Livets kurviga stig

2016
En lätt åldersnoja där efter storhelgerna kring bidrog till att jag bestämde mig för att ta mig an en spännande utmaning. Under 90 dagar skulle en PT online ge mig coachning i kost och träning och även om jag inte kände det då, så tog utmaningen mig till mitt livs mest muskulösa och vältränade jag. Det var häftigt att se hur det gick att forma och jag är imponerad över den målmedvetenhet som jag visade prov på. Jag klarade utmaningen galant! Men styrkan till trots mådde jag inte bra. Något var fel med kroppen, det kände jag. Läkaren tog cellprov på några körtlar som varit svullna länge och till mitt urlakade, tårögda jag sa han att jag inte var skapt för nutidens stressiga era. Det var det som var felet med mig.

Förvirrad och lite kränkt, men fast beslutsam i att hitta vad det var som gjorde att sedan rätt länge nu mådde så himla pissigt, skrev jag en egenremiss till nån avdelning på sjukhuset. På vintern där 2016 fick jag konstaterad hypoteros, en underproduktion av sköldkörtelhormon, och påbörjade en medicinering för det. Medicinen gjorde ingen skillnad och kroppen verkade inte må bra av den, så nöjd med att ha fått ett svar på varför jag mådde som jag mådde la jag tabletterna på hyllan, avslutade medicineringen och bestämde mig för att försöka byta livsstil. Jag sa upp mig från mitt jobb, som jag älskade men som var häftigt hektiskt, och påbörjade en ny tjänst på en annan skola. Gjorde tid i mitt liv för lite mer aooooom.

2017
Jag tränar och kämpar på, med lust och livsglädje, men med ständiga smärtor och en trötthet som tar udden av allt. Jag vill, jag vill, jag vill! Men orken räcker inte till. Magen krånglar hejvilt och även om det bär mig emot söker jag läkarvård igen, med hjälp av ny egenremiss. Magen var liksom svullen och knölig på insidan. Den enklaste vägen till professionell hjälp går inte via vårdcentralen, var något jag hade lärt mig, och min mupp till husläkare orkade jag inte träffa igen. Remissen tog mig till en nu läkaren, en som tog mig på allvar. Det är faktiskt sorgligt sällan som de gör det. Magen undersöktes ordentligt. Väntan på svar drog ut lite grann på tiden och jag var förvånad när jag fick kallelse till öron-, näs- och hals för att få svar på vad testningen visade. När det var min tur att bli uppropad där i väntrummet undrade sköterskan om jag var ensam. En konstig fråga tyckte jag då, men efteråt förstod jag förstås varför. I undersökningsrummet fick jag veta att jag hade nåt som hette follikulärt lymfom. Läkaren berättade lite grann och sen tog en sköterska mig i handen för att göra mig sällskap till hematologmottagningen. Där väntade ett team som gav en hel massa broschyrer och postits med telefonnummer. De berättade att de fanns där för mig när helst behövde dem. En läkare lärde mig mer om lymfom och en sköterska tog ytterligare blodprov och ett ryggmärgsprov. När besöket var över visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag borde ringa maken och berätta, men jag ville inte. Ville inte berätta att jag hade cancer. Tänkte en stund att det var bättre att han inte visste, för ordet cancer är så jäkla laddat. Men jag ringde förstås, och grät av sorg och rädsla. Han var stark då. Han är alltid det när det behövs som mest.

Jag sa upp mig då när jag fått min diagnos. Trivdes inte alls på nya jobbet och hade tänkt att jag skulle försöka, ge det en chans till, men sedan jag fick veta att jag har cancer har jag på ett häftigt sätt stått upp för det jag innerst inne vet är rätt. Jag åkte direkt från läkarmottagningen till skolan, in till chefens kontor. När hon bjöd mig en stol tackade jag nej av smärtan ifr��n ryggmärgsprovet och på stående fot berättade jag att jag inte ville jobba kvar. Hon är bra, jag gillar henne skarpt. Hon sa inte så mycket men jag vet att hon förstod.

Hela det året var helt upp och ner. Fler biopsier och prover för att utröna i vilket stadie cancern var. Test och väntan. Test och vänta. Test och vänta. Man kan bli smått galen av den där eviga väntan. Vi promenerade en hel del och pratade, maken och jag. Rädslan för att ryckas bort från det här livet var mig stundom övermäktig. Jag vill så gärna leva! Plötslig och gastkramande ångest blev min nya följeslagare. Och livet rullade på. Vi bestämde oss för att inte berätta för dottern. Hon hade så fullt upp med sitt och jag ville att hon skulle få ha det. Ville inte att hennes ungdom skulle upptas av sjukdom utan att livet runtomkring henne skulle få vara friskt. Min mamma fick ju cancer när jag var liten och jag ville inte att historien skulle upprepa sig. Och jag ville inte vara sjuk. Läkaren sa att sjukdomen var kronisk och autoimmun, att inget botemedel fanns. Den västerländska läkarkonsten kunde inget göra, så jag vände mig till den österländska och läste på tills ögonen sved. Jag ville göra allt jag kunde för att hjälpa kroppen att bli frisk och stå emot det mörka.

Tidiga sommar blev makens mamma diagnostiserad med cancer. Lymfom förstås. Hastigt tynade hon bort från oss. Hon hade gått länge i tysthet och haft ont och när läkaren började nysta hittade de andra sjukdomar. Farmor var för sen att rädda. När jag tänker på året ur min makes perspektiv måste det ha varit ett rent helvete.

2018
Maken bearbetade sin sorg i tysthet och vi vande oss så sakteliga vid ett liv med ständiga läkarkontroller. Cancern blev som en ovälkommen gäst mer än vårt livs värsta fiende. Jag var notoriskt noga med vad jag åt och höll mig till en strikt kost baserad på grönt, i en önskan om att bidra till cellförnyelse och inre läkning. Inget socker. Ingenting. Det var nog ett sätt för mig att bearbeta.

