Skiftande känslor av mörker och ljus

Livet, skrev jag först. Men sen suddade jag och började om. För jag kan inte skylla mina toppar och dalar på livet. Livet flyter på och sker runtomkring, medan topparna och dalarna är något som skapas inuti mig. Jag jobbar med elever som lever pmed eller nära bipolär sjukdom och ibland när vi pratar och de berättar är det som att jag känner igen mig. Är jag bipolär?

Nä, jag är inte bipolär. Jag är bara ytterst driven av känslor. Känslor äger mig, kan man säga. Känslor som kommer och går lite som de vill. Ofta bubblar en stark livsglädje i mig. En varm känsla av upprymdhet som utgår från magen och bröstet. Då är jag full av idéer och upptåg. Då går min hunger efter upplevelser inte att mätta. Jag vill framåt och jag vill ha mer. Det mesta känns lätt och jag är kul att vara med.

Men så plötsligt, helt oförklarligt, fastän jag somnade glad, kan jag vakna upp en morgon och redan vid första vakna andetaget känna att ett mörker har dragit in. Det syns i ögonen när jag tittar mig i spegeln och det känns i hela mig. Sorg, hopplöshet, tyngd. Jag kämpar emot för att inte dras ner i skiten. Försöker le fastän ögonen inte hänger med. Men det är svårt. Det bubbligt glada i bröstet har ersatts av ett mörker som får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Jag vill inte vara den jag är när det är så. Lättirriterad och stingslig. Mörk och så oerhört ledsen.

Är det hormonerna som spökar? Eller är det naturligt alltihop? Kanske rentav helt vanligt? Man vet ju inte riktigt, för man pratar inte så mycket om sånt här.

Jobbigt är det i alla fall. Det hade varit skönt om det kunde vara lite mer mittemellan där inuti mig. Lite mindre drama.

Do more of what makes You happy

Gillar

Kommentarer

Dagbokstankar



Kärlek



Lymfom



Resor