Påminnelse från hematologen


De skickar små påminnelser ibland. Påminnelser om att jag är sjuk. För ett år sedan ungefär tog cancern upp större delen av min tankeverksamhet. Då höll jag som bäst på att landa i min diagnos. Jag tog varje chans jag kunde för att läsa på och lära mig mer. Mer om sjukdomen och mer om hur man på egen hand kan påverka kroppen till att bli frisk.

Jag fick min diagnos förra våren och sommaren som följde var en riktigt jobbig tid. Att inte veta vad som komma skulle skapade kaos i mitt inre. Ångesten var påtaglig och fanns ständigt där. Asjobbigt var det. Rädslorna jag tacklade var många och mörka.

Jag är ju i det som kallas för ett 'watch and wait-stadium'. Läkarna har konstaterat att jag har cancer i lymfsystemet, men eftersom cancern är av en sort som inte går att bota, utan i bästa fall bara att hålla i schack, går jag inte under någon behandling just nu. Just nu mår jag hyfsat OK trots sjukdomen och för att inte slita på kroppen för mycket, sätts behandling in först när sjukdomen tagit över mer. Kanske om ett par månader kanske om flera år.

Ja, egentligen vet jag inte mer just nu än vad jag gjorde då. Läget är precis detsamma som förra sommaren, men jag tycker ändå att jag under året som gått lyckats få mer distans till alltihop. Jag har lärt mig acceptera och kan till och med glömma bort sjukdomen ibland.

Man har mig under kontroll och därför dimper påminnelser om sjukdomen ner i brevlådan lite då och då. Det är alltid lika hemskt att öppna brev från hematologen. Jag sprättar upp kuverten med en liten rysning. För där i ligger beviset. Beviset på att jag är sjuk.

Det är bra att de har mig under lupp, men ibland vill jag bara att de ska låta mig vara.


Do more of what makes You happy

Gillar