Sommaren 2018, minns ni hur varm den var? För varmt säger vissa, men inte jag. Trots allt mög älskade jag den sommaren. Jag och min strandtokiga familj

2019
Vid en av de regelbundna rutinkontrollerna upptäcktes nya knölar. Efter väntan på svar fick jag fick en tid till nån nukleär form av CT och efter ytterligare eviglång väntan fick jag svar. Det fanns misstanke om cancer i tarmen. Våren hade flutit förbi utan att vi fått klarhet, men jag kände att något var fel. En knöl i buken kollades upp vid en vaken biopsi och den avskrevs som en som tillhörde lymfomet. Men i tarmen fanns ytterligare något och experter kallades in för att ge utlåtande. Sommarsemestern gjorde att allt drog ut på tiden, så över sommarkänslorna tyngde ovissheten. Den våren och sommaren lyssnade jag ständigt på ljudbok. Nu efteråt kan jag se att det var ett sätt för mig att fly. Jag hade nätt och jämt landat i den första diagnosen och orkade inte tänka på vad det var läkarna kunde ha hittat. Lättsamma böcker om kärlek och glädje. En lur i örat så fort jag var själv.

En tumör på 6x10cm lokaliserades så småningom i tarmen och läkaren ville börja med att operera bort. Bort med tarmsystemet och dit med stomi. Jag var så INTE redo för stomi. Inte alls. Om maken inte hade lämnat mig innan, med alla mina brister, skulle han garanterat lämna mig nu. Och jag hade förstått honom. Han är för ung för att dela livet med någon med stomi. Panikångest delux. Men så bestämde sig läkaren för att testa något nytt. Den sortens tumör jag hade var ovanlig bland unga och han var beredd på att testa en ny och i Sverige ovanlig metod. Och jag litade på honom. Vi kom överens om att ta bort så lite av tarmen som möjligt och avlägsna tumören genom att göra så lite åverkan som möjligt. Täta, täta kontroller för att utesluta spridning och om allt gick vägen skulle jag klara mig utan stomi. Operation där på hösten. Borta fyra dagar från jobbet, sen tillbaka till ekorrhjulet. Vad tänkte jag egentligen? Varför var jag inte hemma mer? Kanske för att jobbet hjälpte mig att tänka på annat. På jobbet träffade jag folk som behövde hjälp. Och jag mådde bra av att hjälpa.

2020
Fortsatt röntgen för lymfomet och regelbundna tarmundersökningar som är lite som en våldtäkt bakifrån. Konstigt hur man kan vänja sig vid de mest absurda ting. Lymfomet verkar hålla sig i schack och av tumören i magen syns inga spår. Bra ju.

På våren skrev jag min examensuppsats. Jag har bestämt mig för att inte tänka så mycket mer på den, utan lägga den bakom mig och likt kungen vända blad, men kort sagt var den där uppsatsen en ganska trist historia. Inskränkta forskargubbar som blir höga av att få utöva makt, den sortens gubbar tycker jag inte såvärst mycket om. Maken och dottern fick ägna rätt mycket tid på stranden utan mig den sommaren. Men så tillslut fick jag min examen trots allt.

En fucking pandemi på det. Något nytt ingen visste något om. Ett nytt orosmoment att förhålla sig till. Men sjukdomar och skit har ju faktiskt inte huvudrollen i livet. Det viktiga är ju vad man gör av livet, vad man väljer att fylla det med. Jag vill vara glad, så då är jag det. Ibland är jag ledsen, och det är OK, men oftast är jag glad.

År 2020 började jag en ny skola där jag stortivs! På skolan, som är jobbet, är jag en i mängden. En i gruppen. Vi hjälps åt och har kul. Fasen va jobbet är viktigt. Utöver jobbet har jag ett litet men naggande gott gäng vänner som ger energi så att det spritter i blodet. Min närmsta familj skänker trygghet. Sen behöver jag inte så värst mycket mer.

2021
Det känns som året just börjat, men vi har ju faktiskt snart betat av de mörkaste av årets månader. Jag har gjort en helomvändning och gått från att inte äta något till att nästan äta allt. Fuck it, liksom. Livet gör ändå som det vill. Jag vill ha kakan, så jag äter den. Kakan och godiset och chipsen.

Pandemin håller oss kvar i sina klor och gosse så tröttsamt det är. Men det är ju samma för alla. Tillsammans kämpar vi på, vi och alla ni runtomkring. Pandemin finns nog kvar ett tag, men i övrigt önskar jag att året blir sjukdomsmässigt ganska stillsamt. Yngsta syrran ska få sitt första barn. Det gläds jag åt nåt väldigt.

Önskningar? Just nu rör mina önskningar sig nog mest om dottern min. Hon är stor nu och är redo för att bli självständigt. Det är jobbigt för mig, som älskar att ha henne nära. Jag som älskar att vara hennes mamma. Det är jobbigt att backa och ge utrymme för henne att bli sitt egna stora jag. Hon måste få lära sig av sina egna misstag, testa själv och på egen hand.

Den största utmaningen 2021 hoppas jag ska få bli att vara mamma åt en fjortis. Jag måste lära mig att leva med henne en bit bort i stället för alldeles inpå. Och medans jag övar lär jag mig att maken och jag fortfarande och efter flera decennier ihop, kan ha riktigt kul ihop, på tu man hand. Livsöden och krokiga stigar har stärkt oss som par.

Do more of what makes You happy

Gillar

Kommentarer

Dagbokstankar



Kärlek



Lymfom



Resor