Min förlossningsberättelse - 12 år senare.

Dagen då min älskade pojke kom till världen. 


Jag var bara 19 och hade precis tagit studenten.

Jag minns så väl den dagen som om det var igår.

Det var en fredagskväll allting började.

Jag liksom kände på mig att det var dags så jag gick och lade mig i tid.

Vaknade runt 2 tiden på natten av att jag hade en värk.

Först trodde jag att jag drömde men sedan kom en till.

Jag ringde till förlossningen i Helsingborg och de sa att jag skulle avvakta då vattnet inte gått, så det gjorde jag.

Jag råkade somna och vaknade kring 7 tiden av att det kändes lite konstigt, kände mig kissnödig.

När jag reste mig upp så kom det, fostervattnet.

Jag ringde till förlossningen igen och de sa att jag skulle försöka äta och sedan komma in .

Väl framme i Helsingborg så blev nervositeten värre.¨

Hur skulle det gå?

Kommer det göra jätteont?

Kommer jag dö?

Ja, en massa tankar for runt i mitt huvud.

Eftersom det var mitt första barn så är det kanske inte så konstigt.

Sen var jag ju ung....



Sen var det bara att vänta på att det skulle bli värre.

Jag minns rädslan då många berättat hur ont det gjorde.

I början kunde man ju härda ut.

Runt eftermiddagen på lördagen så hade det inte hänt så mycket mer.

Jag gick rundor överallt för att det skulle sättas igång ordentligt, men värkarna hade avtagit lite.

Jag blev igångsatt med dropp.

På kvällen blev det lite värre, men fortfarande inte öppen så mycket, kanske runt 3-4 cm.

Barnmorskan kom in och sa att jag skulle försöka sova lite, så jag fick lite smärtstillande.

Hampus pappa fick också sova över......

Men det gick ju inte så bra med den där sömnen.

Värkarna blev sakta värre.



Morgonen därpå kom blev de mer intensiva.

De ville att jag skulle gå upp och äta frukost, men jag hade så ont då så jag var ju inte hungrig.

Sen var man ju helt utmattad....

Men jag gick ut i köket för att äta lite och precis när jag stod där, vid frukostbordet så fick jag en värk, samtidigt som en annan mamma i rummet.

Jag försökte andas rätt, medan hon skrek för fulla muggar...

Det var den frukosten det...

Tiden gick......

Öppnade mig sakta men säkert....

Försökte lösa korsord under förmiddagen, men det gick inte så bra.




Eftermiddagen kom och då hade jag fruktansvärt ont.

Nu orkade jag inte vara uppe utan Låg i sängen och försökte andas.


Tillslut gick det inte längre...

Nu var klockan ca 17 på söndagseftermiddagen och jag var helt slut.

Då kommer barnmorskan och frågar om jag vill ha epiduralbedövning.

När jag svarade så hade jag ingen värk .... '' Nej, absolut inte. Det har jag ju sagt. Inget sånt tack''.,

'' Är du säker? '', frågade barnmorskan..

Just då, vid det tillfället så kom en hemsk värk därav jag svarade: '' HÄMTA NARKOSLÄKAREN OMEDELBART!''

En stund senare kommer narkosläkaren.

Han frågade om det var jag som skulle ha epiduralbedövning.

'' Nej, du har nog kommit fel'', svarade jag ( hade ingen värk).

Men pang, så kom där en värk igen därav jag utbrister: '' Sätt fart!!''. NU!!!!!!

Det var ju ingen behaglig situation precis, ganska obehagligt.

Men sen så.... Försvann smärtan... Jag svävade på moln.... I ca 30 minuter. Sen larmade jag på knappen IGEN!

Jag förklarade att det var dags nu. Bebisen är på väg....

De sa att bedövningen bara släppt och skulle tillkalla narkosläkaren igen.

''NEJ!'', sa jag..... Bebisen kommer nu......

Sedan gick hon iväg och hämtade barnmorskan som kom in och kollade hur öppen jag var.

'''Ehhh, hmmm.... Ja, du är öppen 10 cm'', sade hon.

'' Vad var det jag sa? '', utbrast jag...

Sen var det ju dags för nästa jobbiga del, krystningen.

Barnmorskan sa till undersköterskan att hon kunde gå och äta färdigt och då sa jag : '' Ursäkta, men du tror väl inte att jag tänker ligga här i lugn och ro och vänta på att hon ska bli klar?''.

Så jag bestämde mig för att ta i allt vad jag kunde och ''plopp'' så var huvudet ute.

Som hon skrek på undersköterskan..... '' Du måste komma tillbaka''

Haha, vad var det jag sa?

Sen kom han... 18.40 ... Den 16 September...Min lille gosse. Mitt allt... En dag jag aldrig glömmer.

Den bästa dagen i mitt liv.

Dagen då jag blev mamma för första gången.

Jag har sedan denna dagen uppfostrat honom helt själv.




Jag är så tacksam & lycklig.

Stolt!

Han kommer alltid vara min ''lilla'' påg.


Kram Jenny!

Gillar

Kommentarer

Lillan Kind
Lillan Kind,
Vilken fin berättelse om den bästa dagen i ditt liv❤️ Tack för att du delade med dig! En sån söt liten påg😍varapavag.se
jennifermarie
jennifermarie,
Verkligen den bästa dagen i ens liv som mamma/förälder 😃 nouw.com/jennifermarie
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229