Mamma på sjukan igen och igen


Det är svårt att beskriva min mammas situation. I dryga 35-års åldern föll hon ihop i ett epilepsianfall på jobbet. Aldrig tidigare sjuk. Mamma till tre. Varmhjärtad som få, stark som en oxe och envis som en åsna. Undersökningar visade att anfallet var utlöst av en stor tumör i hjärnan. Mamma fick sitt cancerbesked över telefon. Läkaren på andra sidan luren bad henne att sätta sig ner och berättade att det var liten chans till överlevnad.

Alltihop därefter minns jag bara som i en dimma. Det gick så väldigt fort och jag var inte tillräckligt gammal för att helt förstå allvaret i det hela. Mina syskon och jag var förstås i Lund och hälsade på, men för att skydda oss och inte oroa hölls vi till stor del utanför. Operation och otaliga doser strålning. Hon överlevde cancern mot alla odds och man fick bort tillräckligt mycket av den där tumören för att släcka aktiviteten i den. Jag minns dagen då hon blev friskförklarad, men jag önskar att jag var äldre och klokare då. Dagen då brevet som deklarerade att cancern var besegrad kom var ju en stor dag. En glädjens dag! Men för mig var mamma frisk sedan länge, så jag förstod inte riktigt vitsen med brevet. Jag önskar att jag vetat då det jag vet nu, så att jag kunde firat mammas seger och kamp med buller och bång. För vilken jäkla kamp hon har utkämpat. Hon är en sann hjälte.

De starka strålningarna har tagit hårt på henne. Friska celler tog skada av den behandling som tumören fick och för varje år som går ger kroppen lite mer vika. Kroppen lyder liksom inte, vilket påverkar såväl fysik som tal och tankekraft. Hon har personliga assistenter hos sig under dygnets alla timmar och tjejerna har blivit lite som hennes goda väninnor. Det glädjer mig att se dessa underbara tjejer, som tar så väl hand om min lilla mams.

Hur som helst, nu i höst och vintertider åker mamma i regel på baciller och minsta bacill tar ner henne väldigt hårt. Hon klagar aldrig och säger aldrig att hon mår dåligt, så det är svårt att veta hur hon egentligen mår. Men i igår tyckte hennes tjejer att det var något som inte stämde. Mamma sov och sov och var tyst och liksom nere. Så de åkte upp med henne till sjukan och där ligger hon nu och väntar på lungröntgen. Inlagd och fast på stället som hon hatar allra mest. Jag har inte gått igenom hälften av det mamma har, men kan förstå hennes agg mot sjukhuset. Alla vändor hon har varit där genom åren. Mamma själv, mamma i sällskap med han som var hennes man. Mamma och jag, mamma, mina syskon och jag. Mamma, mormor och jag, för mammas skull och för mormors. Detsamma gäller för morfar. Det är bra att stället finns och den stora merparten av de som jobbar där är värda sin vikt i guld. Men minnena som sitter i väggarna...

Efter frukost ska jag dit i alla fall. Kramas och dricka en kopp kaffe. Sen när hon kommer hem ska jag avsätta en stund av söndagarna till mammamys. Jag är hos henne alldeles för sällan och jag skäms så väldigt för det. Jag tänker på mamma varje dag, varma tankar av glädje, kärlek och sorg. Men det blir inte att jag tar mig för att åka dit. Jag tänker varje dag att jag ska, men livet kommer emellan.

Do more of what makes You happy

Gillar