Ljusrostat kaffe, poolish och Petrus eller Mannen i rosa T-shirt som kom, såg och segrade

Kära läsare, kära bluds

Tack till er som skriver att ni saknar mina inlägg och förlåt min seghet på sistone.

Det blir tätare nu.

Men.

Segheten har en förklaring. Mer än seghet vill jag kalla det incheckning i verkligheten. På sätt och vis är det väl egentligen jäkligt sunt, eller? Att det riktiga livet här, nu, fysiskt och biologiskt tar sin rättmätiga tidsrymd i anspråk?

Jag är i Stockholm. Emotser konstituerande + första ordinarie styrelsemöte med Sångaravdelningen för Teaterförbundet för Scen och Film, därefter middag med - förhoppningsvis - en del bubbelspräckning och farhågskvävning.

Vem hade trott att LJUSROSTAT kaffe - genomskinligt nära nog, lätt théaktigt, syrligt i smaken, kunde vederkvicka en trött trettitreåring (nåja, på fredag) så till den milda grad? Tack till fantastiska bageri Petrus på Swedenborgsgatan, mitt häng i den här stan. Ert "poolish" (men hallå - polish, tror jag ni menar 😳) och era kanelbullar har lifted my spirits många morgnar. Och eftermiddagar. Och... annars med.

Mannen i rosa T-shirt upptar mina tankar. Hans väg från soptunnan tillbaka till huset, med håret ner i ögonen och glasögonen morgonyrt på plats över den perfekta näsryggen väckte något i mig som klådde alla Lindebergkavajer och stärkta Stenströmsskjortor i världen. Han trodde inte att jag tittade.

Men


det


gjorde


jag.


Mannen i den rosa T-shirten väcker något i mig.

...

Mannen i den rosa T-shirten


väcker


.
.
.


allt.

/ M

Gillar

Kommentarer