Svårt att stå vid sidan om

Han stöttar mig i vått och torrt. När jag är ledsen och nere, när oron tär och tröttheten gör min stubin glödande och kort. När jag är glad, äventyrslysten och full av förslag och upptåg. Alltid finns han där. Alltid står han trygg och väger upp mina goda och mindre goda sidor.

Jag kände inte det då, han dolde det väl, men torsdagens läkarbesök var nog en väldig påfrestning även för maken. Det är klart att det var. Jag är obeskrivligt glad över att slippa vara den som står vid sidan om. Lättad över att det inte är dottern eller maken som blivit sjuk utan att det är jag. Att stå vid sidan om suger. Så det är klart att avstämningarna hos läkaren är tuffa likväl för maken som för mig.

Sedan torsdagens läkarträff är han lite som förbytt, min kära make. Medan jag känner mig gladare och lättare i sinnet, har maken blivit alltmer tyst och lättirriterad sedan i torsdags. Jag älskar honom. Alltid. Men när han i den sinnesstämning där han är nu, tycker jag att det är svårt. Han vill inte prata och säger att allt är bra. Men det är inte bra. Det märks ju tydligt. Är det av vilja att skydda och inte belasta mig som han inte vill prata? Jag tror det.

Men jag vill prata! Allt blir så mycket lättare när man pratar och sätter ord på det som känns tufft. Och det gör mig lite ont att han tiger, för jag vill finnas för honom så som han finns för mig. Jag orkar det och jag vill det. I nöd och lust.
Det har vi ju lovat.

Do more of what makes You happy

Gillar