DUFFELGALTEN I JORDAAN ELLER ROTTERDAM DEVILS 4-EVER #1

Våren 2011 var en märklig tid i mitt liv.

Jag gästspelade på Folkoperan tillsammans med operagänget från Göteborg och höll på att plågas ihjäl av den helvetiskt tråkiga Grevinnan Almaviva i Figaros Bröllop, en roll som åtminstone vid den tidpunkten var helt fel för mig, vokalt ja men på alla plan egentligen. Jag led. Jag hatade det. Jag visste att jag upplevde ett slut innan något ens hade börjat. Som att springa ett lopp i kvicksand.

Under perioden i Stockholm var det samtidigt provsjungningsdags på alla andra skolor. Hela göteborgstruppen fick ledigt - kanske av ovillkorligt medlidande eftersom det ju var allmänt känt hur usel vår utbildning var - och vi reste runt, stötte på varandra över hela Norden under några veckor i gemensamt och individuellt hopp om bättre tider och bättre studier någon annanstans.

När det blev dags för Köpenhamn sov jag min vana trogen över på Danhostel, höghuset längst bort på HC Andersens Boulevard, vid bron mot Svarta Diamanten, osv. Provsjungningarna glömmer jag helst, men jag hängde med desto större glädje på Glyptoteket några kvarter bort, bland mina älskade romare och egyptier varje eftermiddag och kväll.

Jag är humanist i själen, inte musiker. Och definitivt inte operasångare.

En kväll kom jag hem sent till vandrarhemmet. Delade av pengabrist rum med fem småkåta danska landsortskillar i övre tonåren som hade tagit sig till stan för att kröka loss och vara allmänt motbjudande. Näej, inte trevligt. Det var vidrigt. Så jag ställde mig i kön till receptionen för att be om att få byta rum. Det här kändes rentav hotfullt. Var det ens lagligt, liksom?

Jäkligt lång kö. Började snacka lite med en gladlynt holländare, Tim Demeulemeester från Groeningen. Kul kille. Solig och okomplicerad - en klar kontrast till de flesta jag hade träffat. Ingen snygging direkt, han hade något galtliknande över sig, rödblossig och snedögd som en etrusk liksom, med skägg och en massa lockigt hår ner i ögonen. Han var nog två meter lång, bred över axlarna och lite bondskt småfet. Men mysig på något sätt i sin rutiga flanellskjorta med uppvikta ärmar och jeans. Som en karaktärsfull pudelgatukorsning.

Tim var på väg hem efter en tågluffning runtom i Europa med en kompis som nu åkt vidare åt ett annat håll. Ta en öl? Visst, eller ja... någonting. Snacka mer, liksom. Bara sådär. Chosefritt, danskt, varför inte? Vi hade jättekul. Sen gick vi en promenad. Plaskade med fötterna i vattnet vid Nyhavn. Höll kontakten. Tim hälsade på i Göteborg efter ett tag. Krossade min bäddsoffa. Han alltså, inte vi. Nej nej, inte på den nivån.

Jahapp. Väl framme i juni månad hade jag tagit examen och avsåg fira min nyvunna frihet från världens sämsta utbildning med en fet jävla hårklippning och en resa långt bort. Fy fan. Aldrig mer sång.

Hårklippning blev det, lite kortare än planerat men what the heck. Resa också. Inte särskilt långt dock, bara Amsterdam, där jag visste att jag kunde bo gratis i Tims tiorummare mitt i Jordaan, det mest amsterdamska av det amsterdamska med precis tillräckligt med mysiga kanaler och trånga färgglada hus och tulpaner för att resevalutan skulle gå jämnt upp med holländarnas allmänna spydighet och charmtorka. Han var med i holländska lacrosse-laget. Landslaget. Delade hus med sina kollegor. En schysst, broderlig stämning i den mest exklusiva delen av stan. ”Kom när du vill, stanna hur länge du vill - vi har öppet hus alltid!”. Jamenvisst, lika väl som att couchsurfa - varför inte?

