DUFFELGALTEN I JORDAAN ELLER ROTTERDAM DEVILS #2

Han hade beskrivit lägenheten, eller huset, som ett av Amsterdams finaste med toppläge i gemytliga Jordaan, ”with a balcony that stretches out on all four sides of the house - you can see the whole city and far beyond it”. Hans eget rum låg högst upp i huset förstås, ”because I’m captain of the team”. Det lät som en Sotheby’s-annons och jag hade aldrig varit i Amsterdam förut. Jag älskar holländskt måleri, särskilt Frans Hals och Vermeer, och dessutom skulle jag få VIP-biljetter till världsmästerskapen i lacrosse (vad nu det är), som turligt nog skulle hållas just den veckan i Rotterdam, 45 minuter därifrån. Så pang, jag reste dit.

Efter att, som beskrivet i #1, utstått publika förolämpningar om både hy och hår kom jag så äntligen fram till det omtalade drömhuset den där dagen. Tim ”Duffelgalten” Demeulemeester var inte på superhumör eftersom han uppenbarligen hade prackats på en både finnig och skallig brud helt oförhappandes men tog det hela som en man och låste upp dörren. Även jag släpptes in. Sist, men ändå.

Han skuttade besviket uppför de nästan vertikala holländska trapporna i strumplästen (med hål på) och lämnade mig åt mitt öde med min 30-kilosresväska därnere på bottenplan.

En helt annan kille tittade plötsligt ner och erbjöd sig att hjälpa till - det här var alltså en undersåte - en lacrossekämpe av lägre rang. Vad fan är lacrosse, för övrigt? Han hette Sam, nej vänta... Sim eller något. Holländska smeknamn är av en alldeles egen art. Men Sim eller Kip eller vad han nu hette, hjälpte mig chevalereskt uppför de fyra och en halv våningarna, så att jag kunde installera mig i rummet som tydligen skulle vara mitt under min vistelse. Tim skulle sova på soffan en trappa ner. Nu låg han emellertid utbredd på sin futonsäng - ännu iklädd duffel - och stirrade apatiskt upp i taket.

Kip, Sim, Tip eller Vip berättade att de skulle ha barbecuefest den kvällen, och att jag givetvis var välkommen, även om ingen i huset hade vetat om att jag skulle komma. 😳 Klockan sju alltså.
Jag tänkte kolla runt lite i stan, sa jag - ville han, Tim, hänga med?
Han skakade förnärmat på huvudet och vände sig mot väggen. Fortfarande iklädd duffel.

Jahapp.

Jag skuttade iväg i solskenet med min ärtiga lilla hästsvans och kände mig riktigt chic. Sneglade förbi i ett antal skyltfönster och konstaterade än en gång att nej - den lilla pricken vid höger ögonbryn kunde faktiskt inte klassas som någon finne. Knappt ens en upphöjning liksom.

Jag försökte dröja så länge som möjligt på stan, och kom tillbaka till huset prick klockan sju. ”Oh, you are Tim’s girlfriend?” tjoade en glad, satt, ardennerliknande tjej med extrema käkar. Alla femton middagsgäster delade tydligen det här intrycket och Tim själv var som förbytt.

😳

Tillbaka var de rufsiga lockarna och flanellskjortan, en glad fyr med sol i blick och trevliga smilgropar. Utan duffel. Den var borta, hängde inte ens i hallen.

Han tog tag i mig lyckligt, böjde mig bakåt i en häftig tangoakt och kysste mig passionerat inför en jublande barbecueskara. ”Isn’t she beautiful? Isn’t she? The prettiest girl in the world!!”

😳 Jag stod häpen mitt på golvet och var tyvärr alldeles för artig. Jag borde naturligtvis ha tagit mina grejer och stuckit men log i stället bara försiktigt och sa: ”Well, we don’t really know each other very much”.
“No, but when you know, you know - right Tim?” ropade en skitsnygg kille i sällskapet (fan!) som stod och grillade korv. TangoTim höll med och utbringade en skål för oss.

Några dagar senare hade jag sett vartenda jävla museum i stan, ensam. Jag hade även varit i Haarlem och i Kukenhof. Jag hade köpt exotiska tulpanlökar till min mamma, ost, vykort, böcker, lärt mig femtio nya holländska verb och analyserat varenda regndroppe som fallit över den numera jäkligt grådaskiga staden.

TangoTim, duffelgalten, weirdo nummer 784 i mitt fertila liv ditintills hade pendlat ytterligare några gånger mellan sin duffelbeklädda mördarsnigelpersona och sitt mer galtiga flanelljag, och nej, det fanns fortfarande inga lediga rum någonstans i stan, ett behov som om möjligt hade känts ännu mer trängande de senaste dagarna.

