Kära bluddies,

En aspekt av sångteknik som man sällan företar sig någon djupdykning i, vare sig på skolorna eller efter dem, är psykologin kring att sjunga.

Jag tänker inte påstå att jag är psykolog. Jag kan inte stödja mig på några specifika teorier, hypoteser eller läror i allmänhet - tror faktiskt knappt att de finns i det här fallet. Det närmsta jag har kommit är Susanna Ekens "The Human Voice". Det är första gången som jag i skrift har sett observationer av sångaren som fenomen. Hon delar in dem ganska brutalt och kategoriskt med den nyktra, antiseptiska och troligtvis högst verklighetsförankrade sanningen om vem som lyckas och inte inom den här branschen. Och jag kan absolut förstå vad hon menar.

Mina egna observationer är ännu svagt formulerade, och föremål för ett antal justeringar och revideringar inom en snar framtid alldeles säkert. Men än så länge tror jag så här:

1)

- Ju mindre KOMPLICERAD du är, desto bättre sjunger du.
- Ju mindre KOMPLICERAD du är, desto SNABBARE sker utvecklingen framåt.
- Ju mindre KOMPLICERAD du är, desto bättre hanterar du stress och negativa branschattityder.

2)

Vad beror då denna KOMPLEXITET på? Ja, det är givetvis individuellt. Fullständigt individuellt. Men om man säger så här: har du vuxit upp i en helyllefamilj där alla inklusive du är jättelyckliga och schyssta mot varandra, där konst är någonting fantastiskt och dess utövande helhjärtat uppmuntrats från start, har du aldrig betvivlat din egen position i universum och ditt egenvärde som person - har du känt dig älskad och ovillkorligen berättigad till en existens i den här världen, jamen då är du en bra bit på väg.

På något sätt tror jag att det är där det mesta grundläggs.

Jag har till exempel världens underbaraste mamma, som har hejat på mig med liv och lust sedan långt innan jag ens visste att jag kunde sjunga. Hon skapade den ljuvligaste barndom för oss, och jag har inte under min trettiotreåriga existens hittills en enda gång upplevt annat än kärlek, ömhet, respekt och förståelse från hennes sida. Min pappa däremot - nåja. Låt oss bara säga att han var  tvärtom. I övrigt var jag foglig lillasyster till en mycket utlevande storebror och de smulor jag fick plocka upp av uppmärksamhet eller snarare integritet under vår uppväxt, kan antagligen räknas på en hand.

Jag blev utslängd från kören i skolan varje gång. Varje vecka. Varför? Jo, jag hördes över alla andra. Jag kämpade för att sänka rösten, jag viskade nästan men åkte ändå ut. Jag tryckte örat mot dörren för att på något sätt få vara med ändå. Lärde mig alla texter och drömde om att få sjunga solo.

Hemma hade vi ett piano. I hemlighet tog jag ut det jag hade hört, spelade utifrån ett eget system av prickar och streck eftersom jag inte kunde läsa noter, komponerade små stycken med grandiosa namn som "Oriental Music Shelf" (slog upp "hylla" i ordboken, istället för hyllning...) eller "Estonias Minnesmelodi". Jag hade typ femtio "symfonier", även om jag inte alls visste vad en sådan egentligen var.
Jag skyndade mig hem från skolan för att spela, för jag visste att jag måste sluta när min bror eller min pappa kom hem. Och visst, min mamma gjorde sitt bästa för att försvara mig, men glädjen rök liksom när min små stycken kvävdes av skrik och bråk, eller en förlamande örfil som jag givetvis hade gjort mig förtjänt av med mitt "oväsen".

Ni förstår, för mig är musik så mycket smärta.

Den är bitterljuv.

Det är en olycklig kärlek.

Och att jag har fått den

.
.
.

Har inte betytt

Att jag får njuta av den.

Att jag har fått den

.
.
.

Betyder inte att den är min.


Det jag upplever idag är så märkligt och underbart. Underbart och skrämmande. Att tonen får komma ur mig gratis. Att skönheten är fri. Inte bunden. Inte plågad. MIN. Och till råga på det..

.
.
.

av andra önskad.


Tack för att ni läser.

/ M

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Klockan är 19:41 en lördag kväll och jag är i Värmland med min familj.

Jag sjöng Tosca förut. Det var vidunderligt.

Men hur troligt är det att jag kommer få sjunga henne någon dag, på riktigt?

