Vita arkivet

Jag är inte rädd för döden, men det stör mig att man inte vet vad som kommer efter. Det mest realistiska är ju att försöka förlika sig med tanken att allt liksom bara tar slut. Att lampan släcks och att det är god natt för evigt. Kanske är det så, men så vill jag inte att det ska vara. Då tror jag hellre att man lever vidare på ett eller annat sätt. Jag tycker mig känna att jag får besök ibland av kära som lämnat jordelivet. Ofta upplever jag att mormor är nära, i en sparv eller en bris. En superflummig, men behaglig och tröstande känsla.

Nä, rädd för döden är jag inte, men med sjukdomen kom döden plötsligt lite för nära. I början kunde jag, när jag minst anade det, översköljas och halvt som halvt kvävas av en övermäktig rädsla för att tas härifrån alldeles för tidigt. Jag tampades med ångestens tjocka, feta, svarta klor, som lagt sig över min strupe för att när som helst spänna åt av full kraft, som för att kväva mig. Det har gått några år nu och jag har lärt mig tacka den där rädslan. Den finns kvar. Klorna sitter där, men bara som en markering och påminnelse om hur skört livet är.

Jag kan inte förneka att jag en dag ska dö. För att vi ska dö, det är ju det enda vi säkert kan veta om framtiden. När och hur, det har ingen av oss egentligen någon aning om. Livet är ju nyckfullt. Det gör ju som det vill.

Tanken på att man en dag ska dö är trist, förstås. Men mest trist kan jag tycka att de är för de som lämnas kvar. Det är ledsamt när någon försvinner. Och lite meckigt. Mitt i sorgen ska man hitta ork och energi att fixa och ordna med en massa praktiskt grejer. Begravning, byråkrati och bouppdelning. För att underlätta för de jag lämnar kvar, den dagen jag vandrar vidare, har jag skrivit in några tankar i Vita Arkivet. Det finns på nätet och är enkelt och alldeles gratis. Det kan vara skönt för mina nära att inte behöva stå med en massa beslut, tänker jag. Jag har till och med hittat en plats på kyrkogården som jag tyckte var lite extra fin. Längst ut på kanten, med utsikt över solnedgång och fält.

Do more of what makes You happy

Gillar