Under en av sina soligare stunder delgav han mig att lacrossevärldsmästerskapet ju stod för dörren och att det nästa morgon skulle bära av mot Rotterdam. Han själv skulle åka bil med sitt lag, det var hans moraliska plikt som lagkapten. Själv fick jag ta tåget - inte mig emot. Han lämnade en utförlig vägbeskrivning och tydliga instruktioner med lösenord, koder och kontaktuppgifter till VIP-personalen ifall jag stötte på problem.

Arenan låg långt utanför stan. Jag gick säkert en och en halv mil innan jag kom fram, genom multikulturella stadsdelar av typen Hjällbo eller Vällingby, villakvarter och en och annan ödetomt. Det slog mig att det var extremt tyst kring arenan - kunde jag ha missförstått någonting? Datum, tid? Plats? Det stod på sin höjd åtta bilar parkerade utanför den Ullevi-liknande anläggningen och jag skymtade ett tiotal personer av ärtstorlek i närheten.

Äh. Jag var säkert bara tidig.


——————————-


”Hej hej, jag letar efter världsmästerskapet i lacrosse, är det här?” undrade jag på trevlig holländska.

”Javisst”, log en snäll liten mormor i saftståndet utanför, som uppenbarligen ålagts även VIP-ansvar denna dag. Hon räckte fram något slags tombolaminnande rosa lapp med ett tvåsiffrigt nummer på och pekade in mig på arenaområdet med en välvillig scoutledarblinkning och tummen upp.

Jahapp.

Ett tjugotal misstänkt otränade manspersoner lufsade okoordinerat runt på gräsmattan - jag kunde ganska snabbt identifiera Tim Demeulemeester av kroppshydda och svetteri- hans kläder var nästan helt genomvåta redan - det här var uppvärmningen, alltså. Jag förväntade mig att arenan snart skulle fyllas intill sista ståplats, och letade därför skyndsamt upp min egen stol på VIP-läktaren.

Där satt även ett tiotal tjejer som skulle agera hejarklack.

På motsatt sida syntes fem-sex gråvita huvuden - antagligen mormor och morfar till motståndarna: de fruktade...


Rotterdam Devils

mot

Amsterdam Lions.


Kollade på klockan. Oj då. Snart. Såg en turistbuss i fjärran, sen en till. Nu så, NU kommer stormen.

Nähä, de åkte vidare.

😳

Plötsligt började tjejerna skrika allt vad de orkade, kontrade av gråskalleligan på motståndarsidan.

”You can dooodit, you can dooooooooodit!! Rrrrrrottterdqaaaaammmm Devilschhhh!”

Ojdå, jag var visst på fel sida. Nej nej, vi hejar på alla, förklarade en tjej på guttural icke-engelska.

”Emsterdemmm Lionschhhhhh!!! You can doooodit! Rotterrrrrdaaaaam Devilsch 4-EVER!!!”

The game was alltså on.

😳

I halvlek flydde jag fältet, liftade med en kille som var bekant till Psycho, förlåt, Tim, in till närmsta station och tog tåget tillbaks till Amsterdam.

Jag hade fått löfte om ett rum på The Shelter, ett kristet härbärge för vilsna själar, från och med nästa dag. Bara den här natten. Stå ut, bara den här natten.

De nya ”världsmästarna” kom hem mitt i natten, klockan tre.

I olympisk segeryra installerade sig så tio fläskatleter vid den gemensamma TV:n en trappa ner från där jag sov och slog på - ja, här blir det mindre roligt - hardcore, sadistisk våldsporr.
Jag förstod såpass holländska att det de sa om tjejen en trappa upp, med detaljerade beskrivningar av vad man kunde ha henne till stod mig fullständigt glasklart.

I panisk förskräckelse och reell dödsångest kämpade jag för att hålla mig vaken de återstående timmarna innan morgonen kom och praktsvinen kunde tänkas somna. Men jag var högst upp i huset, så vart skulle jag fly om det knep?

Jag kämpade för att inte ge ett ljud ifrån mig. Knappt ens andas.

Gryningen kom och det blev tyst.

Jag tog min färdigpackade numera 40-kilosväska, beväpnade mig med en glödhet locktång och smög som jag aldrig smugit förut nerför fyra och en halv vertikal trappa. Jag var verkligen livrädd.

Tidig morgon i Amsterdam, nästan ensam med soluppgången och en och annan torgförsäljare i färd med att packa upp sina varor var en lycklig stund. Jag hade flytt, slängde nyckeln i kanalen och riktade mig mot Rosenstraat, där jag faktiskt mötte kristendom in action för första gången.

På the Shelter fick jag vänner för livet. Jag deltog i bönegrupper och hawaiianska sångsessions, hade plötsligt jättemånga att upptäcka resten av stan med och fick en rivstart på mitt andliga liv som ditintills verkligen hade saknat riktning.

Sök och du skall finna. Det gjorde verkligen jag.

/M

Gillar

Kommentarer