Jag vet verkligen inte.

Och sanningen är, att den ende som förstår mina kval på riktigt

.
.
.

Är den som har orsakat dem.

Jag är så ensam i mina kval.


Jag saknar min träiga VD lite grann.

Inte egentligen. Men han är snygg.


Om det gick, skulle jag radera allt, alltihop och börja om från början.

Med allt.


Vilken oerhörd tur att det inte går.





Madeleine

Likes

Comments

Närmare sex veckor sedan sist.

Kära läsare, självständiga kvinnor, mödrar, nyfikna före detta kavaljerer, potentiella arbetskamrater och/ eller älskade elever.

Vilka kliv. Vilka avgrunder.

Mitt livs antagligen i särklass tråkigaste nyårshelg föranledde en sedan länge emotsedd fetdumpning av - just det - VD:n från Skärholmen. Igen. For good, this time. Jag vet, jag visste det hela tiden egentligen. Men jag är verkligen svag för den typen, rent fysiskt. Brydde mig egentligen marginellt om hans plebejiska villakvarterspladder och hans ständigt närvarande exfru-såpa. Så, SÅ ointresserad.

Men han var snygg.

Anyway. Snygg men träig, emotionellt mumifierad, sällsynt avhållsam på boudoirfronten och genuint osympatisk till personligheten känns det ändå på något sätt som en helt OK förlust.

Fast han var snygg.

OK, livet har tagit en ny riktning i och med mitt möte med Kunskapsskolan i Krokslätt. Jag har introducerats för undervisningens eufori på riktigt. Vad är en vuxencoachning i gammalfranska à tusen spänn i timmen mot ett gäng sömniga 7:or som under en rufsig blå lugg eller med lurarna officiellt på högsta volym, egentligen, med (illa) dold förtjusning, lapar i sig varje smula av Ms Madeleine's History of the Polynesian accents in the English language? Eller mina nior, älskade nior som högst motvilligt tar sig an fröken M:s dramatiserade Kalla Kriget-scenarier med blandade känslor. För vad skulle Margaret Thatcher och Mao Tse Tung egentligen säga varandra, i ett samtal om skolmaten i Sverige idag?

Vilken lycka.

Och Konstmuseet. Jag gör inget avancerat. Jag har inte sökt en intendentstjänst, även om jag vet att jag är mer än väl kvalificerad till både det och annat. Jag sitter i receptionen ibland, träffar besökare och ler vänligt. Informerar om särskilda sevärdheter, beroende på vem som står framför mig och vad jag detekterar att de skulle behöva. Och under tiden, mellan biljettförsäljning, kassakoll, ett och annat span kanske, och ambitiöst infoplöjande genom museets digitala samlingskatalog, tänker jag.

Jag funderar. Jag reflekterar. Jag behandlar allt som har passerat och gjort avtryck i mitt liv de senaste trettiotre åren.

Sången?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den är vackrare, lättare och mer självklar än någonsin. Men gnistan är inte där. Jag vill verkligen att den ska tändas igen, att det ska finnas fog för det, liksom.

Nu är jag i alla fall tillbaka här. Det är en början.

God natt



M

Likes

Comments

OK.

Var ska man börja?

Det jag märker alldeles särskilt bland skandinaviska - mest svenska - män är att deras uthållighetskurva på romantikfronten är världsunikt brant. Helt surrealistisk.

Om vi tar ett tvärsnitt av tiotalet (...OK tjugotalet...) svenska män jag mött (kanske nån dansk inklämd där emellan. En norrman också...) genom mina fertila år hitintills kan jag liksom dra vissa paralleller ifråga om deras förhållningssätt till kvinnan som de påstår sig älska:

1) ÄRLIGHET. Absolut, visst ska man vara ärlig i en relation. Men en svensk man jämställer gärna ärlighet med brutal och ganska omedelbar blottning av minst 80% av hans mer avtändande sidor/ ovanor/ relationshistorier/ fula underkläder eller utförliga depressionskrönikor. Vanligtvis orkar han vidmakthålla en trevlig fasad, ett chevalereskt beteende - en show, om man så vill - under en första dejt. Andra dejten, om han kommer dithän, är redan tydligt mattare i polityren. Och därifrån går det käpprätt utför, ner i kvicksanden. And down to Hades they go. Tanken verkar vara att de "bjuder på sig själva" - att tjejen rentav ska känna sig smickrad över att få möta hans rätta jag, hans inre trauman, hans livshistoria - hans urtvättade kallingar och håliga strumpor. Yihaa.

