Tankarna far - vad händer där i mig?

Du går ju på regelbundna kontroller? Då har ju läkarna bra koll på dig. Så skönt, då behöver vi ju inte oroa oss.

Det är klart att det är jobbigt att veta att man har cancer, men vi ska ju alla dö. Ingen vet ju riktigt när. Jag kan ju bli påkörd av en buss i morgon. Eller kanske bär jag på en dödlig sjukdom som jag inte vet om. Ingen vet ju riktigt när det är dags egentligen.

Nästan alla får ju cancer idag. Det är ju nästan som en folksjukdom som läkarna har blivit jättebra på att hitta och bota.

I teorin är det precis så. Jag vill inte säga emot alla tröstande ord jag får på vägen. För visst det ligger sanning i orden. Man säger allt det där för att trösta och hålla hoppet uppe. Intentionen är inget annan än god. Och ibland tröstar det, men oron finns alltid där. Tanken och rädslan finns faktiskt alltid där. Mellan alla andra vardagliga tankar finns tanken på sjukdomen. Om den har spritt sig.

I teorin är det enkelt, men verkligheten är en annan. Det är så obeskrivligt jobbigt att hålla tankarna i schack. Follikulär lymfom har en överlevnadssiffra på 1-40 år. Ändtarmscancer överlever 60% ca 10 år efter behandling. Att jag har två sorters cancer och att cancer finns i släkten gör mig benägen till att utveckla de celldefekter som sjukdomen grundas på. Det är så tungt att bära.

Vad händer i mig? Ja, läkarna undersöker, men bara precis där de vet att cancern finns. Vad händer i resten av kroppen? Tumören i tarmen växte rekordfort. Kan jag vara säker på att det inte växer någon annanstans i mig nu?

Magen har ballat ur totalt. Det känns tjockt i halsen och jag är öm i buken. Borde jag söka för det, eller är det bara den vanliga IBS:en? De gånger jag har tagit mod till mig för att fråga läkaren om saker jag funderar har det bara känts konstigt. Lymdfläkaren är bara intresserad för om jag har nattliga svettningar eller om jag gått ner i vikt. Den andra läkaren hinner sällan prata alls. Han gör sina undersökningar av det opererade området och är nöjd med det han ser. Övriga jag är inte intressant.

Och kanske har de rätt, kanske är det inte intressant det jag funderar över. Men båda diagnoserna sattes efter att jag sökt hjälp för symptom som vid både första, andra och tredje undersökningen blivit nonchalerade. Hade jag inte tjatat och legat på hade diagnoserna missats. För lymfomet hade det kanske inte spelat någon roll, men tumören i tarmen hade definitivt spridit sig om jag inte stått på mig att något var fel.

Jag lyssnar på ljudbok för att försök skingra tankarna. Men kroppen känns ändå. I september ska jag till läkaren igen och då måste jag stå på mig. Jag vet inte mina rättigheter, men vill ha en scanning av kroppen igen. Jag måste försöka få det. Om läkaren säger nej får jag ta mig en funderar på om jag ska be om en second opinion.

Hur fasen ska jag finna kraft till det?
Fan va trött jag är på att vara trött!!

Jag vill inte ha den här sjukdomen längre. Jag vill lägga all energi på att vara den bästa mamman, den underbaraste frun, den finaste systern och den mest omtänksamma dottern. Sjukdomen dränerar och gör mig halv.

Do more of what makes You happy

Gillar

Kommentarer

Dagbokstankar



Kärlek



Lymfom



Resor