Inseminering, berätta eller ej?

Förra sommaren startades min resa mot något som jag drömt om länge.... Att bli mamma igen.... Då jag närmar mig 30 och Hampus ska bli 10 så känner jag att det är dags för ett barn till. Jag känner inte att jag hittat rätt man och då jag blivit lurad tidigare så är man lite aktsam när det gäller kärleken. Jag har helt enkelt inte hittat rätt person. Så jag tog ett stort beslut. Jag kontaktade en insemineringsklinik i Malmö och sedan påbörjades min resa. Med mig på denna resa hade jag fantastiskt stöd av vänner. Hela processen kan upplevas som ganska jobbig då det är många moment man ska gå igenom.

Man börjar med en fertilitetsutredning och sedan ringer barnmorskan hem med besked om det är lönt att gå vidare..

I mitt fall så var det okej att gå till nästa steg. Men mitt ena värde visade på att jag hade för lite äggreserver och detta innebar enligt dem att jag kommer få problem inom snar framtid. Det kommer bli svårare för mig att bli gravid. Barnmorskan sade att jag tog rätt beslut som påbörjade denna process.

Steget efter detta var alla andra kontroller där dem kollade så att allt såg bra ut och att man inte hade några sjukdomar.

Allt såg bra ut så jag fick träffa en beteendevetare. Min första tanke var att det var märkligt att man måste bli godkänd som förälder först när man egentligen bara kan gå ut på stan och hitta någon , men samtidigt så tycker jag att det är bra. Alla är inte lämpade till föräldraskap. Jag klarade iallafall testet och bedömdes som ''grön''. Beteendevetaren sa att hon aldrig träffat någon som mig. Så positiv och vet med bestämdhet vad jag gett mig in på.

Sen var det bara att vänta, igen....

Sen blev jag kontaktad angående donator.. Jag fick skriva på en massa papper och de kollade min ögonfärg osv.

Det gick en tid igen och sedan fick jag samtalet.... Samtalet som jag väntat på så länge. Du har en donator!

Då var nästa fas att gå till apoteket och köpa ägglossningstest och när detta visade positivt så skulle jag ringa ett ''akutnummer'' och sedan åka in.

Dagen var äntligen här, dagen då det visade att jag hade ägglossning. Jag var både glad och uppspelt, men samtidigt nervös. Skulle det lyckas? Gör det ont?

Jag ringde in och fick en tid samma dag, klockan 12.00.

När jag kom dit så stod det en massa personer redo. Jag fick byta om i ett fint rum till en vit rock och plasttofflor.

Sedan fick jag gå in i operationssalen och ta på mig en blå mössa.

Allting kändes så konstigt.. Hade inte riktigt förstått vad det var som skulle ske. Själva insemineringen gick bra. Lite nervöst och lite obehagligt, men det kunde man ha överseende för. Alla var jättekära på mottagningen. De var så stöttande.. Det förstod min situation... Det kändes tryggt.....

Sedan var det bara att avvakta... 2 veckor innan jag kunde få se resultat... Men dagarna kändes sååååå långa...

Jag fick flera symtom som jag trodde berodde på graviditet.. Jag var helt säker på att det hade lyckats.. Men.... Några dagar innan beräknad mens hände det som inte skulle hända.. Jag fick extremt ont i ryggen och började blöda... Neeej... Varför? Detta tog knäcken på mig..

När är det min tur? Jag har längtat i så många år. Tänk om jag nu inte kan få fler barn?

Jag gav upp... Efter ett försök.... Jag blev så ledsen.... Tänkte samtidigt att det finns en mening med allt.. Men vad?

Nu har det gått lite mer än 8 månader sedan det misslyckades.. Jag har fortfarande samma barnlängtan... Ska jag fortsätta och testa igen? Många frågor snurrar runt i mitt huvud.. Det är inte så enkelt som det låter... Att insemineras.. Själva processen är tuff och lång..

Men jag tror inte att jag ska ge upp.. Jag ska bara ta hand om mig och Hampus ett tag till. Sen när jag är stark nog så kanske jag gör det igen..

Förstår att många kanske tycker det är fel att insemineras som ensamstående och man får tycka som man vill.

Men jag har mina anledningar... Jag hade inte gjort det om jag inte visste vad jag gjorde. Jag klarar mig själv.. Det har jag alltid gjort..

Många kanske inte tycker att man ska skriva sånt i en blogg, men det är ju det som gör en blogg intressant.. Man vill ju läsa spännande saker..

Det finns säkert många där ute som är i min situation... Eller har jag fel? Många vågar nog inte berätta.. Men jag gör det. För jag vill ha ett barn till.

Tack för att ni tog er tiden att läsa.

Har ni frågor angående detta så svarar jag gärna på dessa.

Ta hand om er!

Gillar

Kommentarer

jenny8816
jenny8816,
Tack snälla ❤
Diana
Diana,
Mitt funkade inte heller första gången, men andra gången blev positiv
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229