😳

2) PENGAR. Den svenske mannen projicerar gärna att HAN KAN BJUDA OM JAG VILL ATT HAN SKA BJUDA. Som en markering: "jag ÄR en gentleman", "jag KAN TÄNKA MIG ATT BETALA DIN MAT, även om det var DU som åt den!" Darling, en gentleman projicerar överhuvudtaget ingenting. En gentleman ser till att tanken aldrig ens vidrör luftrummet. Eller som min vän Emma i London sa en gång när kronofogden knackade på dörren: "Oh darling. It's just paper."

3) KYSSAR. Kyssar kan vara ljuvliga. De kan även vara precis tvärtom. Spännande nog är de riktigt fina kyssarna tydligen hårdvaluta och bör sparas på, för de ryker rätt snabbt så snart närkontakt på sydligare breddgrader har givits klartecken. De som verkligen borde ekonomisera med sina håvor är däremot enormt generösa med sina spott-tungspets-bitattacker. Spännande.

4) INTROSPEKTION, a.k.a. EGOTRIPPER PÅ TJEJENS BEKOSTNAD. Nej, din konversation med Erik på jobbet, Nicke på gymet, Alex som du har känt sen plugget eller Jocke som var toastmaster på ditt bröllop känns inte nödvändigtvis livsnödvändig för mig att ta del av. Jag är inte pepp på att jogga med dig i regnoväder bara för att hela kvarteret ska få se vilken ung, fit tjej du har - och sen berätta det för ditt ex, som blir vansinnig. Sex handlar inte bara om dig, dina behov och önskemål - det handlar även om mig. Och mest av allt handlar det om ett "vi". Fast du kanske skolkade från den grammatiklektionen.

5) KONTAKT. Don't waste my time, and I won't waste yours. Därmed inte sagt att man behöver bete sig som en frysbox på labbet i Karolinskas organbank. Känn blodet genom kroppen, genom hjärtat, under huden, känn värmen och pulsen - lev! Agera på känsla, inte på schema.


Jag har svårt att begripa att det här ska vara så avancerat.


En dag ska jag arrangera seminarier för tafatta män - gruppresor till värmen, till platser där livet och kärleken är påtaglig för er. Och till föreläsare ska jag bjuda en handfull av min andra kategori skandinaver through the years, de som just uppvisat de allra bästa färdigheter, insikter, beteendemönster och omvärldsanalyser jag någonsin stött på.


Mm. Skandinaviska män är ett alldeles särskilt släkte.

.

.

.



gott

och

ont.


😉


/M


💋

Likes

Comments

God morgon kära läsare ❤

Jag hade en tanke om att ta mig till Århus på snabbast möjliga, mest effektiva och ekonomiska sätt. Denna ursprungliga intention ledde however till att jag nu av någon anledning sitter på
Stenafärjan Danica, och upplever en av de mest lärorika reselösningar som jag hittills erfarit.

Tre och en halvt timme till Fredrikshamn, sen tre och en halv till med tåg till Århus.

Jag fryser som f-n och sitter, iklädd min vattenavstötande, fuskpälsfodrade bruna vinterkappa som saknar flera knappar och blickar ut över novemberhavet från caféet på Däck 8. Jag är lyckligtvis inte sjösjuk - det har aldrig varit något problem för mig. Däremot börjar jag känna mig smått illamående av bensinmacks-julskivan som går på repeat med någon typ småländsk, stenkåt mamsell som stönande proklamerar att "Tjuuuuuuulen, tjuuuuuuulen, ååååh, tjuuuulen äääaaaaar hääääaaaaaaaaaar!!". Sjung på småländska, för fan. Ni har väl egna orgasmer - låt de stackars inflyttade stockholmarna från typ Ockelbo ha sina stön ifred.

Aldrig fattat det där. Jul är liksom inte menat att vara sexigt: "Åååh, aaaaaallt äääär friiiiiiihhhhhiiiiid, mmmmm aaaah, stjäääärnan blliiiiiihhhiiid hhhhh"

😳 Öh.

Eller nu, nån hysterisk wannabe-operakille som walear loss i Iglesias-reminiscerande plågor. Kan nån snälla befria hans stackars pung som sitter fastklämd i dörren?

