Vi måste våga prata om döden....

Jag har suttit i dödens väntrum hos två olika personer inom loppet av 5 månader.

Två personer som haft en stor plats i mitt hjärta och som nu lämnat jordelivet i stor saknad.

Jag har alltså sett två personer jag älskar, försvinna.

För alltid.

Min morfar dog på lasarettet och jag satt hos honom till sista andetaget.

Jag vakade över honom nästan varje dag i 2 månaders tid.

Jag såg hur hans ork började försvinna, jag kände hans dödsångest kommer närmre och närmre.

Från det att ha varit en ganska pigg morfar som alltid hade lätt till skratt och att sedan ligga där i sängen, hjälplös.

Lidandes.

En kraftig man som alltid älskat mat, till en man som började tyna bort och slutade äta.

Sedan har vi farmor, en kvinna som älskade livet.

Alltid pigg och glad.

Klagade aldrig på något.

Jag hade aldrig sett henne sjuk.

Farmor låg på Hospice.

Jag kommer aldrig glömma den vackra miljö som där var.

Den speciella doften som slog till när man öppnade dörren till avdelningen.

Personerna som låg i rummen bredvid, även de omringade av sina nära och kära.

Där satt jag, i ett av rummen och vakade över min farmor.

Varje gång hon tog ett andningsuppehåll så blev jag påmind om morfar.

Jag kände hur ångesten kom närmre och närmre.

Denna gången var det för svårt.

Där låg hon, min nyklippta farmor och såg så hjälplös ut.

Hon såg så liten ut.

Ordet ''död'' är det många som blir skrämda av.

Jag blev också det, innan jag fått uppleva detta.

Men nu i efterhand är det lättare att prata om det.

Framförallt är det viktigt att prata med barn, så att de förstår vad som händer.

Jag & Hampus har pratat mycket om döden.

Han var ju med i rummet när morfar dog.

Låt barnen vara delaktiga och låt dem ställa frågor.

Vi alla kommer dö någon dag.

Men som tur är vet vi inte när.

Jag har haft mycket dödsångest på grund av farmors och morfars bortgång.

Men jag tycker att den blivit mycket bättre eftersom jag är öppen med mina känslor och vågar prata om det.

Jag går hos en diakon i Svenska kyrkan varannan vecka och det hjälper.

Vi måste våga prata mer om döden.

Den är ju en del av livet......

 

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229