Thailand och Malaysia, dag 11-13

Kuala Lumpur

Så hade det blivit dags att lämna Thailand. Sist jag lämnade Thailand var för 13 år sedan, nästan på dagen. Då var jag nyförlovad, ung och utvilad. Som jag minns det hade jag gärna fortsatt semestrandet då, men nu kände jag mig ganska färdig med hela Thailandsgrejen. Jag var liksom lite mätt på det hela och hade därför inte så värst mycket ångest över att dra vidare. Dessutom innebar ju inte lämnandet av Thailand att semestrandet var slut. Nej, innan vi skulle hem, hade vi en för oss helt outforskad huvudstad att besöka.

Åter igen, upp i ottan. Tidig frukost och iväg med tuctuc mot hamnen. Precis som under veckan som gått, var det makalös ebb. Alla long tails låg strandsatta och korallerna blottade.

Båten till Langkawi gick från andra sidan ön. Färden med vår exotiska trehjulingscabriolet tog oss dit på snabba 4 minuter. Passproceduren, som tog två timmar då när vi först kom i land på ön, gick betydligt snabbare nu. Vilka som lämnar ön är tydligen inte lika viktigt som vem som entrar den. Fast passkontrollen tog så pass lång tid, att havet hann komma tillbaka och sätta båtarna i blöt.

Tullandes gick smidigt, men fy funkan för båtturen som följde. Jag vet inte om det var den vrålande stormen vi nyligen tittat i vitögat, eller vad det var spökade. Hur som helst upptogs första halvan av resan med att avleda snuttans oroliga tankar och andra halvan med att avleda mina egna. Sist jag upplevde den där obehagliga känslan av klaustrofobi, var när jag var liten och satt instängd i en garderob. Jag trodde jag hade vuxit ifrån och kommit över det hela. Men när jag satt där på båten mellan Koh Lipe och Langkawi, hörde jag åter brorsans asgarv utanför dörren till den trånga lilla garderoben. Båten studsade på vågorna så att skummet yrde och jag blängde ilsket på fönstren som var stängda med skruv. Ingen utväg så lång ögat nådde. Vad händer om vi slår runt? På skitiga hyllor låg flytvästar, vars urblekta färg vittnade om att de legat där lite för länge. Från en av dem dinglade en trasig "hjälp här ligger jag och guppar-visselpipa". Den fräna diselstanken från båtmotorn, fick frukosten i magen att göra revolt. 40 av 90 minuter låg fokus på att andas normalt och att hålla frukosten tillbaka. Jag tänkte faktiskt på bloggen där jag satt. Tänkte att jag skulle rekommendera andra resvägar än just den här båten, för er som vill besöka Koh Lipe. Båten är verkligen inte att föredra. Den är ju en uppenbar dödsfälla.

Men, fram kom vi till slut. Vid Langkawis soliga hamn väntade ivriga taxichaufförer och vi haffade första bästa, som tog oss till flygplatsen vi varit på förut. Sista anhalten för dagen var Kuala Lumpur och det enda som kvarstod av vår färd var en timmas flygning med inrikes Malaysia Airlines. Till vår resa hade bolaget valt ut sitt allra risigaste plan. Flygdonet skallrade och skakade och lät som om det var på väg att falla ihop likt ett korthus. Ingen i vårt sällskap satte ord på de tankar som väcktes av ljudet, men jag såg på min svägerska, som satt på andra sidan gången, att hon bad till alla gudar hon kunde dra sig till minnes. Kaptenen landat planet med en tjongande duns och en studs och jag är säker på att det fraktades raka vägen till skroten, så fort vi klivit av.

När Kuala Lumpur majestätiska skyskraporna tornade upp sig framför oss under vår nästkommande taxifärd, var stämningen pigg och munter. Fast i ärlighetens namn har stämningen varit pigg och munter under nästintill hela vår resa. Förutom några få avstickare, har allt gått över förväntan, fastän förväntan faktiskt var ganska hög. Vi har utgjort ett härligt kravlöst och lite flummigt resesällskap, vi Jannessons. Ett par dygn hade vi kvar av vårt äventyr. Ett par dygn, helt olika de vi ägnat åt den lugna rofyllda badorten.

Vi hade enats om och valt ut område och hotell redan hemma, men var ändå lite osäkra på vad vi skulle få. När vi såg skylten som sa, Bukit Bantang, visste vi både att vi var i stadens mittkärna och att vårt hotellet var nära. Wow, sa jag och drog efter andan, när vi närmade oss ett enormt vitputsat guldprytt palats. Tänk, Flisan. Tänk om det är där. Det var nästan så att våra ögon ploppade ur, när taxin svängde upp på just det hotellets flådiga uppfart, för att stanna och släppa av oss. Oss, liksom. Inte kungen och hans Silvia, utan tjocka bonnasläkten Jannessons.

Så fort vi steg ur bilen slöt hotellpersonal upp runtomkring oss och där runt oss stannade de tills det vi lämnade hotellets område. Eller stängde in oss på våra rum. Det är häftigt, men lite överväldigande och ovant, med den sortens direkta personliga service. Deras jobb var att finnas till hands och av smilen att döma, verkade de trivas med sin uppgift. När vi senare skulle äta gick en servitör och bar på svägerskans tallrik medan hon pekade på det hon ville att han skulle lägga upp på den. Det var tokigt, tyckte jag. Där gick gränsen för mig. Jag kände mig mer bekväm med att plocka och bära själv. Men jag uppskattar ändå att hon gick all in. Och det gjorde nog servitören med. Personalen fick gott om dricks för sina tricks. Och jag fick en ny addning på fejan. För efter maten ville kyparen Jewel bli FB-vän. Det kändes ganska modernt och lite kul.

Efter törnrosasömn på kudde av mjukaste dun väntade pampig frukost och en uppdelning av ressällskapet. Vi fick avgöra hur vi helst ville spendera enda heldagen bland skyskraporna och valen hade ringats in till sightseeing och bad eller shopping och kanske lite sightseeing. Tre valde alternativ 1 och resten alternativ 2. Vi shoppoholics valde ut ett av de många billiga allt-i-allo varuhus, Sungei Wang, som låg nära vårt hotell. Det blev att sällskapets ungdom och jag stannade där fram till kvällen. Vi handlade billigt och fick ungefär vad kvalitet vi betalade för. Men roligt hade vi. Jätteroligt faktiskt. Ett knep jag tog till, för allra första gången, var att helt skippa lunch för att bli bättre på det där med att pruta. Under våra sista timmars shopping hade handlarna inte en chans. So bam!

Åh vad jag trivs i myllret av en storstad. Synd att vi bara hade en heldag här.

Do more of what makes You happy

  • Postad i: Resor

Gillar