Tredje advent

Aldrig att jag längtat efter julen med sån värme i bröstet som jag gör i år. Jag brukar alltid gilla just den här högtiden, den röda och familjära, men i år är det något extra. Eller är det julen jag längtar efter egentligen? Nä, när jag tänker efter är det nog faktiskt inte julen i sig. För aftonen och dagarna runt där omkring är lite småbökig rent socialt. Det är nog förberedelserna nu innan som jag tycker så hemskt mycket om.

Extra mysigt blir det när dottern går all in i allt vad julstök vi tar oss för. Pynta, leta och klä gran, baka julgodis, julbord med släkten, tända ljus och slå in paket. Allt tycker hon är toppen, fastän hon blivit så stor. Hoppas det håller i sig, för jag älskar att julstöka med henne. Eftersom det är så sinnessjukt mycket fotboll på TV just den här tiden av året är maken inte lika julentusiastisk. Han har helt enkelt inte tid. Varje match verkar vara en "måstematch", så vi pysslar på på egen hand, dottern och jag. Som tur är bor vi så litet att var vi än är i huset är vi alltid nära. Så även när vi är upptagna med olika aktiviteter här hemma, är vi ändå ihop och tillsammans.

Tillsammans. Det är mitt favoritord. Tillsammans och passion.

Veckan som gått bjöd på lusseövande och lussandets grand final. Dottern och hennes klass klarade av både sång och fikaförsäljning med bravur. Över tre tusen pickadoller drog de in till sin resekassa. Med den kämpaandan de visar tror jag absolut att de kommer iväg till Göteborg till våren, så som de önskar. I övrigt har det varit ett lite lugnare tempo den här veckan. Inga större fadäser. Inget klumpigt omkullcyklande och inga tågresor till skolan. Jag har pluggat en hel del, fast i hemmets lugna vrå, för att få klart planen inför vårens stundande uppsats. Då ska det forskas, sen är jag klar med utbildningen. Det känns skönt att vara inne på sluttampen, för just nu är jag rätt trött på den här sortens plugg. Universitetsstudier på avancerad nivå. Fasen va torrt och mossigt. Häftigt ändå om jag klarar det.

Veckan har bjudit på ovanligt mycket tid tillsammans med mamma. Med läkarnas hjälp försöker vi få bukt med det faktum att hon sätter i halsen stup i kvarten. Vi var på en cool sorts röntgen, där mamma röntgades sittandes i sin stol samtidigt som hon åt och drack mat med olika konsistens. Det var riktigt fräckt att se hur det tuggades och svaldes i röntgenkameran. Mamma var rolig. Hon hade hamnat i lite fel tidsepok och i hennes värld var hon inte alls hos läkaren utan på en trevlig festtillställning. Hon tackade så fint för det hon bjöds på i matväg och mingelpratade väluppfostrat med röntgenassistenten. Lilla mamsen. Hon verkar inte själv lida av att det snurrar till sig sådär och det är det viktigaste. Bara hon mår bra, så får hon vara i precis vilken tid hon vill.

Själv har jag inte fått några slutgiltiga svar på de undersökningar som gjorts på mitt bråkiga inre under december. Blodproverna var bra, men det har de alltid varit, så det säger egentligen inget. (Jag som alltid trott att det fanns tydliga cancermarkörer som man kunde förlita sig på).

Vid en röntgen kunde man se att det fanns vävnad kvar i området där tumören i tarmen satt. Eftersom vävnaden var mjuk gissade läkaren att det inte är någon fara på taket, men biopsi togs för säkerhets skull. Det hade varit skönt om patologen analyserat klart, så att svar kom innan själva julhelgen. Under förutsättning att svaret är det vi vill ha, förstås. Men det är det säkert. Det måste vi tro.

Kram till dig 🤗

Pay it forward ❤️

Do more of what makes You happy

Gillar