Svar från patologen 2.0

Vecka 42 skulle vi få svar, men Dr Draus ringde redan i fredags. Läkare har ett rätt skönt raktfram sätt. De lindar inte in och förskönar utan säger precis som det är. Hela tiden och oavsett vad. Jag gillar det. Det gör att jag verkligen vågar lita på det läkarna säger. Sen är det ju förstås inte alltid de säger det man vill höra.

Okej, sa Dr Draus, så svar från patolog har kommit. Det visar sig vara T1. Och man kan inte helt garantera radikalt lokalt." Jag önskar att jag inte fattade ett skit av vad han sa, men tyvärr är jag så insyltad att jag direkt förstod. Det var alltså cancer, om än i sitt tidigaste stadium (skalan går från T1 till T4). Läkarna vågar inte garantera att det inte spridit sig. Cellgift eller annan behandling vill man inte sätta in förrän man vet om det verkligen behövs, så jag bedöms vara färdigbehandlad för nu. Var tredje månad kommer jag kallas för noggrann kontroll, som dels ska försäkra att inget fortsätter växa där de varit och skurit och som dels ska se att inget tagit fäste i andra organ. Främst är det lever och lungor man vill hålla koll på.

Var sjätte månad kollas lymfomet och var tredje kollas den här nya skiten. Stammis på sjukan. Jag känner mig lite för ung för det. Och om jag ska vara ärlig faktiskt också lite för frisk. Hela den här resan tar hårt psykiskt. Den tröttar och prövar och tär. Men fysiskt, rent kroppsligt, mår jag faktiskt oförskämt bra. Jag orkar inte så mycket som innan, blir trött av ljud och yttre påfrestningar. Är klen på gymmet och i löparspåret, men jag mår ändå bra. Så allt det här med cancer känns väldigt surrealistiskt. Händer det här verkligen oss? Är det här på riktigt?

Det är svårt att tänka på framtiden, för den är så uppenbart oviss. Ingen vet ju egentligen vad framtiden har att ge, men när man fått bekräftat att man är sjuk får man bekräftat att man inte ska ta något för givet. Vi pratar mycket om det där och svänger hejvilt i våra planer för det närmst överskådliga. Ska vi boka en resa och dra på direkten, bara för att försäkra att vi verkligen hunnit med allt vi vill hinna. Ska vi leva loppan och go bananas. Eller ska vi sätta absolut köpstopp och leva så enkelt vi kan, så att vi är redo om vi skulle behöva gå en lång sjukdomsperiod till mötes. Vi har till och med varit på visningar för att se om vi kan ordna ett bättre boende än det vi har nu. Ett billigare, bättre lämpat.

Tankarna snurrar, men vi har bestämt oss för att stay put och köra på som vanligt. Låta livet ha sin gilla gång och helt enkelt vänta och se. Inte ta ut något i förväg, varken det ena eller det andra. Vi har det bra. Vi har allt vi vill och behöver. Och framför allt så har vi varandra. Det är det enda som är viktigt egentligen.

Jag känner mig lugn och dottern menar att hon känner sig lugn eftersom jag inte verkar vara orolig. Det är oerhört viktigt för mig att hon inte går runt och är rädd. Det gör mig så otroligt arg att hon ska behöva växa upp med cancer så nära. Jag hatar verkligen sjukdomen för det. Samtidigt vet jag att det stärker en på något konstigt sätt. Vi testas och prövas, men är okrossbara. Tillsammans klarar vi allt.

Do more of what makes You happy

Gillar