Thailand och Malaysia, dag 14

På väg hem

Ju längre bak i planet jag traskar, desto mer spännande blir doftupplevelsen. Är det curry, eller prutt. Eller är det kanske en delikat blandning.

Vi flyger på dagen, men till min förvåning är jag den enda som vill lapa ljus. Alla fönsterluckor är nerdragna, förutom min. I kabinen råder lugn i dunkelt ljus och folk sover och vilar under allt vad de hittar av filtar och huckletyg. Är det en kulturkrock jag befinner mig mitt i? Är det för att de kommer från länder som badar i ständigt ljus, som de inte suktar och trånar efter dagen? (Eller är de en samling vampyrer?)

Bakom min stol håller en liten krabat väldig låda. Jag såg honom redan vid flygplatsen. Eller rättare sagt, jag hörde honom redan vid flygplatsen. Två år och hyperaktiv, tror jag kan vara en ganska bra beskrivning. Sju timmars flygning är tufft för vem som helst, men för honom är resan en riktig utmaning. Pappan ligger utfläkt över två säten och sover som ett spädbarn. Mamman tittar uttråkat in i den tjocka plastgardinen, som effektivt döljer utsikten där bakom. Men vem är jag att prata om ansvar? Vem är jag att döma?

Lillkillen, jag och Flisan umgås lite grann mellan sätena och det får tiden att gå för oss alla tre. Förutom det spelar vi en hel del kort och tittar på film. Den personliga dataskärmen på stolen mitt emot är verkligen upphottad sedan sist vi var på semester. Den bjuder på allt från musik, till läsning, spel och film. Lite fräckt styrs den av antingen touch screen eller fjärrkontroll. Och alla äger makten över sin egen skärm och fjärr. Jag såg just klart the award winning Still Alice, med Julianne Moore och plutmunnen Baldwin. Ojoj, som jag grät.

Och så dricker jag vin. För att det är lördag och för att det rent tekniskt sett fortfarande är semester. Och för att vinet är gratis. Men på måndag ska jag börja mitt nya liv. Det är bestämt, sedan jag gått igenom semesterns många bikinbilder. Va fasen hände? När blev jag lastgammal? Får åldern ens slå till sådär hårt , helt plötsligt och utan att fråga? Är det verkligen okej?

Sju timmar, sen är vi i Doha. Därifrån är det fortfarande en bra bit hem. En bra bit från kyla, tvätt och veckohandling. Från egen kudde och fredagsmys. Och träning.

Oh my, vilken pipa han har. Först grät den lille gossen sådär utstuderat, som att om jag skriker såhär, så får jag som jag vill. Sen blev han ledsen på riktigt. Nu gränsar han till hysterisk och eventuellt är han helt otröstlig. Stark verkar han vara också, så som arga barn är. Han kastar och sparkar rätt bra.

Efter Doha väntar ytterligare, i dubbel bemärkelse, dryga 6h flyg och därefter tåg från Kastrup till hemstaden. Sen blir det nog taxi hem.

Jäklars vilket flängande det blev den här resan. Hemresan bjöd hela familjen på en möjlighet att dygna - ett tillfälle vi alla relativt ofrivilligt tog i akt.

Vid utvärdering landar vi i att vi är nöjda med de äventyr vi bjudits på de två veckor vi nu lägger bakom oss. Men reselustan är med råge mättad. Framför allt lusten att flyga. Nästa resa tar oss nog som längst Grekland. Tzatziki är gott och Grekland känns tryggt och lagom långt borta.

Do more of what makes You happy

  • Postad i: Resor

Gillar