När livet bjuder på prövning

Det räckte tydligen inte med lymfom. Jag tyckte att det räckte. Hade just landat i vetskapen att jag skulle få leva med cancern för resten av mitt liv. Hade accepterat och hittat ett sätt att leva lycklig, trots en ständigt överhängande rädsla. Men så tryckte läkaren ihop ögonen i en orosrynka vid vårens halvårskontroll. Något stod fel till. Har cancern kanske spritt sig? Sommaren var på många sätt bra. Familjen och jag hade det fint och mysigt på alla sätt, men bredvid de härliga familjelivet pågick ett annat. Ett som innebar många besök hos läkaren och en ständigt tärande väntan.

"Det verkar ha spritt sig till livmodern." Extra röntgen. Expertteam kopplas in. Väntan, väntan, väntan. Positivt besked.
"Det verkar ha spritt sig till bukhålan." Ny röntgen. Väntan, väntan. Biopsi. Nytt expertteam. Väntan, väntan, väntan. Positivt besked.
"Det verkar ha spridit sig till tarmen." Ny röntgen. Nytt expertteam. Väntan, väntan. Extra röntgen. Väntan, väntan, väntan. Ny undersökning. Väntan, väntan. Negativt besked. En rad olika alternativ till behandling har lyfts och nu har vi landat i att första steget för att få bort det nya som växer i mig blir operation. Kallelsen kom idag. Det känns så overkligt alltihop. Händer det här på riktigt?

Under sommaren har jag blivit av med min kollega på jobbet. Hon sa upp sig och flyttade från stan. Ingen specialpedagogkollega kom för att ersätta henne, eftersom ingen lämplig gick att finna. Så jag står ensam med våra uppgifter. På en halvtidstjänst försöker jag på bästa sätt utföra uppgifter som tidigare utförts av två heltidare. Jag har försökt och försökt, men inte räckt till. Lyft till chefen som lovat titta på vad som kan plockas bort, men inte fått nån lättnad. För varje vecka som gått har stressnivån ökat och till slut, igår faktiskt, orkade jag inte mer. Efter att ha försökt få till en förändring bröt jag ihop i tårar på jobbet. Otroligt pinsamt. Ville inte ställa till en scen, men jag brast. Efter det blev det ändring och en uppgift plockades bort från mitt bord.

Sen har jag fått lära mig hur himla lyxigt det är att ha en chef som man känner och förstår. Jag hade det innan, men fick en ny nu i somras. Jag brukar inte ha svårt för att lära känna. Brukar inte ha svårt för att klicka med folk. Men vi är olika, nya chefen och jag. Jag saknar den hjärtliga och personliga jag hade innan. Hon som visade medkänsla. Hon som förstod och visade tillit. Chefen är för mig ett superviktigt stöd. Jag brukar se upp till mina chefer. Även om jag är självständig och stark i mig själv uppskattar jag att chefen finns där vid behov, som någon som backar upp. Någon man kan luta sig mot när det blåser. Än har vi inte den relationen, nya chefen och jag. Och just nu behöver jag det mer än någonsin. För jag vacklar och vinglar. Behöver någon som vet vem jag är, som förstår mig och som jag känner finns där.

Och i morgon drar kursen igång i Göteborg. En metodkurs i vetenskapliga teorier. Höstens studier har jag noll och nada glöd för. Men jag får göra dem i alla fall. Så gott jag förmår. Vet inte än hur operationen kommer påverka, men har för avsikt att försöka plöja mig igenom uppgifter och litteratur. 

Just nu känns livet inte alls som en räkmacka. Inte alls en dans på rosor. Mer som en riktig prövning faktiskt. En prövning som tär för stunden, men som jag kommer komma ur som en starkare person. Prövningar gör ju sådär med en. Trycker till för att testa. Utsätter en så att man kan bevisa för sig själv hur stark man faktiskt är. Hur mycket man klarar av.

Fast blir det för mycket få kanske något stryka på foten. Det är ju dumt att köra slut på sig helt. 

Do more of what makes You happy

Gillar