ANGER IS AN ENERGY, sa THE CURE på 90-talet

Kära bluds,

Någon vecka sen sist, om jag minns rätt. Jag nådde så många nya insikter under veckan på Nannylund att få idéer, förhoppningar, eller konkreta planer ifråga om mitt livsuppdrag på jorden har förblivit desamma som förut.

När jag var nitton kom jag in på en av världens främsta teaterskolor i London, Royal Central School of Speech and Drama, där bl.a. Sir Laurence Olivier, Claire Blume, Kristin Scott-Thomas, Gael García Bernal och Pierce Brosnan hade gått före mig. Den ordinarie antagningsprocessen tog flera månader. Min tog två och ett halvt dygn. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var som hände. Hade två Shakespeare- monologer: Regan ur King Lear och Queen Katherine ur Henry VIII, och några moderna dito som jag hade hittat på nätet - några amerikanska filmtexter, tror jag.

Det bara rullade på. Audition 1. Svar: Vidare. Audition 2, samma eftermiddag: Svar. Vidare. Audition 3 skulle äga rum någon månad senare, men telefonen ringde redan nästa morgon och rektorns sekreterare bad mig komma in under eftermiddagen. Då fick jag provspela för hela kollegiet. Svar...

"Madeleine. We would be delighted if you'd consider studying here at our school. We would like to offer you a place, and sincerely hope that you will choose to accept it."

De satt i en halvcirkel, milt leende, upplysta av ett förklarat sken, och jag fattade absolut ingenting där jag stod barfota i mina marinblå trikåer från H&M.

Ungefär samma upplägg några år senare, när jag istället ville sjunga. Det enda stället jag inte sökte till var Stockholm, eftersom jag innerligt ville slippa flytta tillbaka dit. Av alla ställen jag togs emot på med öppna armar valde jag det som faktiskt var i särklass sämst.

Moving on.

Min poäng är - vad vill jag bevisa? Är meningen liksom att komma in? Att passera en viss gräns, för att sedan tröttna?

Jag vet inte. Jag tror att jag aldrig riktigt har kunnat identifiera min insats på scenen som världsomvälvande. Jag upplever inte att jag, på scen, gör någon skillnad på djupet. Jag vill påverka, jag vill belysa, lyfta fram - förändra, i bästa fall. Och med min extremt intellektuella approach till i princip allt blir jag understimulerad av att enbart "göra".

I boken "Divas" av fantastiska Helena Matheopoulos säger Kiri Te Kanawa att "singing is not intellectual". Hon både beskriver sig själv, och beskrivs av andra som letargisk - instinktivt musikalisk, men så långt ifrån intellektuell man kan komma. Jag önskar att jag kunde tona ner min hjärna ibland.

Folk har alltid talat om mig som nära nog överintelligent, med alla mina språk och färdigheter, mina universitetsuppsatser, mina noveller, filosofiska battles med Robert Azar, trader instinct, etc. Men jag hade mycket hellre varit lite mindre teoretisk och lite mer fysisk istället.

Det är som om jag aldrig har litat på min kropp - att den klarar av att förstå själv. Som om att all kunskap först måste silas genom intellektet, innan den får lov att nå kroppen. Och det är fel, särskilt i skådespeleri och i sång.

Jag sjunger inte för tillfället. Jag tar semester, det är min slutsats. Och slits mellan sorg, befrielse, harmoni och raseri. Allt stillsamt nedtonat och behärskat, givetvis. Ingen ser något på mig. Och tack och lov för det, vill jag tillägga.

Jag är sångerska. Jag är en Tosca, en Manon Lescaut, en Norma. Jag är en Marguerite, en Elettra i Idomeneo, en Tatiana. Jag vet det.

Det gör bara så vansinnigt ont när min sång - inte min person, inte min kropp, inte mina uppsatser eller föreläsningar, men min röst - och framför allt min kontroll över den anses otillräcklig.

Min själ ratas.

Och

man

dör

lite

varje

gång.


/M

  • 421 visningar

Gillar

Kommentarer