En kvällstanke....

När man sätter ett barn till världen så blir man automatiskt en förälder.

Man får ett ansvar över ett liv.

Då kan man inte strunta i sitt barn.

Kan och kan.... Men man ska INTE göra det.

En normal förälder är inte perfekt, men kärleken finns där.

Man gör sitt bästa.

En kärlek som inte går att beskriva med ord.

En kärlek mellan mor/far och barn.

Hur kan då vissa människor strunta i sina egna barn?

Det är något jag aldrig kommer att förstå.

Kanske finns det en mening med allt?

Om så är fallet så hoppas jag denna mening är något bra.

Jag är så tacksam över mitt barn, min fina Hampus.

Oavsett om du är 18,25, 40 eller 90 år gammal så är du alltid välkommen till mig.

Det var ju jag som satte dig till världen.

Du är ju mitt barn.

Mitt allt.

 

 

Gillar

Kommentarer

Jeanette
Jeanette,
<3 <3 vi finns för våra pojkar och det är huvudsaken. Dom vet att vi älskar dom över allt annat på denna jord <3
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229