise now.” Jahapp.
Fyra timmar senare gick vi ut en sväng. Jag gick en liten bit före och berättade om Göteborgs spännande historia, Bohuslän som hade tillhört Danmark, Norge som låg alldeles i närheten, skaldjuren på sommaren... vände mig om och...

😳

Den mössan.

Nej.

Bara nej. En jävla toppluva med två långa flätor på! Rågblonda Agnetha Fältskog-flätor på vardera sida och en spretig, färgglad tofs högst upp. ”I am happy”, stod det på den och man ba: ”Weeell, you shouldn’t be!”

Det värsta var att vi stötte på en annan kille som jag hade träffat lite grann, en fetknopp på operan som i jämförelse med Pluto plötsligt såg obarmhärtigt fräsch ut. ”Åh, är du här?” frågade plumpy intresserat, ”Jaa, joo eh... en kollega på besök...” försökte jag tona ner det hela. ”I AM HÖ BOYFWEND!” fnittrade galen-Pluto lyckligt från ingenstans och slängde fram handen till hälsning med samma vansinne i blicken som han hade haft inför mikrovågsugnen i Wien.

Han hade mat runt munnen, alltid. Hur går det ens till, att en vuxen person inte torkar sig om munnen efter att den har ätit?! Och hur hade jag kunnat jag missa det i Wien? När jag tänker efter märkte jag det nog lite, men avfärdade det antagligen med någon genianpassad bortförklaring. Eller så var jag bara ganska stereotypt ung och kvinnlig i förhållande till en framgångsrik man. I don’t know.

Kväll, dags att lägga sig. Forfarande matrester runt munnen. I mungiporna. Uarghhh.

”I lowe you, my littel ballerina” kuttrade han och slängde av sig kläderna, redo att erövra nya territorier. Han slet av mig mina också, men måste sen skutta ut i köket en sväng. Jaha, praktiska detaljer, bra att han tänkte så långt - det hade många inte gjort. Bra kille det här, trots allt.

Jag lade mig tillrätta i en schysst danaid-pose på den halvkassa en gång blå bäddsoffan modell äldre och inväntade underverket. ”Hello” fnittrade han från dörröppningen. Där stod han i all sin prakt, med violinväskan på armen som enda plagg. Han tog sats för att med ett skutt landa i min 21-åriga famn - fortfarande med väskan i famnen - ”Åååh my laaaaaf” Oj, oj, ojojoj - eh broms här, ska du verkligen ha med dig violinväskan? ”But I need it!” Jag ba: ”What for?” ”Because someone can steal it!” Men jag har låst ytterdörren och man kommer inte in i byggnaden utan kod eller nyckel, försäkrade jag honom. Jag såg hur ångesten steg i Beethoven-Pluto i takt med att den ovärderliga väskan sjönk ner mot golvet. ”Bat it is wery wery expensiwe!” Jovisst, men den kan ligga här bredvid liksom.

Pluto kunde inte koncentrera sig. ”I am nothing without my wiolin! I need my wioliiiiin!” Så wiolinen fick hänga med. Jag har aldrig varit mycket för trekanter överlag, men man får väl tillstå att den här insatsen åtminstone höll sig på sin kant och knep käft - det är jag tacksam för, även om den säkert emottog fler smekningar än jag den natten.

Pluto skulle hem några dagar senare, men ville först förläna mig sin mest värdefulla gåva - näst sin wiolin såklart - något han hade köpt under en turné i Sydamerika. Han hade sett miraklet i en liten by i Peru och omedelbart insett att DET HÄR var gåvan han skulle ge till kvinnan i sitt liv. ”I knew immediately, my littel ballerina, that when I meet höe, she vill have this. And everything vill be pöefect !”

Härligt.

Jag vecklade artigt upp det skrynkliga brunpapperspaketet så långsamt och försiktigt att jag hoppades det skulle hinna försvinna innan jag var klar. ”Close your eyesss!” myste han entusiastiskt och lade händerna över mina ögon. Mellan fingerspringorna såg jag nya matrester i mungiporna på honom, rostat bröd och mjölk. Jippie.
”Nouwv you can look!” Fnitter, giggle, vansinnesblicken igen.

Åh. Randiga Mah-Jong-skor.

jag.

Det var det fulaste jag någonsin hade sett. Jag bönföll honom att ta tillbaks dem, för de ”var lite för små”. Aldrig, menade han. De är mina, för jag är kvinnan i hans liv. ”Laf of my laiiif!”

Pluto åkte hem och skorna åkte till Stadsmissionen.

Jag hoppas verkligen att kvinnan i hans liv fick dem till slut.

/M


Gillar

Kommentarer