Han skulle möta mig vid Centralstationen. Nope, inte där, inte här... Där stod i och för sig en galtliknande typ i DUFFEL mitt i sommaren och geléslickat schäferhundsfläckigt hår som en frostskadad mördarsnigel men nej, det var nog bara det traditionellt holländska fejset som spelade mig ett spratt - se bara på kung Willem Alexander, hans mamma, hans döttrar - det är ju lite Greta Gris över allihop, charmigt på sitt sätt, absolut. Jahapp... där låg en kiosk... många cyklar här i Amsterdam... Näe, inte han, oj - han var ju snygg, vem är det... - men han duffelkillen dröjde sig faktiskt kvar där vid porten till ankomsthallen. Kunde det...?

Jag ställde mig lite snett bakom en pelare för att spana vidare i smyg. Killen plockar upp en telefon... skriver något... oj, pling i min. Kan det betyda...

Jo, ja. Men oj då, snälla nån.

OK. Jag hade ju inte trolovat mig direkt. Han var säkert en bra person. Trots duffeln i 27 graders värme. Och mördarsnigelfriss. Och ett extremt rött ansikte idag. Som det rann svett om.

”Tim!” ropade jag med artig entusiasm! ”Hi!”

Killen kisade med ögonen. Tittade sig förvirrat om. Snackar hon med mig? Jag ropade igen. Vinkade glatt. Duffelkillen närmade sig avvaktande.

”What is that thing..?” väste han skärrat. ”On your face!” han pekade äckelmagat mot mitt höga ögonbryn, där jag kom på att jag hade en liten plita, en kanske framtida finne men än så länge av knappt synlig saltkornskaliber. Jag hade dessutom täckt över den med foundation och concealer. Ingen pestböld alltså, för att vara riktigt grafisk.
Jag svarade något i stil med jaha, oj - visste inte att den var synlig.

”But it’s horrible!” avbröt han mig. ”Really scary!”

😳

Vi gick i riktning Jordaan och snackade, jag försökte väluppfostrat upprätthålla någon slags trevlighetsnivå trots finnkatastrofen, plus att jag var för pank för att ta in på hotell och min biljett hem var om en vecka - när han plötsligt tvärnitade.

”What did you do to your hair?!” kved han nu, eller småskrek, verkligen som en gris i nöd.
”My hair?”
”It’s GONE!” skrek han ohämmat.

Jag hade det i hästsvans, en liten en ja, för mitt hår var page-långt, i höjd med tredje nackkotan ungefär, men gone, det var det inte. Jag önskar att jag hade kunnat avfyra något härligt om hans egen kloakdykarfriss men jag tror bara jag blev så överraskad - ingen har någonsin reagerat så på mina hårklippningar förut. Jag blev bara häpet tyst.

”It was really long, and now it’s just GONE! How could you DO that?!” killen var helt utom sig.
”I think it looks nice”, försökte jag, ”and it’s very comfortable in the summer...”
“But it’s like a whole different PERSON! I’ve never MET this person before!”

Ögonen stod som tefat i skallen på honom, lätt utbuktande, isblå och blodsprängda. Fejset var högrött och svetten rann i jämna stålar runt de knubbiga kinderna och den ilsket uppblåsta uppnäsan.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. För det första var jag pank. OK, jag kunde säkert få låna av mamma. Men. Det visade sig vara någon slags nationalhelg i Holland och vartenda hotellrum, varenda vandrarhemsbädd, allt, allt, allt var uppbokat, till och med på flygplatsen. Vad fan skulle jag hitta på?

I fjärran såg jag en malplacerad neonskylt. ”The Shelter”. Jomen vänta, det hade jag läst om. Vad var det nu igen..? En technoklubb? Porrklubb? Hotell? Ingen aning. Jag lät den tanken glida förbi och dammade av mina mest diplomatiska kommunikationsskills för att ta mig igenom den här ökenvandringen med duffelgalten i Jordaan.

Fortsättning följer.

/M

  • 297 visningar

Gillar

Kommentarer