"Waiiiiiiiiiiiiting for Santaaaaaaaaa-uuuuuhhhhhhaaaa... Oooooooaaaahhh Meeeeeeeaaaamoryyyyyyy of my Chrisssmisssss Treeeeeeeehhh!!" 😳

OK... Jag kanske har gjort nåt fel, men tyvärr, TYVÄRR, har jag aldrig blivit så upphetsad av en gran. Kanske har köpt fel sort, helt enkelt. Hmmm. 🤔

Åh toppen - "När det lider mot jul" med en extasyhög Carola. Nej, alltså - jag är också kristen och sjunger gladeligen om både Jesus och hans far. Dock brukar jag inte dra någon självklar parallell mellan det och den typen av radioaktivt polyesterskimmer över fejset som många "troende" går runt och flashar. Jag känner inte att jag måste stirra närmast demoniskt upp mot skyn och spärra upp käftamentet i sidled för att riktigt BEVISA hur from och frälst jag är. Jag gör en massa jävla fel - inklusive att jag svär alldeles för mycket - men jag är med i klubben ändå. Min kärlek och hängivenhet är sann - diskretare, men inte mindre äkta. Och ja - jag vill väldigt gärna inspirera folk omkring mig till att upptäcka Gud och hans son. Men genom min egen person, mina handlingar och de beslut jag fattar. Inte genom stön om "tjuuuuuulen, åååååh 😵" eller nåt jävla plastigt botox-stirr i fjärran.

Alltså.

Stenafärjan.

Mm.

Intressant.

I avgångshallen vid Masthuggstorget slängde jag ett öga över samlingen smådammiga morgonresenärer. Vi underhölls under vår väntan av obegripligt entusiastiske Freddie S - en amerikansk trubadur som helt ärligt hade klått våra mer namnkunniga "artister" i landet any day, men som av livets nyck alltså förvisats till en kall samlingshall invid klamydiabåten till Jylland, där hans röst, gitarrspel, musikalitet och själfullhet går fullständigt obemärkt förbi. Hans anekdoter inemellan låtarna kunde lika gärna varit hemliga dagboksinlägg på kodad sydossetiska - så ringa uppmärksamhet av den stora massan rönte de.

Jag tittade på honom, diggade genuint hans snillrikt arrangerade potpurri från svunna tider, applåderade lyckligt och uppmuntrande - till och med Freddie S själv såg chockad ut: "öh, är hon dum i huvudet😳..?"

Och det fick mig att tänka på alla fantastiska konstnärer som ännu inte blivit upptäckta. Nydanande, coola - speciella, unika! The likes of which we have never seen!

Som INTE stönar "ååååh tjuuuulen, aaaah - jaaaah! Tjuuuulen äaaaaar häääaaaaar 😵!!!" Och som antagligen just därför inte bor i Djursholm i en trevåningsvilla utan i Sumpan, i tredje hand.

Mm. Spännande, som man brukar säga här i vårt progressiva land.

/M




Likes

Comments

Det är söndag kväll och jag har haft den underbaraste helgen jag kan minnas att jag någonsin haft.

Det har regnat mest hela tiden och vi har absolut inte gjort någonting som generellt skulle kategoriseras som särskilt spännande eller underhållande. Men för oss, vår lilla familj på Dusse och mig, har det varit alldeles fantastiskt.

Vi har julpyntat, stökat runt på vinden, i tvättstugan, hjälpts åt i köket och strukit en hel arsenal av små herrskjortor. Jag strök, August underhöll mamma med rafflande historier om Nattninjan och pyjamashjältarna 😂

Vi pratar mycket, August och jag. Han är fyra nu, och förstår att livet innebär mer åt alla håll än man kanske var beredd på när man damp ner från tappen den där sommarnatten häromåret. Hetaste samtalsämnena just nu är DÖDEN, människor från Afrika, tanter "som vill ha våra pengar" (romska tiggerskor utanför Hemköp allra oftast), vi hanterar godisdiplomati ("men Mammaaaa... om man får en liiiiten godis..., då... osv.") och... eh pruttar. Mm, det pratar vi mycket om. Vi reder även ut olika släktband - vilka som bor i himlen och vilka som bor i öknen. Sen finns det några i Amerika, i Värmland, i Paris och i Prag. Vi läser. Han kan nästan alla bokstäver nu. Favoriten är X.

