Förlossningsdepression.


Nedan kommer jag dela med mig av en personlig händelse i mitt liv.

Det var inget lätt beslut, men jag gör det för att kunna släppa på en hemlighet som jag länge burit på.



Jag gick på gymnasiet när jag fick beskedet.

Jag var gravid.

Endast 18 och gravid.

Beslutet var inte lätt eftersom jag ville fullfölja mina studier.

Men jag räknade snabbt ut att jag kunde ta studenten innan bebisen skulle komma till världen.

Graviditeten var ganska okej men hormonerna var verkligen i obalans.

Jag hade inget stöd hemifrån utan fick stå på egna ben.

När jag låg där, i förlossningsrummet var jag både rädd och lycklig.

Rädd eftersom jag inte visste hur ont det skulle göra och om jag skulle klara allt själv.

Jag låg där ensam och hade inget stöd då pappan inte klarade av situationen.

När Hampus hade kommit ut så var jag så lycklig.

Jag kunde inte förstå att det var mitt barn som låg där på min mage.

Min fina älskade pojke.

Just i den stunden var jag så glad och lycklig och glömde alla andra bekymmer runtomkring.

Dagarna gick och jag märkte att jag började må dåligt psykiskt.

Jag fick panikångest som bara blev värre och värre.

Stödet som man borde ha fått i en situation som denna fick jag aldrig.

Inte från någon.

Mitt barn hade inget med förlossningsdepressionen att göra.

Honom hade jag i min famn hela tiden.

Men det var jobbiga ångest som ställde till det på grund av hormonernas obalans i kroppen.

Jag kontaktade sjukvården som hjälpte mig direkt.

Det var jag väldigt tacksam för.

Men då jag inte hade något annat stöd, varken hemifrån eller annat så fick jag ta ett snabbt beslut.

Jag ringde familjeenheten och frågade om de kunde finnas till hjälp.

Det var mitt eget beslut.

Mitt älskade barn fick bo hos en annan familj i 2 månader medan jag fokuserade på mig själv.

Det var alltså ingen som tog honom från mig utan jag ringde själva.

Jag var hos dem varje dag för att mysa med min älskade son.

Tillslut fann jag styrkan och blev snabbt bättre.

Jag ringde familjehemmet och fick hem honom direkt.

Varför skriver jag om detta?

Jo, för det är något som jag burit på i många år som nästan ingen vet.

Det är något som jag vill dela med mig av då jag vet att det finns fler i samma situation.

Livet är inte alltid en dans på rosor, som man säger.

Jag tog ett beslut, jag tillfrisknade och jag blev stark.

Nu är det snart 12 år sedan och idag mår jag bra.

Självklart kan ångesten infinna sig ibland, men jag vet hur jag ska hantera den.

Vi lever ett fint liv, jag & min Hampus och så ska det förbli.

Även om det bara är han & jag.

Gillar

Kommentarer

SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Fina, fina du! Tack så otroligt mycket för att du delade med dig av denna text, den kom rakt in i hjärtat på mig. Den fick mig att känna att jag inte är ensam i detta elände. Jag vet inte hur mycket du vet om mig men... jag valde förut att lämna bort min son pga psykisk ohälsa, förlossningdeppression och jag var även i ett destruktivt förhållande som tog kålen på mig. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom och saknar honom! så tack för att du skrev om detta! Du är verkligen en fantastisk mamma och stark kvinna! Glöm aldrig att du är helt underbar vännen. Kram 😊 <3nouw.com/sofialissmyr
MammaJenny
MammaJenny,
Åh, fina Sofia! Tack för att du delar med dig. Det är just däför jag ville vara öppen med min då jag vet att fler är i samma sits. Jag beklagar att det blev så för dig och jag hoppas av hela mitt hjärta att du mår bättre och att framtien ser ljus ut för er. Massor av kramar! <2 nouw.com/mammajenny
Hannas krypin
Hannas krypin,
Du är stark som skriver och berättar om vad du varit med om. Kanske att någon mer kan känna sig mindre ensam av att veta att du också mått dåligt. Jobbigt att du inte fick något stöd förutom av familjeenheten. Kram <3hannafialotta.blogg.se
MammaJenny
MammaJenny,
Tack snälla du <3 Kramnouw.com/mammajenny
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229