Värre framåt natten

Egentligen gillar jag inte att skriva inlägg om sånt som är negativt och trist, men jag jag måste skriva av mig lite. Rensa, pysa och få ur mig frustration.

Jag har tidigare skrivit om hur första vändan cancer väckte en rädsla och ångest som tog sig starka uttryck under dagen. Jag tampades med att skräcken över att kunna ryckas bort grep tag i mig plötsligt och som från ingenstans. I föreläsningssalen på universitetet, under en skön cykeltur i det gröna, i bilen på väg hem. När som helst blossade mörka känslor upp och grep tag om min hals. Men, på nätterna sov jag. Även om jag drömde starka drömmar som kanske inte gjorde sömnen så värst utvilande, så sov jag. I takt med att tiden flöt förbi bearbetade jag tankar och känslor och lärde mig leva med sjukdomen. Med det släppte rädslan taget och ångesten försvann.

Men, så i somras började allt om, med ny utredning och nya besked. Det har varit tufft med det som tillkommit, men jag tyckte ändå att jag blivit härdad av det vi redan varit med om. Den här gången känner jag mer förbannad ilska än rädsla. Jo, jag har väl varit rädd för vilka men jag skulle få av operationen, men jag tycker inte jag har var inte rädd för att det nya ska ta mig och rycka mig härifrån. Jag tror inte jag är rädd för det i alla fall. Men eftersom jag inte riktigt kan sova nu för tiden, undrar jag om det är något jag trycker undan. Jag drömmer ganska hemskt och vaknar otaliga gånger varje natt. Ibland vaknar jag av att jag sätter mig upp med ett ryck och med uppspärrade ögon hest drar efter andan. Det känns som att något håller på att dra livet ur mig då. Ett övernaturligt och mörkt sug som reser mig och suger luften ur mig. Starkt och alldeles kolsvart. Läskigt som fasen.

Det är så konstigt att nätterna är sådär, när det går så bra på dagarna. Jag har fått rogivande sömntabletter, men sånt vill man ju helst klara sig utan. Så jag försöker med lite andra tricks. Och så hoppas jag att det löser sig med tiden.

Påsarna under ögonen och den alltmer dimmiga gnistan i ögonen, den kommer ifrån bristen på sömn och tärande bångstyriga känslor. Att ta selfies känns inte aktuellt. Det är nästan som att jag vill be om ursäkt för hur jag ser ut, men det vore kanske töntigt.

Jag kommer bli mig själv igen. Vi får helt enkelt ge det lite tid.

Do more of what makes You happy

Gillar