Här är alltså jag, mer eller mindre samma människa som jag var i 28 år innan jag fick honom. Och här är han, en rätt färsk världsmedborgare trots allt, som på eget bevåg och av egen fri vilja slår sina små persikolena armar om min hals och proklamerar att: "Du e min tjej, Mamma!".

Göteborgs skitväder till trots, skittopografi också - jävligt höga berg att bestiga bara för att komma hem - ekonomisk ÖKEN och relationsmässig... öh, ja öknen förefaller jävligt bördig i jämförelse med mitt kärleksliv just nu. Men anyway. Allt detta till trots är jag bara helt fruktansvärt lycklig över att få tillbringa mitt liv, min vardag, mina helger och min ledighet med August den Väldige. Den vackre. Den ståtlige, stilige, starke, godhjärtade och ljuvlige.

I morgon blir det råövning inför onsdag. Tatiana, Fiordiligi, Santuzza och Romeo.

God natt. Och TACK till Gud, till August och till mig för den underbaraste helgen i mannaminne.

M

Likes

Comments

Kära bluds.

Det är lördag kväll, och jag festar loss på morotsstavar, körsbärstomater, några oliver och salta kex. Jag har två doftljus tända - ett vitt och ett svart. Min rosa pyjamas i tunn bomullschambray omsveper mig, evinnerligen frusen i min lite lealösa Cranach-kropp.

Min lille gosse, min son och livselixir, sover ljuvt mellan sina älskade lakan med hästar på.

Jag älskar August Ulrici mer än någonting i hela världen.

En dag ska jag bestiga Masada med honom. Vi ska ta ormstigen uppför hela klippan, khakiklädda och solkyssta - jag ser bilden framför mig. På toppen ska vi slå oss ner, luta oss mot en gammal badhusruin eller något vakttorn och gratulera oss själva åt vår bragd. Jag rufsar runt i hans guldbronsiga lockar, en riktig lejonman vid det laget. Han är vacker, min pojke. En man. Hans smilgrop har blivit djupare, linjerna på andra sidan tydligare. Han är väldigt lik sin far.

August älskar att sjunga. Han rev av greatest hits from dagis idag på Hemköp, varvat med några väl valda julsånger, mitt på golvet vid delikatessdisken. Händerna tenorknäppta framför sig, vaggande åt sidorna i takt med sången - han är så fruktansvärt gullig och ljuvlig, min Skrott.

Jag vill sjunga, jag vill förverkliga det som jag tror att jag är menad att åstadkomma i den här världen.

Och jag vet hur mycket jag måste försaka, och redan har försakat och åsidosatt de senaste tolv åren. Och det mesta av det är inte något problem. Jag röker inte, dricker inte. Använder helst inte rösten efter klockan 19 - om jag inte jobbar. Jag är noga med allt. Gör allting med Rösten i åtanke.

Och mitt i alltihopa, när jag stod på tröskeln men hade glömt hur man öppnar dörren, damp en ängel ner i min famn.

Min August.

Jag kan försaka det mesta. Kommer troligtvis aldrig gifta mig, eller läsa alla de böcker jag längtar efter att läsa. En familj, sådan jag har drömt om den, är inte förenlig med Sången. Jag vill ha fler barn, men det kommer jag inte att få. Och det är OK, det med. Kärlek, enhet - nej. Jag tror inte det. Jag är hellre med Rösten.

Men de här åren, den här gåvan - min August, Bronzino-ängeln som bara damp ner - det är absolut allt.

Jag kan dö i morgon, och mitt liv kommer ändå att ha varit fullständigt komplett tack vare honom.

Jag hoppas få leva länge, följa honom, stödja honom, visa honom allt jag älskar, allt jag kan, vet och har upplevt. Jag hoppas få sjunga, och ha honom med mig.

För utan honom hade inte ens hoppet om sången funnits.

Så August, på sätt och vis

.
.
.

Är


Du


Min


Sång

.


/



Likes

Comments

Kära bluddies,

Klockan är 21:06 och jag har haft en grymt innehållsrik och spännande dag. Givande, rolig. Trevlig, lärorik. Fantastisk!

För det allra första uppfylls jag av en helt oförvitlig känsla av tacksamhet och nåd. Av ynnest och av håvor. Jag är lycklig.

Jag är inte rädd.

De orden har jag längtat efter att få säga, och att få säga dem med emfas. Med tyngd och sanning i botten, och vingar, lätthet i topp. Jag är lycklig, och vill säga tack.

Det är ingen hemlighet att jag fäster min tillit till Gud. Jag är en starkt troende människa, med fötterna i den här världen, och hjärtat i en annan.

En vän till mig mår sämre än jag. Han är där, som jag en gång var. Och med tanke på just honom, min älskling i rosa T-shirt, vill jag dryfta en tankegång som potentiellt är värd sin vikt i guld:

Inom ämnet fysik är TRYCK ett givet forskningsområde. Tryck på franska, som ett av många romanska ursprungsexempel, heter PRESSION. På engelska har det i vetenskapliga sammanhang bytt namn till PRESSURE.

Men om vi för en stund håller oss närmare dess ursprung, PRESSION, och leker med olika prefix till detta substantiv PRESSION, får vi följande som exempel: Impression, Oppression, Expression, Suppression, Repression och Depression. Intryck, Förtryck, Uttryck, Undertryck x 2, och... Depression.

Låt oss fundera ett slag.

De fem första hanterar alla ordet "tryck" i olika riktningar, med olika intentioner. Kraft i en given riktning.

Det sista ordet är något helt annat. Det finns inte ens någon översättning för det.

Depression är avsaknaden av tryck, av kraft, av riktning. Budskapet går inte in. Trycket är inte tillräckligt för att sticka hål på din tungsinta, skrynkliga bubbla. Depressionen är tomma intet, och allt inuti det.

Det vi alltså behöver, älskling, är att skapa tryck.

Kan jag inte göra annat, vill jag i varje fall trycka din hand hårt i min, och trycka hela mig mot hela dig och älska dig bortom ord och rim och reson.

Din

M

Likes

Comments

Kära läsare, kära bluds

Tack till er som skriver att ni saknar mina inlägg och förlåt min seghet på sistone.

Det blir tätare nu.

Men.

Segheten har en förklaring. Mer än seghet vill jag kalla det incheckning i verkligheten. På sätt och vis är det väl egentligen jäkligt sunt, eller? Att det riktiga livet här, nu, fysiskt och biologiskt tar sin rättmätiga tidsrymd i anspråk?

Jag är i Stockholm. Emotser konstituerande + första ordinarie styrelsemöte med Sångaravdelningen för Teaterförbundet för Scen och Film, därefter middag med - förhoppningsvis - en del bubbelspräckning och farhågskvävning.

Vem hade trott att LJUSROSTAT kaffe - genomskinligt nära nog, lätt théaktigt, syrligt i smaken, kunde vederkvicka en trött trettitreåring (nåja, på fredag) så till den milda grad? Tack till fantastiska bageri Petrus på Swedenborgsgatan, mitt häng i den här stan. Ert "poolish" (men hallå - polish, tror jag ni menar 😳) och era kanelbullar har lifted my spirits många morgnar. Och eftermiddagar. Och... annars med.

Mannen i rosa T-shirt upptar mina tankar. Hans väg från soptunnan tillbaka till huset, med håret ner i ögonen och glasögonen morgonyrt på plats över den perfekta näsryggen väckte något i mig som klådde alla Lindebergkavajer och stärkta Stenströmsskjortor i världen. Han trodde inte att jag tittade.

Men


det


gjorde


jag.


Mannen i den rosa T-shirten väcker något i mig.

...

Mannen i den rosa T-shirten


väcker


.
.
.


allt.

/ M

Likes

Comments

....och hej igen!

Nellie darling, min kanske käraste vän, tillika ryskättad operaregissör och intellektuellt fenomen av encyklopediska mått, har tillbringat den här dagen med mig i ömsesidigt utbyte av förmågor och brister.

Nellie darling hjälper mig med Tatiana.

Vars brevscen GÖR MIG GALEN.

MEN.

Upp igen.

Det låter fantastiskt. Mr K vill tydligen höra lite fler grejer, så jag bjussar på Fiorran och några till. Det är verkligen fruktansvärt snyggt.

Låt det bli en allmänt erkänd sanning - i varje fall i mitt specifika fall - att vila, återhämtning snarare, är av yttersta vikt.

JAG HAR ALDRIG SJUNGIT SÅ HÄR BRA.

Och inte bara ifråga om ljudet och tekniken - tolkningarna, valmöjligheterna - friheten som jag har idag är av en helt annan art.

Tre månader i öknen, och jag fann mig själv som aldrig förr.

/ M

Likes

Comments